SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
vett substantiv ~et vett·et●förmåga till rimlig bedömning och förnuftigt handlande ibl. ngt vard.psykol.JFRcohyponymförstånd 1cohyponymomdöme 1cohyponymförnuftcohyponymurskillning har du tappat vettet?hon hade inte vett att försöka ta sig ur den brinnande lägenhetenjag trodde du hade mer vett i skallenom han åt­minstone haft vett nog att skaffa sig en yrkes­utbildning○ofta med särsk. ton­vikt på förmåga att upp­föra sig till­sammans med an­drafolkvettlevnadsvetttrafikvettde borde haft vett (på) att gå när värd­paret började grälamed vett och vilja fullt av­siktligt​ bil­föraren tycktes med vett och vilja ha kört ut på åkern skrämma ngn från vettetskrämma ngn mycket​ den förrymda leoparden skrämde djur­parkens besökare från vettet vara från vettetvara (till­fälligt) galen​ du är från vettet om du köper den risiga bilen! vett och sans förnuft​ kärleken fick honom att tappa all vett och sans sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. vit ’vetande; vetskap; förstånd; sinne’; nord. ord, bildat till veta; jfr fåvitsk, vanvett