ACKOMPANJEMANG ak1ompan1jemaŋ4 l. akom1pan-, n.; best. -et; pl. =, l. -er.
Ordformer
(ofta, i sht fordom, skrifvet -agnement)
Etymologi
[af fr. accompagnement]
tonk.
a) hufvudstämmans beledsagande med instrument l. sång; i sht sångs beledsagande med instrument. Sjunga utan ackompanjemang. Ristell Visitt. 29(1787). Bellman 3: 178(1790). — bildl. Hennes Nåd runkade på hufvudet, såsom till accompagnement af egna tankar. Bremer Fam. H* 2: 63(1831).
b) underordnad(e) stämma (stämmor), som utgör(a) den harmoniska fyllnaden till en melodi. Höijer Mus.-lex.(1864).
