publicerad: 1939
KÖRTEL ɟœr3tel2, r. l. m.; best. -n ((†) -telen Wallerius Hydrol. 87 (1748: kött-körtelen); -tlen Sahlstedt (1773)); pl. -tlar ((†) -tlor (äv. att hänföra till sg. körtla) Hiärne 2Anl. 273 (1706)); förr äv. KÖRTLA, f. l. m.; best. -an; pl. -or l. -ar.
Ordformer
(kert- c. 1755. kirt- 1652—c. 1755. kört- (kiört-, kjört-) 1538 osv. körtz- 1640—1700. -el(l) c. 1755 osv. körsel 1680 (: Köttkörseln). körsla 1680 (: Köttkörslans). kötzla c. 1635—1639)
Etymologi
[fsv. kirtel, sv. dial. (södra Götal.) krittel, (södra o. västra Götal. o. Sveal.) kirtel, kertel, kärtel, körtil, körsel, körsle, d. kirtel, kertel, no. kjertel; sannol. lån av mnt. kretele o. ett icke anträffat kertele, dimin. till mnt. krete o. (med nt. metates) mnl. kerte, skåra, inskärning; jfr holl. kartelen, snitta, kartel, inskärning; körtel, krittel således eg.: ngt som gm snitt avlägsnas från det matnyttiga köttet (för bet. jfr t. schnitt, inskärning, avskuret stycke); av ett germ. krit-, rista, tälja (jfr KRETA, v.2, KRETS, sbst.1, KRITTLA, v.1). — Jfr KRITTEL]
1) i människo- l. djurorganism.
a) om smärre, mer l. mindre svampartade kroppar l. knutor; särsk. om lymfknuta (lymfkörtel) o. tonsill, ”mandel”; jfr BUBON, KRITTEL. VarRerV 5 (1538). Schroderus Dict. 8 (c. 1635). När .. Hästarna få denna Siukdom (dvs. fibeln) finner man några små Kirtlar på Öresnibben och närmest Kinbogen widh Halsen .. såsom Lösz eller halfwa Gryn-korn. Rålamb 13: 188 (1690). I många fall af svullna körtlar å olika kroppsdelar .. har behandlingen med galvanism .. gjort hastig läkning. Hygiea 1846, s. 697. Kräftsjukd. 146 (1930). — jfr HALS-KÖRTEL. — särsk.
α) (numera knappast br.) i allmännare anv., om oanvändbar klump l. knuta i kött l. fläsk. Sedan skiäres både kiöttet och kalffoten sönder och alla ben och kiörtlar tages bort. Warg 56 (1755). Emellan musklerna och ofvanpå dem finnes ofta fett och körtlar. Berlin Lrb. 6 (1852).
β) (†) böld, varig svulst? Aff Waar medh Kött bemängdt och sammanwordit, blifwer Kötzlan. Schroderus Comenius 315 (1639).
γ) (numera icke i fackmässigt spr.) om körtelsvulst; skrofler; vanl. i pl.; jfr DYNT, sbst.2 1. Landell Bligh 187 (1795). Tholander Ordl. (c. 1875). NF 9: 446 (1885).
b) en- l. flercelligt, vanl. ur epitel bildat organ av växlande byggnad, form o. storlek vilket avsöndrar för ämnesomsättningen viktiga kemiska substanser (sekret med enzym m. m.) l. för kroppen skadliga l. överflödiga exkret (jfr anm. nedan); jfr SIL-KÄRL; äv. om liknande organ som bildar nya celler (könskörtel) l. alstrar mjölk (mjölkkörtel); äv. om vissa insekters spinnorgan (spinnkörtel) o. (företrädesvis i ssgr) om organ som hos vissa djur avsöndra aromatiska l. stinkande vätskor l. fett l. vax o. d.: bävergällspung, myskkörtel, stinkkörtel, giftkörtel, analkörtel, gumpkörtel o. d.; i exempel från ä. tid stundom svårt att klart skilja från a. Endokrina körtlar. Körtlar med och utan utförsgång. Enkla och sammansatta körtlar. Den (dvs. den stora krösen, pankreas) består af en hop kiörtlar som sihla ifrån Bloden ett slags vattn (Succus pancreaticus), som liknar Spotten. Rosenstein Comp. 332 (1738). Spotten afsöndras hos de däggande djuren af egna körtlar, försedda med utförsgångar, som öppna sig i munhålan. Berzelius Kemi 6: 177 (1830). Kons jufver består af tvenne stora körtlar. SmSkrLandth. 29: 3 (1886). Inresekretoriska (endokrina) körtlar .. äro bland andra sköldkörteln, binjurarna, vissa delar av äggstockarna och testiklarna m. fl. Wigert PsykSj. 1: 22 (1924). — jfr ANAL-, BLINKHINNE-, BRÖST-, BUKSPOTT-, GIFT-, GUMP-, HUDSMÖRJE-, KÖNS-, LED-, LÄPP-, MAGSAFT-, MJÖLK-, MUNSPOTT-, MYSK-, NERV-, SIL-, SKÖLD-, SLEM-, SPINN-, SPOTT-, STINK-, TALG-, TALLKOTT-, TARMSAFT-, TUNG-, TUNGSPOTT-, TÅR-, UNDERKÄK-, VAX-, VIOL-, ÖGONSPOTT-, ÖGONTALG-, ÖRONSPOTT-KÖRTEL m. fl. — Anm. I utpräglat medicinskt fackspr. användes ordet körtel numera i sht om organ som bestå av i bindväv mer l. mindre förgrenade rörformiga kanaler, vanl. utmynnande i en gemensam utförsgång.
2) (numera föga br.) bot. glandel (se d. o. 2). Spitsige blad på bägge sidor med små korta hår, som i spitzen föra en kiörtel, beströdde. Linné Öl. 7 (1745). BonnierKL (1925). — jfr HONUNGS-KÖRTEL.
3) geol., miner. o. metall. i utvidgad anv., om klumpformiga anhopningar av mineral, malmer o. bärg- l. jordarter o. d., inbäddade i en bärgart l. ett jordlager; äv. om smärre körtelformiga anhopningar i metaller (stål o. järn) som till sin kemiska sammansättning avvika från den omgivande metallmassan. Hiärne Berghl. 438 (1687). (Lumpficherleran) ligger .. icke i någon flöts utan gångvis i stora Körtlar här och ther. Kahlmeter LerArt. 10 (1743). Kalkstenen .. var .. full med klara Eitlar eller Kiörtlar. Linné Gothl. 295 (1745). Åkerman Stångj. 48 (1839). Lermergeln innehåller kalken oftast i form af körtlar. Gundberg Tegel 4 (1860). — jfr FLINT-, GALMEJ-, GRANIT-, KIS-, LER-, MALM-, SERPENTIN-, STÅL-, SVARTMALM-KÖRTEL.
Ssgr (i allm. till 1): A: KÖRTEL-ABSCESS. med. Vid långvariga körtelabscesser fordras .. en närande, ägghviterik föda. Hallin Hels. 2: 468 (1885). —
-AKTIG.
-ARTAD, p. adj.
-BILDNING. i sht konkret.
-BLÅSA, r. l. f. anat. blåsformig ansvällning av körtelförgreningarnas ändpartier. Hernquist Hästanat. 66 (1778). Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 305. LB 3: 31 (1902). —
(3) -BÄRG. (†) bärg med körtlar av anhopat mineral, i sht malm; äv.: mandelsten. Teknikern 1905, s. 233 (1767). Brander NatH 138 (1785). Möller (1790, 1807; om mandelsten). —
-CELL.
-FEBER. med. med feber förbunden sjukdom i körtel; ofta om inflammation i tonsillerna (angina) o. (halsens) lymfkörtlar. MedMånRevy 1899, s. 320. —
-FÖRGRENING. anat. (gren av) en sammansatt körtels förgrenade utförsgång som vid de blinda ändarna slutar med avsöndrande säck- l. rörformiga utvidgningar; jfr -BLÅSA, -RÖR. SvUppslB 16: 638 (1933). —
-FÖRHÅRDNING. med. äv. konkret: på grund av sjukdom (inflammation, varbildning o. d.) förhårdnad (del av) körtel; äv.: förhårdnat parti vid l. omkring en körtel. TLäk. 1835, s. 147. Lundberg HusdjSj. 542 (1868). —
-GROP.
1) anat. till 1.
a) kroppshålighet innehållande körtel.
2) bot. till 2, om gropformiga, med hårknippen försedda insänkningar i nervvinklarna på undersidan av blad hos vissa växter. Rosendahl Farm. 372 (1897). —
-HINNA, r. l. f. anat. körtelrik slemhinna, i sht i magsäcken o. tunntarmen. Wallerius Hydrol. 85 (1748). —
-HÅLIGHET~200 l. ~102. anat. hålighet i körtel; äv.: kroppshålighet vari en körtel är belägen. Hernquist Hästanat. 6 (1778). Körtelcellerna, som inuti bekläda de olika körtel-håligheterna. Thorell Zool. 1: 20 (1860). —
-HÅRDNAD. med. förhårdnad (del av) körtel; äv.: medföljande förhårdnad vid l. omkring en körtel; jfr -FÖRHÅRDNING. Möller (1790, 1807). Sönnerberg Loder 94 (1799). —
-LIK, adj.
-MAGE. zool. den främre, körtelförsedda delen av fåglarnas magsäck; äv. om del av magsäcken hos vissa valar. Retzius BrFlorman 108 (1838). Magsäcken (hos fåglarna) består af två vanligen skarpt skilda afdelningar, körtel- och muskelmagen. 2NF 9: 182 (1908). —
(3) -MALM. miner. malm som förekommer i körtlar som äro inbäddade i ofyndiga bärgarter. Tuneld Geogr. 363 (1746). NoraskogArk. 4: 108 (1901). —
-NERV. anat. nerv som reglerar en körtels avsöndring, sekretorisk nerv. Holmström Naturl. 1: 152 (1888). Hylin Munn. 1: 37 (1930). —
-PAKET. med. genom sjukdom ansvällda o. sammanväxta lymfknutor (lymfkörtlar). Wretlind Läk. 6: 53 (1898). LbKir. 2: 214 (1922). —
-PUNG. zool. pungliknande organ som hos vissa djur finnes i analtrakten l. i närheten av könsorganen o. som avsöndrar en aromatisk l. stinkande vätska; i sht om bävergällspung o. myskkörtel; jfr -SÄCK. NF 2: 1441 (1878). —
-RIK.
2) miner. till 3. Silfver sedan i en lång / körtelrik och mäktig gång / kröp i bergkalk efter hällen. Tegnér (WB) 5: 173 (c. 1825). —
-RÖR. anat. o. zool. om rörformiga håligheter i körtel; äv.: rörformig körtel; jfr -FÖRGRENING, -GÅNG, -KANAL. Svenson Sinnessj. 44 (1907). De spinnkörtlar, med hvilkas tillhjälp kokongerna förfärdigas .. utgöras af två långa, smala körtelrör. 2NF 8: 513 (1907). —
(3) -STEN. (†) miner.
1) körtel av bituminös kalksten (orstenskalk) som förekommer i skikt av kambrisk alunskiffer. Linné Vg. 212 (1747).
-SVULLNAD. med. särsk. konkret: svullnad i l. vid l. omkring körtel; inflammerad l. av annan orsak ansvälld körtel, i sht lymfkörtel l. tonsill. Lind (1738). Petrén EpidSj. 53 (1926). —
-SYSTEM. anat. om samtliga kroppens körtlar l. viss grupp därav; äv.: körtel med invecklad byggnad, sammansatt körtel. Också lider Körtelsystemet, såsom mindre begåfvat med lifsstyrka, mer af detta onda (dvs. kräftan). VetAH 1814, s. 242. SvUppslB 16: 638 (1933). —
-SÄCK. zool. säckformig körtel; äv.: körtelpung. Thorell Zool. 2: 352 (1865). Rosendahl Farm. 460 (1897). —
(3) -TALS, adv. (körtel- 1680. körtels- 1680) (†) = -VIS. (Gruvorna) finnes allenast kiörteltahls i bärgett. Johansson Noraskog 3: 274 (i handl. fr. 1680). (Gruvorna) gå kiörtelstahls ända neder. Därs. —
(2) -TANDAD, p. adj. bot. försedd med körteltänder. Körteltandade blad. Nyman VäxtNatH 1: 7 (1867). —
-TUBERKULOS. med. i sht om tuberkulos i lymfkörtlar. SFS 1891, Bih. nr 107, s. 4. Körtel-tuberkulosen går också någon gång under namnen skrofler, ansvällda körtlar .. o. s. v. Nilsson Lungsot 5 (1900). Svartz MatsmältnSj. 151 (1932). —
(3) -VIS, adv. miner. i form av körtlar; förr ofta i uttr. (in)falla (ngn gg växa) körtelvis, om mineralfyndighet l. malm. HC11H 12: 50 (1697). Denne Svafvel-kes .. växer .. kjörtelvis .. uti .. kalckbergen. Åhstrand Öl. 22 (1768). Coboltmalm faller körtelvis inblandad uti Järnstark Kopparmalm. Rinman JärnH 599 (1782). Schulthess (1885). —
(3) -VÄRK, n. (numera knappast br.) geol. malmfyndighet i form av körtlar, oregelbundet insprängda i en bärgart. Bergv. 2: 228 (1741). VetAH 1745, s. 30. Cannelin (1921).
B (†): KÖRTELS-TALS, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content