publicerad: 1898
ALLVAR (sbst.1) al3~va2r (a`lfvar Weste), numera sällan ALLVARE al3~va2re, n., ngn gg hvard. r. i uttr. någon, ingen allvar (m. l. f. Svart G. I:s kr. 63 (1561; se under 1 e α), Tegnér 1: 436 (1807; i personifikation; se under 2 c)); best. -et.
Ordformer
(allvar, i ä. tid, i sht under 1500- o. 1600-talen. ofta skrifvet alfvar (-fw-, -ffu- osv.), O. Petri Ors. B 3 b (1531), Psalt. 119: 5 (Bib. 1541), Kyrkol. 25: 8 (1686). Dalin Hist. 1: 510 (1747), Sahlstedt (1757) osv. alfwer Carl IX Cat. E 3 a (1604). allwår G. I:s reg. 7: 3 (1530). — al(l)vare, i ä. tid ofta skrifvet alfvare (-fw- osv.), G. I:s reg. 1: 208 (1524), Stiernhielm Cup. Intr. 3 (1649, 1668), Sahlstedt (1773), J. G. Oxenstierna 4: 305 (1815), Wetterbergh Altart. 234 (1848), Sehlstedt 3: 212 (1857, 1867) m. fl. alffuere G. I:s reg. 9: 142 (1534). — alfvara Modée Fru R. 56 (1741), Lind (1749; ss. f.), Bergius Intr. i VetA 1758, s. 80; jfr: Något alvara. Modée Fru R. 86 (1741); jfr äfv. Rydqvist SSL 2: 212)
Etymologi
[fsv. alvar (alffwer), n., alvara (alvora, alvore), f. o. n.; jfr sv. dial. allvara, f., isl. alvara, f., nor. aalvora, f., aalvore, n., alvor, n., ä. d. alvar (alwer, alwere, alffuore), d. alvor, r. o. n. Dessa former härstamma ytterst från ett mnt. adj. alwār, alldeles sann (jfr mnt. alwar(s), adv., på allvar, med full visshet, o. adj. ALLVAR), motsv. mht. alwâr, fht. alawâr(i), alldeles sann (jfr t. albern; se Kluge, Paul D. wb.). — Första ssgsleden är besläktad med ALL, i den senare ingår mnt., mht. (osv.) wâr, adj., sann, motsv. lat. vērus (se VERITABEL, VERIFIERA); jfr det af nämnda wâr gm substantivering uppkomna mnt. o. mht. wâr, n., äfvensom isl. Vár, namn på löftets gudinna. — Med afs. på bet. jfr äfv. t. ernst. — Se för öfr. Tamm Etym. ordb.; jfr äfv. Dens. Bidr. t. sv. etym. ordb.]
1) sann, verklig l. uppriktig mening (i det, som göres, säges osv.); djupare innebörd (motsatt SKÄMT, LEK, FLÄRD, FALSKHET o. d.); ofta i mer l. mindre utvidgad bemärkelse med bibegrepp af kraft, eftertryck, verklighet, stränghet l. sanning. G. I:s reg. 1: 208 (1524). Thet är armt snack som inthet alwar medh fölger. Sv. ords. C 1 b (1604). För att iakttaga en sådan arbetsamhet och ordning, måste du ha allvar och kraft, i hvarje stånd och yrke som helst. Tegnér 4: 179 (1837); jfr f o. 2. jfr: När som han (dvs. Jupiter) alware seer (dvs. ser, att det är allvar), lägger han sin Scepter och Crona / Min Son å foot. Stiernhielm Cup. Intr. 3 (1649, 1668). — särsk.
a) [jfr d. med alvor] i förb. med allvar; se för öfr. anm. under b. Herren är när allom them .. som medh alffuar åkalla honom. Psalt. 145: 18 (Bib. 1541; öfv. 1897: i sanning). Jagh hatar them medh rett alffuar. Därs. 139: 22 (Bib. 1541). Sådant tala och förmana, och straffa medh fult alffuar. Tit. 2: 15 (Därs.; NT 1526: medh all wällugheet; Luther: mit gantzem ernst; öfv. 1883: med all myndighet). (Prästerskapet skall) Tilhålla sine Åhörare .. med alt alfwar, at dyrcka, älska och ähra then store Guden. Kyrkol. 25: 8 (1686). De borde ock med alfvare gripa an sitt egit försvar. Mörk Ad. 2: 28 (1744) [jfr t. etwas mit ernst angreifen]; jfr α. Han vaktade med allvar, / gaf ock på mjödet akt. Tegnér 1: 69 (1825). Drifva en sak med fullt allvar, utan ytlighet och flärd, af alla sina krafter, af all sin håg, med hela sitt hjerta. Dens. 4: 176 (1837). De Geer Minnen 1: 11 (1892). — särsk.
α) (numera knappast br.) på allvar (se b). Insaghor, som wäl ingen rätt Christen kan medh alwar här emoot bära. Rudbeckius 2 Pred. D 1 b (1622). Dalin Arg. 2: 154 (1734, 1754). Financesaken kom nu med alfvare före. Tilas i HSH 16: 331 (1769). Hallenberg Hist. 3: 90 (1793). — i bildl. o. utvidgad anv. = b β. Åbo Å (har) med alfvare tilfrusit. J. Leche i VetAH 24: 261 (1763). För mig at komma ner, förrän med alfvar, .. låter väl icke göra sig. Leopold i 2 Saml. 8: 97 (1793).
β) [jfr fsv. monde thet medh alffwar meena] (†) Dåå the sågo att wij mente medh alffwar. C. Rensel i HSH 2: 35 (c. 1550).
b) i förb. på allvar; se för öfr. anm. nedan. På rama, rena, fulla, skarpa allvaret. Man har på alfvare menat, at Italien skulle kunna vara en Fransk Provins. G. Adlersparre i LBÄ 2—3: 84 (1797). Jag tror hon blef ond på rent allvare! Lindegren 1: 24 (1805). Men mig Kärleken bedrog, / Och hvad han på narri skänkte / Han på allvar återtog. Valerius 2: 51 (1811). Den gamla italienska komedien är rolig, ty den är munter på fullt allvar. Lundgren 1: 105 (1847, 1873). Att han (dvs. Kexél) först under sina sednaste lefnadsår på allvar öfverlät sig åt dramatisk diktning. Atterbom Siare VI. 1: 219 (1852). De Geer Minnen 1: 20 (1892). — särsk.
α) [jfr fr. prendre qch au (grand) sérieux] i uttr. taga ngt l. ngn på (fullt osv.) allvar. Nyström (1795). Vi .. kommo öfverens om att vi skulle taga vigsel-akten på skarpa allvaret. F. Bremer i Nordstjernan 1844, s. 12. Den som tager Guds bud och fordringar på fullt allvar. Rudin 2 Evigh. 2: 84 (1877, 1889). Han älskar nog qvinnor, men tager dem aldrig på allvar. Wirsén i PT 1896, nr 62, s. 3.
β) i bildl. o. utvidgad anv.: ordentligt, riktigt. Nu har vintern kommit på allvar.
Anm. till a o. b. Med afs. på skillnaden mellan anv. af uttr. (göra ngt) med o. på allvar må anmärkas, att det förstnämnda uttr. synes mera beteckna det sätt, hvarpå ngt förehafves, utföres osv., under det att det senare företrädesvis har afseende på viljans riktning, afsikten o. uppsåtet.
c) [jfr d. for alvor] (numera föga br.) i förb. för allvar = b. Ther opå (dvs. på muren) motte for alffuar bygges i sommer. G. I:s reg. 11: 270 (1537). När Ethelbert för alvar sammandrog en krigshär. Dalin Hist. 1: 510 (1747). Malmström Hist. 5: 91 (1877). För allvar ville han (dvs. Geijer) nu lemna Upsala. Wieselgren Bilder 245 (1883, 1889). E. Kléen i Malmö-tidn. 1897, nr 313, s. 3.
d) (†) i förb. med prep. vid (i bet. med). Sin Hest weta tumbla wid alfwar. Stiernhielm Lycks. Intr. 1 (1650).
e) [jfr fsv. thet är tith alffwar, d. det er mit fulde alvor] i förb. med vara (l. blifva). Detta är mitt allvar, mitt rena, fulla, fullkomliga allvar. Det är rama, riktiga, verkliga allvaret. Han haffuer intit skempt hafft ther medh, Thet haffuer warit hans fulla alffuar. O. Petri Ors. B 3 b (1531); jfr i. Gvdh, thet är mitt retta (dvs. riktiga) alffuar, iagh wil siunga och loffua. Psalt. 108: 2 (Bib. 1541). RARP 2: 217 (1636). Men är alt hvad I nu sagt, Grefve, rätt Ert alfvare? C. Gyllenborg Sprätth. 97 (1740). Hedberg S. k. ungdom 40 (1868). — särsk.
α) åtföljdt af prep. med. Det är (intet, äfv. ingen) allvar med hans gudsfruktan. Som han och sågh att ther war så liten alffwar medh. Svart G. I:s kr. 63 (1561). Det är alfvar med saken. Nordberg 2: 286 (1740). Nu blef allvar med christendomen i Norge. Svedelius Norge 68 (1866); jfr j α.
β) (†) åtföljdt af prep. till. Lätt är att döma att på Kongens .. sijda inthet något alfware till .. fred är. RARP 6: 45 (1657).
γ) [jfr t. ist es Ihnen ernst damit?] (†) med indirekt obj. i stället för gen. l. poss. pron. Thet är them ett alfwar, at the hafwa sådant j sinnet. Carl IX Cat. S 1 b (1604). A. Oxenstierna Skr. 1: 565 (1635).
f) i förb. hafva allvar, verkligen mena hvad man säger; med kraft o. eftertryck fullfölja hvad man föresatt l. företagit sig. — särsk.
α) åtföljdt af prep. med. Han har allvar med hvad han säger, med det här förslaget, med sitt anbud. Spegel Tilsl. par. 97 (1705). Nordberg 2: 66 (1740). Om Polen hade allvar med återupptagandet af fredsunderhandlingarne med Sverige. Carlson Hist. 1: 41 (1855). De funnos som betviflade, att han (dvs. Thomander) hade allvar med något. Ljunggren i SAH 41: 41 (1866). De Geer Minnen 2: 267 (1892).
β) (numera föga br.) åtföljdt af att o. inf. Sahlstedt Hof-art. 119 (1720). Jag hade icke mycket alfvare at bedja honom blifva qvar. Widegren (1788).
γ) (†) utan förb. med prep.-uttr. Ryssen hadhe intet alffuar. Petreius Beskr. 2: 144 (1614). Har du alfvar? are you serious? Serenius (1741).
g) [jfr t. ernst brauchen] (numera mindre br.) i förb. med bruka, med bibetydelse af kraft o. eftertryck, lugn o. sansad stränghet (i motsats till slapphet, efterlåtenhet, lek o. d.). När wij wele bruke therföre något alffwar. HSH 38: 50 (1586). A. Oxenstierna Skr. 1: 106 (1625). Så at jag, mot mig sielfwan, strängaste alfwar brukar. Sahlstedt Hof-art. 61 (1720). Från Svenska sidan beslöt man bruka allvar. Ekelund Fäd. II. 2: 8 (1831). Dalin (1850). Cavallin (1875).
h)
α) i uttr. tala allvar o. d.; jfr ALLVARSAM 2 a α. Nu säger du det du ej tänker .., nu talar du inte allvare. Wetterbergh Altart. 234 (1848). Dagen gick utan att Sofia fick något lämpligt tillfälle att tala allvar med sin syster. Lundquist Profil. 1: 48 (1878, 1884). — jfr: Allvar att tala (dvs. för att tala allvarsamt). Runeberg E. skr. 2: 29 (c. 1850).
β) [jfr d. men, alvor, kan der göres saa meget væsen af smaating?; jfr äfv. finl. dial. allvars (Rietz)] (numera föga br.) elliptiskt: allvarsamt taladt; jfr ALLVARSAM 2 a α slutet. Men alfvare, lät oss nu ej mera tala om sådant Lapprj. Modée Håk. Smulgr. 11 (1739). Men allvar, flicka, jag har hört / Att lyckan nyss har till vår grannstad fört / En verklig målare. Runeberg 6: 14 (1862).
i) [jfr fsv. blanda stundom skämtan medh aluore] i konkretare anv., ställdt i motsats till skämt, lek, gamman o. d.; jfr 2. Han tog det för allvar, men det var bara skämt. Allvar och gamman trifvas väl tillsamman (ordspr.) [jfr fsv. alwara ok gaman fallir väl saman]. G. I:s reg. 7: 3 (1530). Bliffua tilhopa, j kärleek alt iempt, / Och lijdha hwar annan, j alffuar och skempt. Tob. com. G 2 a (1550; om äkta makar). Petreius Beskr. 1: 16 (1614). Med humle brygges mjödet, ej blott med honung; / lägg stål i svärd och allvar i leken, konung! Tegnér 1: 11 (1825). Fehr Underv. 118 (1894). jfr: Lekochalfvar. Wadman (1830—35; titel på en samling dikter; skämtsamt hopskrifvet).
j) med utpräglad bibetydelse af (allvarsam) verklighet.
α) [jfr motsv. uttr. i nor. o. d.] Det blir allvar af (o. d.). Kanske blir här allvar af förrän vi tro. Carlén Skugg. 1: 109 (1861, 1865). — särsk. närmande sig i. Af lek blir allvar, dvs. oväntad, merendels farlig verklighet. (Af enviget) vart skarpt alfvar och ingen barnaleek. L. Petri Kr. 28 (1559). Kiärlek är intet skiämpt, han synes medh oss leka / Men leeken wändes snart i alfwar. Rosenhane Ven. 20 (c. 1650, 1680). Franzén Skald. 3: 12 (1829).
β) i förb. med göra, i uttr.:
α') [jfr motsv. uttr. i nor. o. d.] göra allvar af ngt, göra ngt till en verklighet, en sanning; sätta i verket, bringa till utförande; verkligen företaga sig. Lind (1749). (Jag) anser .. för en helig pligt att göra allvar af detta uppsåt. Atterbom Minnen 142 (1818). Om Fredrik gjorde allvar af sina hotelser. Odhner G. III:s hist. 1: 175 (1885).
β') (mindre br.) göra allvar med ngt. Widegren (1788). Jag skall nu göra a(llvar) .. med min tillämnade resa. Dalin (1850). Nyblæus Forskn. I. 2: 281 (1875). Rudin 2 Evigh. 1: 173 (1887).
k) (†) i utvidgad bet.: kraftig verkan, eftertryck. Til ett ännu eftertryckeligare alfvar här utinnan, skref Hans M:t med Posten samma dagen. Nordberg 2: 147 (1740).
2) känsla af l. öfvertygelse om, att en sann o. verklig mening l. djupare innebörd finnes l. bör finnas i ngt; viljeriktning l. handlingssätt l. yttre skick, som bestämmes af l. vittnar om sådan känsla l. öfvertygelse. Bælter Jesu hist. 3: 267 (1756). Jag (har) .. hög tanke om ditt (dvs. Beskows) allvar med poesien. Tegnér 5: 326 (1823); jfr 1. Det enas allvar förtränger det andras lättsinne. Wallin 2 Pred. 1: 99 (1831). Soldatens och dess befäls allvar vid tjensteutöfningen. Wingård Minnen 7: 89 (1847); jfr 1. Allvar var det, / Dystert allvar i mitt tvifvel. Wennerberg 4: 217 (1885). Margits ögon strålade af lyckligt allvar. Rydberg Vap. 129 (1891). — särsk.
a) ss. en för ngn utmärkande egenskap.
α) med afs. på världsåskådning, karakter, vandel o. d.; jfr ALLVARLIGHET 1 a. Cato var känd för sitt allvar. Hans allvar verkar afkylande. Det är intet allvar med honom, han är en opålitlig, lättsinnig, flärdfull människa. Hvad gör allvare i seder till handtverket? Det gör, att allting blir bra och varaktigt gjordt. C. A. Ehrensvärd 91 (1782). Gammalt svenskt alfvar och okonstlade seder ha bättre kunnat bibehållas i denna Province (dvs. Dalarna), än kanhända innom andra. Järta Kopparb. 23 (1823, 1826). Den rätta glädjen kommer af själens allvar; men akten er äfven för det falska allvar, som spelar på ytan och har sin skylt hängande i det surmulna anletet. Det rätta allvaret ligger, som de ädla metallerna, på djupet. Tegnér 3: 229 (1824). Samma charakter af fast och manligt allvare, som i allt utmärkte den Doriska stammen. Strinnholm Hist. 1: 108 (1834). Svenska folket älskar allvar hos sin Konung. Svedelius i SAH 21: 288 (1841). (G. III) sökte .. para mildhet med allvar. Beskow i SAH 44: 314 (1868). Den Kantiska skolan .. (har) med skäl blifvit prisad för sedligt allvar. Sundberg Farl. 8 (1873). Sträft, tungt a(llvar). Cavallin (1875). Min far var en .. man med ett gladt lynne men därför icke saknande vare sig praktiskt sinne eller allvar. De Geer Minnen 1: 1 (1892). jfr Dalin (1850).
β) med afs. på yttre skick l. uppträdande. allvarsamhet, värdighet. Hon (dvs. fru Dygd) war .. / Wigtig i laater, full med alfwar, och ährlig af vpsyn. Stiernhielm Herc. 278 (1668). Lindfors (1815). jfr Dalin (1850).
b) i ngt utvidgad bemärkelse: (hård) verklighet; vikt o. betydelse (jfr 1). Du är en glad, en liflig flicka blott, / Som lifvets allvar ännu icke pröfvat. Ridderstad 1: 170 (1855). Den böjelse för flärd och glitter, som tidigare anmärkts hos (Gustaf III) .., hade tillbakaträngts genom stundens allvar och den stora uppgift han bar på sina skuldror. Odhner G. III:s hist. 1: 164 (1885); jfr c.
c) högtidlig l. allvarlig stämning (af mera tillfällig art). Helig allvar tiger / öfver grafven aningsfull. Tegnér 1: 436 (1807). Att aldrig ha roligt, der allvare rår. Wallin Vitt. 2: 87 (1808). Jag nämnde flyktigt blott dess (dvs. Sveaborgs) namn, / men det blef allvar då. Runeberg E. skr. 1: 2 (1852?).
Ssgr [oftast med motsvarighet i d.] (i sht i poetisk stil): A [jfr d. alvorsord osv.]: ALLVARS-BUD30~ (al3vars~) l. 31~ (al3va1rs~) 2. Tempelklockors maningsfulla ljud .. / .. sände / Tungt om lifvets flykt ett allvarsbud. Wirsén Ton. o. sägn. 57 (1893). —
-DIGER~20. —
-FULL~2. Cygnæus 6: 25 (1853). Allvarsfulla dagar. Wieselgren Vår samt. 112 (1874). Lundegård La Mouche 286 (1891). —
B (föga br.): ALLVAR-DIGER30~20. Folk .., som hafva ett kallgrin för .. de allvardigraste ting. Fyris 1894, nr 144, s. 2. —
Spoiler title
Spoiler content