publicerad: 1975
SKÄMT ʃäm4t, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(skiämbt 1673. skämpt (skempt, skiempt, skiämpt) 1524—1720. skämt (skemt, skiemt, skiämt, skjemt, skjämt) 1530 osv.)
Etymologi
om handlingen att skämta, skämtande; vanl. konkret(are), om handling l. (oftast) om yttrande l. uttalande (rolighet l. kvickhet o. d.) varigm ngn roar (se ROA, v. III 1) l. avser att roa andra (o. sig själv); äv. bildl.; äv. personifierat. Ett bitande, elakt, grovt, dåligt, dumt skämt. Ett fint, kvickt, godmodigt, gott, uppsluppet skämt. Han strödde små skämt omkring sig. Det var ju bara ett oskyldigt skämt (förr äv. det var mitt skämt). Är det skämt eller allvar? Vara fallen för l. full av skämt. Detta är att driva skämtet för långt. Bli föremål för skämt. Ett tacksamt ämne för skämt. Saken står över allt skämt. Ha sinne för skämt, förstå sig på skämt. Kvällen förflöt under skämt och glam. Ef. 5: 4 (NT 1526). Lijka som en hemligha medh skott och pijlar skiwter och dräper, altså gör een falsk menniskia medh sin nästa, och sägher sedhan Thet war mitt skemt. Ordspr. 26: 19 (Bib. 1541). Stiernhielm Parn. 3: 4 (1651, 1668; personifierat). Men lemnom skämtets udd! — Försvagt des vapen är, / När Lagen ropar hämd och Religionen blöder. Kellgren (SVS) 2: 231 (1787). Mitt täcka barn! / Helt små och ljusa kinder — ögon blå, som flor / Mot luftens skämt. Almqvist Törnr. 1: 140 (1839). Det, som är sanning i Berlin och Jena, / är bara dåligt skämt i Heidelberg. Fröding Guit. 82 (1891). En gammal enstöring till flodhäst kände sig plötsligt upplagd för skämt och råkade utse just vår kanot till föremål för sitt skämtlynne. Eriksson Afr. 290 (1932). Genom billiga skämt försökte .. (N. Chrustjev) dra löje över sina motståndare. DN(A) 1964, nr 305, s. 10. — jfr APRIL-, KAMRAT-, KARNEVALS-, LUST-, ORD-, PIGE-, PÖBEL-, REVY-, RÖTMÅNADS-, SATYR-, SKOTTDAGS-SKÄMT m. fl. — särsk.
a) i ordspr., ordstäv o. ordspråksliknande uttr.; äv. motsv. b. Skiämpt i tijda, står wäl til lijda. Grubb 729 (1665). Heeta Hufwud thola intet skiämpt. Därs. 761; jfr b. Kattans skempt är musens dödh. Hiärne 2Hskr. 194 (c. 1715). Alltid skall då skämt tagas för alvar, sa' björnen då bocken stångade honom utför berget. Granlund Ordspr. (c. 1880). Den som inte förstår skämt ska inte vistas bland människor. Holm Ordspr. 295 (1964); jfr b.
b) i uttr. betecknande att ngn icke tycker om l. tar illa upp att man skämtar (med honom); särsk. i uttr. icke förstå (sig på) l. icke tåla skämt. Narren är altijdh snarsticken .. (dvs.) Han thol intet skiämpt. Grubb 562 (1665). Reuterholm var en man, som ej förstod sig på skämt, minst när det gällde hans inflytande. Crusenstolpe Mor. 5: 368 (1843). (Sv.) Taga illa upp skämtet (t.) den Scherz übel nehmen. Klint (1906). Harlock (1944: inte förstå skämt).
c) i vissa uttr.
α) på skämt, stundom äv. för skämts skull, förr äv. (ut)av l. i l. med skämt, i avsikt att skämta, ss. (ett) skämt, på skoj; i uttr. på skämt förr äv.: på lek, ”på låtsas”. Han sade det halvt på skämt l. halvt om halvt på skämt, förr äv. i halvt skämt. Thå slogh Sigmund Luckow honom m(edh) honden på kinnene m(edh) skempt. UpplDomb. 3: 96 (1541). VRP 1648, s. 315 (: i skiämpt). (Varför) skola wij speela på skempt, wij willie taga penningar fram. ConsAcAboP 7: 527 (1694). Thetta är eij talat vthaf skämt! Spegel ÖPar. 52 (1705). Järta (1825) i 3SAH XXXIX. 2: 157 (: i halft skämt). Slingrande smögo sig stränderna vid sidan af vattenytorna, instängde dem på skämt i trånga bugter och smala sund, men (osv.). Topelius Fält. 2: 13 (1856). Auerbach (1913: för skämts skull). Lo-Johansson Förf. 50 (1957: på skämt).
β) slå bort (förr äv. av) l. slå ifrån sig ngt med (ett) skämt l. slå bort ngt i skämt, äv. vända ngt i skämt, i sht förr äv. slå ngt till skämt, gm (ett) skämt vända bort l. avleda uppmärksamheten ifrån ngt. Sådane skade och förderff (som vållades av Eriks av Pommern sjöröveri) wardt opta clagat för konung Christoffer, men han achtade thet fögho ting, vtan sloogh thet aff med itt skempt. OPetri Kr. 206 (c. 1540). Widegren (1788: af .. med skämt). Han vänder alt i skämt. Weste FörslSAOB (c. 1815). Meurman (1847: ifrån sig). Cannelin (1921: till). Östergren (1940: Slå bort).
γ) skämt åsido, i sht förr äv. skämt för sig, betecknande att man övergår från skämt till allvar (jfr δ); i sht förr äv. sätta skämt åsido, undvika skämt, icke skämta, tala allvar(ligt). Schultze Ordb. 4161 (c. 1755: Sätta). VexiöBl. 1810, nr 22, s. 2 (: för sig). Skämt åsido, herr Wallerbom, jag är spänd på er historia. Gustaf-Janson Myl. 58 (1965).
δ) utan skämt, betecknande att man icke skämtar: allvarligt talat; äv.: skämt åsido (se γ). Thet (dvs. vinet) öpnar Ögonen och giör them mykket klara, / Så the see tu för it och Swart ther Hwjt mon wara; / .. Dock utan Skempt, gott Wjn kan mykket gott uträtta / Uti wår swaga Kropp, ty (osv.). Spegel GW 123 (1685). Utan skämt, hon är rätt täck. Weste FörslSAOB (c. 1815).
ε) upptaga ngt som (förr äv. för) skämt, betrakta ngt ss. (ett) skämt, förr äv. upptaga ngt för ngns skämt, betrakta ngt ss. (ett) skämt av ngn. Detta min broder ville uptaga för mitt skämpt och deruthaff afftaga mitt contentament. GGOxenstierna (1631) i OxBr. 3: 227. Weste FörslSAOB (c. 1815: för skämt). Uppta som skämt vad som är blodigt allvar. Östergren (1940).
ζ) (numera bl. tillf.) hålla skämt, skämta; driva skämt (med ngn l. ngt), skämta (med ngn l. ngt); driva ett skämt på ngn, utsätta ngn för ett skämt; fara med skämt med ngt, skämta med ngt (se SKÄMTA, v. 1 d). Finnass .. (de trolovade som ej vilja vigas) där (vid slottet) skolla dhe wigass och icke fara så med skempt medh echtenskapett. ConsEcclAboP 205 (1658). Serenius (1741: på). Schultze Ordb. 4161 (c. 1755: Driva skämt). Hwarifrån härleder det sig, att wi nu finne så många, som äro nog fördärfwade att förakta all religion, nog lättsinnige att drifwa skämt med de heligaste ting? SynodA 1: 538 (1778). Man går ut i trädgården, der ungdomen håller skämt i vinbärsbuskarna. Hultin VSkr. 137 (1866). Klint (1906: Drifva skämt med (nå)g(o)n).
η) (†) göra skämt av ngt, skämta med ngt, göra narr av ngt (äv. i utvidgad anv.: komma ngt på skam (se SKAM, sbst. 1 b δ) l. gäcka l. trotsa ngt). (Gudfruktiga människor) Som äre fria Fålk .. / .. Som ler åt Wärldsligt qwal, af Eld och Stål giör skiämt / Tils att den sista puff dem Andan har utklämt. JWidman (c. 1690) i SkrVSocLd 20: 153. (Romerska författare) ville skryta med inblandning af grekiska ord, .. och Plautus gör redan i sin tid skämt deraf i sina Comedier. Celsius i 1SAH 1: 129 (1786).
ϑ) (†) av rätt gott skämt, attributivt, om vers: ganska skämtsam, som skämtar rätt gott. Järta (1834) i 3SAH XL. 2: 231.
κ) (†) ngt passerar allt skämt, det(ta) blir icke mera skämt, betecknande att gränsen för det passande i fråga om skämt överskrides l. att skämtet överskridit gränsen till allvaret. Oss tyckes at dessa uptåg (iscensatta av guldmakare, svedenborgianer, mesmerianer m. fl.) passera alt skämt, och borde bemötas i fölgd deraf. Kellgren (SVS) 5: 135 (1787); jfr PASSERA III 1 c δ slutet. (Sv.) Detta blir icke mera skämt. (Fr.) Cela passe la raillerie. Nordforss (1805). Lindfors (1824: det).
d) (†) i litotes (jfr e γ, ε), i vissa numera obrukliga l. (se slutet) föga brukliga uttr. betecknande att ngn menar l. tar ngt på allvar l. att ngt bör l. måste tas på allvar (o. icke behandlas med lättsinne l. likgiltighet l. förakt) l. att ngt får allvarliga konsekvenser; särsk. i uttr. slå ngt för skämt, ta ngt lättsinnigt l. likgiltigt (jfr e ε); jfr SKÄMTA, v. 1 b. Ther maa tw aluarligha foruara them wtinnan wii loffue tiigh att wii her med inthet skempt mene. G1R 1: 209 (1524). Ther ligger oss storliga magt på, thy her vil inthet skempt tiil, wij moste haffua folck j Landet. Därs. 9: 327 (1534). KyrkohÅ 1909, MoA. s. 70 (1539: slår .. för skämptt). Thet war intet skämt på färde, vthan bara alffuar. Petreius Beskr. 1: 16 (1614). Medh Pestilentzisk Förgifftighet är intet Skempt eller Barnaspel. L. Paulinus Gothus Pest. 7 b (1623). Achta tigh .. (för att neka att ge gåvor åt de fattiga) som för Diefwulen sielff, ty sådhan theras Roop och Suckan blifwer intet något skiämpt medh. Rudbeckius Luther Cat. 106 (1667). — särsk. (numera föga br.) ngt går l. löper icke av l. avlöper icke med skämt, ngt är icke att skämta med, ngt kommer att visa sig vara en allvarlig sak; förr äv. ngt skall gå ngn utan skämt av, ngt kommer att visa sig vara en allvarlig sak för ngn. Der wele wij hafue idher warnet före, att i betenckie idher rätt i saken, att i icke gifue oss ther till orsaak (dvs. till att komma o. hålla räfst o. rättarting), förty thet skall gå idher uthan skämpt af. SUFinlH 2: 72 (1603). Weste FörslSAOB (c. 1815: aflöper). Det löper ej af med skämt, (dvs.) blir allvarsamt, medför strid, fara eller svårigheter. Dalin (1854). Cannelin (1939: går ej av).
e) i utvidgad anv.
α) konkret, om skämtsamt l. på skämt skrivet vittert alster; särsk. dels om skämtsam bröllopsdikt, dels (o. numera nästan bl.) om skämtsam teaterpjäs, skämtpjäs, skämtstycke, fars. Ett Oskyldigt Skiämt, Då Handelsmannen .. Herr Johan Zachris Andersin Med .. J(ung)fr(u) Margareta Spitz .. Sammanwigdes. Frese VerldslD 66 (1718, 1726). ”När byskräddarn och byskomakarn gifte bort sin pojke”, ett folkligt skämt av Björn Hodell. SvD(A) 1931, nr 277, s. 7. IllSvOrdb. (1955; betecknat ss. mindre brukligt). jfr: Bröllops Skiämt .. Skämtat Aff En som haer bekymmer. Lucidor (SVS) 259 (1672). jfr KAMRAT-, NYÅRS-, SAGO-SKÄMT.
β) (†) konkret, om ngt som är föremål för skämt l. löje l. drift, närmande sig ε. All feste skola wara them itt skempt, Ty the skola göra ther bolwerck före, och doch winna them. Hab. 1: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: åt alla slags fästen le de); jfr Swedberg Dödst. 383 (1711).
γ) (†) i litotes (jfr ε, d): nöje (se d. o. 5), glädje- (ämne), fröjd. Dät ä intet skämt att ha sådana gäster som man måste röka äffter, bårt med sådana gäster ur huset. Ekeblad Bref 2: 417 (1664: rättat efter hskr.).
δ) (†) i uttr. till ngns skämt, till förströelse l. nöje för ngn. Almqvist Törnr. 1: 129 (1839: till vårt skämt).
ε) (†) om ngt som tas l. hålles för en lek (se LEK, sbst. 2) l. om ngt som icke anses ha den vikt l. betydelse att det behöver tas på allvar (utan kan tas lättvindigt l. lättsinnigt), småsak l. struntsak l. bagatell (jfr β); äv. dels om uppgift l. syssla som är så lätt att utföra att den endast är ett nöje l. dyl. (jfr SINEKUR), dels om ngt obehagligt l. plågsamt l. svårt som i jämförelse med ngt ännu obehagligare osv. är ”ett rent nöje” l. en glädje att genomlida; äv. i litotes (jfr γ, d). (Avgudamakarna) hålla .. mennisklighit liffuerne för itt skempt, och menniskligh wandring för en marknat. SalWijsh. 15: 12 (öv. 1536; Apokr. 1921: en lek). The haffwe iw wisseligen i sinnet bewijse oss ett förrädere stycke, män j och the andre achtet föge för annet än skemptt och kinderspell. G1R 17: 279 (1545). The Christna .. (måste strida äv.) emoot sigh siälff, huilkit är thet alrahårdesta krighet, emoot huilkit all lekamligh krigh äro itt skämt. PErici Musæus 5: 204 b (1582). Alle gemene ährenden hafwe sine .. beswär; Ty elliest wore ett skempt och blott en ähra, att sittia wedh gubernamenten och Krigs Commenden. HSH 29: 316 (1634). Han (dvs. Farao) kunde med sit hof af plågan äntlig finna, / Thet intet wara skämt, at älas med en qwinna, / Som är i mannewåld. Kolmodin QvSp. 1: 14 (c. 1710, 1732).
ζ) (†) om ngt som (i likhet med skämt) endast är låtsat o. avser att vilseföra ngn beträffande de verkliga avsikterna, närmande sig bet.: (krigs)list l. knep l. dyl. Ähr ded .. skemptt, att .. (fursten av Bajern) allenast gåår så vijdt (bort från sitt eget land med sin här) till den ände att försöke, om han E. K. M:tt skulle kone draga uthur sitt landh, då tycker mig, att ded skemptedt ähr för grofft, i ded han giffver E. K. M:tt så lång tijdh uthan mottståndh att göra i sitt landh hvadh E. K. M:tt teckes. AOxenstierna 7: 567 (1632).
η) (†) om skymf (som tillfogas ngt gm att det göres till föremål för skämt); i uttr. göra ngt stort skämt, tillfoga ngt stor skymf; jfr SKIMT 2. (Gm sitt slagsmål på riddarhuset ha Drakenhielm o. Solenblom) giordt Ridderhuset stoort skiempt. RARP 7: 104 (1660).
2) (mindre) föremål använt för att (gm överraskande effekt) skämta med andra; jfr -sak. KatalNK 1916—17, s. 119. —
-BILAGA~020. bilaga (se d. o. 2) innehållande skämthistorier l. skämtserier o. d.; jfr -sida. Bjurman 3Statsm. 131 (1935). —
-BILD. skämtsam bild (se bild, sbst.1 1 c); jfr karikatyr 1 o. -porträtt, -teckning. Laurin Konsth. 447 (1900). —
-BIT. (ngt vard.) i tidning o. d.: skämtsam kort artikel l. skämthistoria o. d. Koch GudVV 2: 8 (1916). —
-BREV. (skämt- 1957. skämte- 1619—1745) [jfr t. scherzbrief, lat. epistola iocosa] (numera bl. tillf.) skämtsamt brev. AJGothus ThesEp. 1: 86 (1619). —
-DIKT. (skämt- 1833 osv. skämte- 1784—1885) [jfr t. scherzgedicht] skämtsam dikt (se dikt, sbst.1 3 a); jfr -kväde, -poem, -visa. SvParn. 1784, s. 224. Ljunggren SAHist. 1: 248 (1886). —
-FIGUR. figur (se d. o. 4) med uppgift att roa, komisk figur. Kung Orre framträder som en slags folklig svensk skämtfigur. FoF 1928, s. 2. —
-FRÅGA. [jfr t. scherzfrage] fråga framställd på skämt (o. avsedd att besvaras skämtsamt), skämtsam fråga; särsk. (folklor.) om mer l. mindre standardiserad sådan fråga ss. en form av folklig förlustelse; jfr -gåta. Norlind AllmogL 664 (1912). —
-FULL. (skämt- 1649—1939. skämte- 1603—1800) (numera bl. i Finl., föga br.) full av skämt, skämtsam; skämtlysten; förr äv. dels i utvidgad anv., i uttr. skämtefull dikt, om uppdiktad berättelse (jfr dikt, sbst.1 4 a β), dels bildl.: leende (se le, v.1 3 b α). Konungen och Bengjerd de sutto öfver bord, / De talte så många skämtefulla ord. SvForns. 2: 359. Balck Es. 4 (1603: dicht). (Wilhelm af Falkenburg o. Henrika) försvinna i de skämtfulla lundarne. Almqvist Amor. 99 (1839). Cannelin (1939; om person).
Avledn.: skämtfullhet, r. l. f. (numera bl. i Finl., föga br.) skämtsamhet. Bremer Nina 87 (1835). Idun 1895, s. 119. —
-GÅVA. i sht folklor. på skämt given gåva (bestående av skämtartikel l. dyl.) Nilsson FestdVard. 133 (1925). —
-HISTORIA. skämtsam l. rolig l. humoristisk historia (se d. o. II 6), anekdot; jfr -berättelse. NF 20: 234 (1896). —
-KRUS. (i sht förr) jfr krus, sbst.3 1, o. -kärl samt gyckelkrus. Wistrand NordMAllmog. 48 (1909). —
-KVÄDE. jfr kväde, sbst.2 2, o. -dikt, -visa. Kolmodin Liv. 2: 483 (1832). Skämtqvädet Ljusets fiender (av Kellgren). Beskow i 2SAH 35: 149 (1861). —
-KÄRL. [jfr t. scherzgefäss] (i sht förr) dryckeskärl med skämtsam utformning (avsedd för skämt med den drickande, t. ex. gm att göra det svårt att dricka utan att spilla på sig) l. med skämtsam devis o. d.; jfr -bägare, -glas, -krus, -pjäs 1, -skål o. floribus II. Wistrand NordMAllmog. 60 (1909). —
-LEK. (skämt- 1695 osv. skämte- 1750) skämtsam lek; förr äv.: skämt. Ens Namn och Ähra, Tro och Ögnestenen tåla icke Skiämptlek. Fernander Theatr. 262 (1695). Celander NordJul 1: 302 (1928). —
-LYNNE. lynne (se d. o. 2, 3) kännetecknat av skämtlust; äv. bildl., i fråga om naturföreteelse o. d. (jfr lynne 3 g); jfr humor, sbst.2 Svenskt, galliskt skämtlynne. Ungdomligt skämtlynne. När skämtlynnet faller på mig, hjelper det inte att spjerna emot. Nyblom Hum. 32 (1874). En gammal enstöring till flodhäst kände sig .. upplagd för skämt och råkade utse .. vår kanot till föremål för sitt skämtlynne. Eriksson Afr. 290 (1932). En vind med anlag för skämtlynne. BonnierLM 1954, s. 369. —
-LÖGN. (skämt- c. 1755. skämte- c. 1750) [jfr t. scherzlüge] (numera föga br.) på skämt yttrad lögn; äv. i utvidgad anv.: osanning yttrad för att behaga ngn (o. slå bort obehagliga känslor hos honom; jfr nöd-lögn). Hwar I nu hörer skämte-lögner, där är den samme djefwulen framme, som talade i Paradiset, och sade: Ingalunda skolen I döden dö. Murbeck CatArb. 1: 575 (c. 1750). Schultze Ordb. 2791 (c. 1755). —
-LÖS. (numera föga br.) särsk. predikativt l. ss. adv.: utan verklig kvickhet. I som mäd Pennan plä Ert Ord-skämt skämtlöst drifwa. Lucidor (SVS) 247 (1672). —
-NAMN. (skämt- 1802 osv. skämte- 1750—1787) skämtsamt namn l. skämtsam benämning; skämtsamt öknamn. Birger .. befalte sit Hoffolk wara höfligt emot de främmande och icke kalla dem Baggar, et skämtenamn, som Nordmän länge burit. Dalin Hist. 2: 236 (1750). Fadermördare, skämtnamn .. på den höga .. herrkrage .. vilken brukades under 1800-talets förra hälft och mitt. 3NF 7: 16 (1927). —
-ORD. (skämt- 1700 osv. skämte- c. 1700—1890. skämtes- 1700. skämts- c. 1600—1665) skämtsamt ord; oftast dels i pl., dels i sg., sammanfattande, om skämtsamt yttrande l. uttryck l. talesätt l. tal o. d. (jfr -språk); förr äv.: skämtnamn. Kong Albrecht sitter på Axewold, / alt öf(w)er sit hwida bord, / han talade så månge Skiemptz ordh / til sine Gode Hofmän. Visb. 2: 129 (c. 1600). Benckhilder var et skjämt-ord, som tillades dem af (kvinno)-Kjönet, som vistades hemma, hvaremot den som iklädde sig vapn, bar namn af Brynhilder. Nordenflycht (SVS) 3: 68 (1761). Leonidas' bekanta skämtord till Grekerne vid Thermophylæ: I qväll skola vi äta hos Pluto. Leopold 6: 277 (1797). Månget skämtord föll på de unga tu, som de (dvs. Carlsson o. änkan) kallades. Strindberg Hems. 78 (1887). (Den svärande) Pojken var en levande illustration till det gamla skämtordet: ”Du ska inte vara dygdigare, än du mäktar med!” Palmborg SvårhBarn 126 (1935). —
-ORDEN. i skämtsamt l. parodierande syfte tillkommen orden (se d. o. 6). (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 282 (1912). —
-PJÄS.
1) (i sht förr) föremål (särsk.: dryckeskärl) med skämtsam utformning (l. skämtsam devis o. d.); jfr pjäs 1 o. -kärl, -sked. Seitz Glas. 63 (1933; om dryckeskärl).
-PREDIKAN. [jfr fr. sermon joyeux] på skämt hållen predikan, parodisk predikan; jfr -predikning. ”Skämtpredikan”, ett slags komiskt medeltidsdrama. 3NF 17: 706 (1932). —
-PREDIKNING. jfr predikning 2 b o. -predikan; i sht i pl. (O. v.) Dalins skämtpredikningar. Eichhorn Stud. 2: 199 (1872). —
-RIK. (skämt- 1768. skämte- c. 1678) (†) rik på skämt, full av skämt, skämtsam. Columbus MålRoo 54 (c. 1678; om person). Epigrammer, korte och skämt-rike. Brunjeansson Vers 9 (1768). —
-SAGA. (skämt- 1819 osv. skämte- 1865—1896) i sht folklor. o. litt.-hist. (kortare) saga (se d. o. 3 c; i sht folksaga) med skämtsamt innehåll; jfr -sägen. Hammarsköld SvVitt. 2: 184 (1819). SvLittLex. 149 (1964). —
-SIDA. i tidning: sida innehållande skämthistorier l. skämtserier o. d.; jfr -bilaga, -spalt. Form 1948, s. 37. —
-SKRIFT. (skämt- 1789 osv. skämte- 1807) [jfr t. scherzschrift] skrift med skämtsamt innehåll, humoristisk skrift. 2VittAH 4: 302 (1789, 1795). —
-SNACK. (numera bl. tillf., vard.) skämtsamt snack l. prat. Bullernæsius Lögn. 22 (1619: skempt snaak). —
-SPEL. särsk.
1) (†) om skämtsamt upptåg l. om skämt l. skämtande. Min fordna Herres son! I skämtspel och i fejden / Jag följde honom jemnt. Stiernstolpe Wieland Ob. 7 (1816). Löjets poesi skulle vara Grinets, om icke till botten för dess skämtspel .. alltid låge en .. återspegling af det slags godmodighet, som sålunda innebor i de skrattväckande föremålen sjelfva. Atterbom Siare VI. 1: 98 (1852).
-SPRÅK. (numera bl. tillf.) skämtsamt språk l. sätt att uttrycka sig o. d.; förr äv.: skämtsamt talesätt (jfr -ord). De (som söka att lysa i sällskap utan att äga kvickhet eller uppfinningsförmåga) äga icke något hjelpmedel inom sig sjelfwa, utan endast et wist antal af skämtspråk, at hjelpa sig fram med. Hasselroth Campe 215 (1794). Brinkman (o. Adlersparre) Brevväxl. 149 (1830). —
-SPRÅNG. (numera bl. tillf.) skämtsamt l. komiskt språng; anträffat bl. bildl. Thorild Gransk. 1784, 1: 79. —
-STIL. (skämt- 1741. skämte- 1721—1807) (numera bl. tillf.) skämtsam l. burlesk litterär stil. Düben Boileau Skald. 5 (1721; fr. orig.: le burlesque). —
-SÅNG. skämtsam sång; jfr -visa. Lysander RomLittH 233 (1858; abstr.). Rydberg Myt. 1: 501 (1886; konkret). —
-TAL. (skämt- 1814 osv. skämte- 1676—1892) [jfr t. scherzrede] skämtsamt tal (jfr -ord); äv.: skämtsamt samtal; förr äv. i uttr. bruka skämtetal med ngt, skämta med ngt. VDAkt. 1676, nr 246 (: brukar). (T.) Schertz-Rede .. (sv.) skjämte-tal. Lind 1: 1331 (1749). Hon var rätt tyst och gaf sig icke i skämtetal med dem. Lönnberg Sigtr. 99 (1892). —
-TALARE. talare som (håller ett skämtsamt tal l.) brukar hålla skämtsamma tal; jfr -tal. Ramsay Barnaår 7: 164 (1906). —
-TECKNARE. tecknare som (yrkesmässigt) tecknar skämtbilder l. skämtserier o. d.; jfr -ritare o. karikatyr-tecknare. AB 1897, nr 250, s. 3. —
-TECKNING. om handlingen l. verksamheten att framställa skämtsamma teckningar l. skämtbilder (ingående i skämtserier) o. d.; äv. om den genre som utgöres av sådan verksamhet o. sådana teckningar; oftast konkret, om enskilt resultat av sådan verksamhet (jfr -bild); jfr karikatyr 1, 3. Under de första kristna århundradena låg skämtteckningen i dvala. AB 1897, nr 250, s. 3. (Albert Engströms) skämtteckningar bilda ett galleri, som omfattar så godt som alla folkklasser inom det samtida Sverige. 2NF 7: 630 (1907). Laurin Minn. 2: 373 (1930).
Ssgr: skämttecknings-byrå. (i skildring av utländska förh.) byrå (se d. o. 3) l. företag för framställning av skämtteckningar. Bjurman 3Statsm. 130 (1935; om förh. i USA).
-TIDNING. tidning med skämtsamt innehåll (ofta med udden riktad mot politiska förh. o. vanl. rikt illustrerad med skämtteckningar o. d.); jfr -blad. Rydqvist SSL 4: 488 (1870). Af skämttidningar äger hufvudstaden fyra, bland hvilka främsta platsen intages af ”Söndags-Nisse”. Sthm 3: 241 (1897).
-VIS, sbst., adv. o. adj. (skämt- 1561 osv. skämte- 1561—1866. skämts- 1547—1665) [jfr t. scherzweise (i bet. II)]
I. (†) sbst.; i uttr. i l. uti l. på skämtvis, = II. 2SthmTb. 1: 217 (1547: i skämtz viisz). Miszbrwka (Guds namn), Hwad mercker thet? Thet mercker, anthen aff ondsko .. eller obetenckt .. vthi skemptewijs och hastighet, sleppa Gudz Nampn aff tungone. L. Paulinus Gothus ThesCat. 31 (1631). Rudbeck Atl. 1: 408 (1679: på). Murbeck CatArb. 1: 574 (c. 1750: i).
II. (ngt ålderdomligt) adv.: i skämtets form; på skämtsamt sätt; skämtsamt, på skämt; jfr I. LPetri ChrPina g 8 b (1572: skemtzwijs). När nu uppenbartt warder, att iagh ingenn frijherre ähr, att tå icke dotterenn hoos sigh sielf ther öfuer klaga skall, att hon .. inthet wiste, så will iagh så skämptewijs henne min lägenheet vppenbara. Schück Wivallius 1: 61 (i handl. fr. 1632). De gamle .. (ha med hjälp av bl. a.) nöjsamma Historier, underwisat folket om Dygden, och lika som skämtewis förehållit dem alfwarsama Sedo-Läror. Dalin Arg. 1: 3 (1732, 1754). Man säjer skämtvis kröka på armen, i stället för Supa. Weste FörslSAOB (c. 1815). Mäster Hugo lekte skämtvis på harpans strängar. Lundegård DrMarg. 2: 30 (1906).
-VISA. (skämt- 1716 osv. skämte- 1563—1865. skämts- c. 1680) [jfr t. scherzlied] i sht folklor. o. litt.-hist. visa (i sht medeltida folk- l. dansvisa) med skämtsamt innehåll; jfr -dikt, -kväde, -sång. Visb. 2: 330 (c. 1680). Sedan Diktatorn återvunnit fäderneslandet ifrån fienderna, kom han i triumf tillbaka in i staden, och hälsades i de plumpa skämtvisor, dem Soldaterne .. uppstämde. Kolmodin Liv. 2: 260 (1832). Den medeltida skämtvisan Herr Lave (Lager) och Jon. Arv 1957, s. 32. särsk. (†) i utvidgad anv., i uttr. varda ngras skämtvisa och åtlöje, bli föremål för ngras ständiga skämt o. åtlöje, ”bli en visa bland ngra”. LPetri Job 30: 9 (1563); jfr Swedberg Schibb. 381 (1716). —
B (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.): SKÄMTE-BREV, se A. —
-BRODER. (†) om dryckes- l. umgängesbroder l. bordskamrat i ett uppsluppet o. skämtande lag l. dyl.; jfr broder 7. Schroderus Comenius 930 (1639; t. texten: Mitgeselle). —
-DIKT, -ED, -FULL, -LEK, se A. —
-LEKA. (†) på skämt leka (se leka, v. 3 f); anträffat bl. bildl., i fråga om diktning. Düben Boileau Sat. 58 (1722). —
-LYSTNAD, -LÖGN, se A. —
-MÅNAD. (†) om januari månad (då i ä. tid många gästabud, lekar o. d. höllos). Afzelius Sag. 1: 14 (1839). SKL (1850). —
-NAMN, -ORD, -RIK, -SAGA, -SKRIFT, -STIL, -TAL, se A. —
-VIS, -VISA, se A.
C (†): SKÄMTES-ORD, se A.
D (†): SKÄMTS-ORD, -VIS, -VISA, se A.
Avledn. (Anm. Vissa av nedan anförda avledn. kunna äv. uppfattas ss. avledda av SKÄMTA, v.): SKÄMTAKTELIGA l. SKÄMTAKTELIGEN, adv. (-a 1649—1729. -en 1652) [jfr skämtaktig] (†) skämtsamt, på skämt. Wollimhaus Syll. (1649; under facete). Dens. Ind. (1652). —
SKÄMTAKTIG, adj. (numera föga br.) skämtsam; äv. bildl.; förr äv. dels om person: som uppskattar l. förstår sig på skämt, dels om ngt sakligt: som (är så obetydlig att den) ger upphov till skämt l. löje, komisk l. löjlig. Skemptachtiga Matroner och lustiga qwinnor. PJGothus Savonarola SyndSp. H 2 a (1593). Then skämtachtige Läsaren wille .. (emedan jag berättar den löjliga fabeln om Genebaudus) luta Öronen til. Schroderus Os. 2: 24 (1635). En ringa och skemptachtigh Saak gaff tilfälle til en stoor Strijdh. Sylvius Curtius 189 (1682). En skämtacktig Skald, som kommer folck att skratta. Düben Boileau Sat. 35 (1722). Giör du ingen åtskilnad emellan dem som i mening at skämma sin nästas heder utspy emot honom sit förgifftige begabberj, och dem som alenast til tidfördrif och at roa sig sielfwa eller andra skiärpa sin skämtacktiga penna? SedolärMercur 2: nr 5, s. 5 (1730). MFloderus (1785) i 2Saml. 39: 138 (om upptåg). Schulthess (1885).
Avledn.: skämtaktighet, r. l. f. (numera föga br.) skämtsamhet. Schück Wivallius 1: 50 (i handl. fr. 1632). Schulthess (1885). —
SKÄMTELIG l. SKÄMTLIG, adj.; adv. = (†, Visb. 3: 393 (c. 1700)), -a (†, PErici Musæus 2: 123 b (1582), Linc. P 3 a (1640)). (-elig 1528— c. 1700, 1960. -lig 1621—1700) [fsv. skämteliker; jfr fvn. skemtiligr] (numera bl. ngn gg arkaiserande) skämtsam, lustig, glad, munter; äv. dels: roande, rolig, nöjsam, dels: löjlig, löjeväckande; jfr skämtig. (Sedan O. Petri gendrivit det första skälet, varför katolikerna icke vilja ge lekmän vin i nattvarden, fortsätter han:) Er än thå skämteligare then andra vrsaken, ath någor skulle wämia eller gruffua sich dricka aff calken, ther en annar for honom affdruckit hadhe. OPetri 1: 405 (1528). När tå aftonmåltid, ther mong skemptelig ord voro fallen, stånden var .., vardt så bestelt, at (osv.). LPetri Kr. 90 (1559). Endoch at thetta (om munkarna) är skämtliga talat, så är thet doch sant, at all theras ankomst, wandel och handel, icke öfwereens kommer medh then helgha Skrifft. Forsius Fosz 359 (1621). Fram kom där En moleman (dvs. mjölnare) / så siämtelig orade (dvs. ordade) han. Visb. 3: 393 (c. 1700). Föga skämtelig syns mig den döden (dvs. att bli innebränd) vara, far (säger dottern Åsa till Ingjald Illråde). Ohlmarks Ödesd. 192 (1960). —
SKÄMTIG, adj. (†) om person: skämtsam l. roande l. underhållande (o. sålunda angenäm att umgås med); om ngt sakligt: skämtsam l. roande l. rolig l. underhållande l. lustig; äv.: avsedd ss. skämt, icke allvarligt menad, utförd på skämt; jfr skämtelig. Een liten Crönike och skemtigh för the Danske, / Doch ganska alffuarligh, ynkeligh, och gruffweligh för the Swenske. Svart Gensw. E 1 a (1558). (Många äro) så spotzske emoot Gudh, att the wäl thåras göra sigh aff sådana hans warningzvnder (som kometerna), itt godt Löye .. och medh skemptig fåfengio kalla them goda tekn. L. Paulinus Gothus Com. B 2 a (1613). At någon en öhrfijl .. bekommer, kan sachta bäras til för någon orsaak skull: Men knepen (dvs. en näsknäpp) är skämtig. Schroderus Comenius 670 (1639); jfr knäpp 2 b. Han bewijste migh .. all Höffligheet och befordran, war vthi sine Discurser heel raisonabel och skiämtigh. Rålamb Resa 171 (1658, 1679). —
Spoiler title
Spoiler content