ANTINOMI an1tinomi4 l. -nå-, r. (l. f.); best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[af t. antinomie (i den af Kant införda anv. af detta ord), af lat. antinomia, af gr. ἀντινομία, af ἀντί (se ANTI-, prefix2 5) o. νόμος, lag; jfr eng. antinomy, fr. antinomie; jfr äfv. föreg. samt AGRONOMI, AUTONOMI, EKONOMI m. fl.]
filos. (förhållande af) motsägelse mellan tvenne tankelagar l. satser, åskådningar o. d. som äro lika logiska l. nödvändiga. (Kants) så kallade Antinomier äro ej annat, än ett försök till bevisning häraf (dvs. af att i fråga om metafysikens hufvudföremål de bägge stridiga satserna äro byggda på lika ovillkorliga förnuftsgrunder). Leopold 4: 19 (c. 1820). Claëson 1: 263 (1858). En antinomi mellan det religiösa medvetandet och det vetenskapliga tänkandet. Rein Psyk. II. 1: 545 (1891).
