SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARMBÅGE ar3m~bå2ge (a`rmbåge Weste), r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(arm- Helsingius (1587) osv. arme- Lælius Res. 1: 45 (1588). alm- Var. rer. 6 (1538), 5 Mos. 3: 11 (Bib. 1541), B. Olavi 164 b (1578), Lex. Linc. (1640, under semicubitalis) m. fl. — al- Lex. Linc. (1640, under meliceris))
Etymologi
[fsv. alboghi (albughi) för *alnboghi, af aln (se ALN) o. boghi (se BÅGE), motsv. fgutn. alnbugi, isl. alnbogi, ǫlnbogi, ä. d. alnbo, mnt. elleboge, holl. elleboog, ags. el(n)boga, eng. elbow, fht. elinbogo, mht. el(l)enboge, t. ell(en)bogen; n i förb. -lnb-, som bibehållit sig i sv. dial. alnbowe (Nilén Allmogem. i Sörb. (1879)), har i allm. dels bortfallit, ss. i de i fsv. uppvisade formerna, ä. nysv. alboge, sv. dial. alboge, alboe, albue, isl. albogi, ǫlbogi, nor. olboge, d. albue, dels gm inflytande af det följ. b öfvergått till m, ss. i ä. nysv. almboge, isl. almbogi, nor. almbaagaa (Ross), d. dial. almbåw (Feilberg), ags. elmboga; på grund af anslutning till ARM, sbst., har sedan l i alm- utbytts mot r, ss. i ordets nu gängse form i sv. samt i nor. armbaaga(a) (Ross), d. dial. armbow (Feilberg)]
1) benämning på den vid armleden belägna delen af armen, särsk. af dess baksida; ofta med tanke närmast på den vid armens böjande mest framspringande delen, armbågsknölen. Ha hvassa armbågar. Stödja sig på armbågen l. armbågarna. Stöta armbågen l. stöta sig på armbågen. Stöta l. knuffa till någon med armbågen. Köra l. sätta armbågen i sidan på någon. O. Petri Kr. 23 (c. 1540). Mädh hatten eller klädherne at snyta sigh, står swåra bondachtigt, mädh armen eller armboghan, hörer them till som mädh salta fiska warur omgå. Hambræus A 5 b (1620). Tu (skall) tigh .. tagha till wara at tu icke honom som näst sitter, medh almboghan .. beswerligh är. Dens. B 5 b. (Det) giör .. faseligen ondt, när man stöter sig mot armbogen. Rosenstein Comp. 213 (1738). Alrik vaknade .. Lyftade sig på armbogen och tycktes (dvs. tyckte sig) höra ett sorl. Mörk Ad. 1: 35 (1742). Hon satt med armbågarne stödda mot bordet. Bremer Grann. 2: 102 (1837). Krypa på knä och armbågar. Nilsson Ur. 1: 115 (1839, 1866). Hans armbågar äro ute (dvs. sticka ut gm de söndriga ärmarna). Meurman (1846). Armfelt .. stötte mig i sidan med armbågen och sade (osv.). Wingård Minnen 3: 30 (1846). Jag står ju armbåge vid armbåge med dig. Hagberg Shaksp. 2: 67 (1847); jfr ARM, sbst. I 1 a η. Vigg låg på knä med armbågarne mot bordet. Rydberg Vigg 4 (1875, 1883). Det passar sig inte att sätta upp en eller båda armbågarne på bordet. Lundström Det passar sig inte 8 (1887). (Armbågsbenets) öfre ända skjuter upp bakom öfverarmbenet bildande armbågen. Wretlind Läkareb. 2: 28 (1894). — i bild. Här kunna vi sticka händerna ända upp till armbågarna i hvad man kallar äfventyr. Lidforss DQ 1: 67 (1888; i span. orig. hasta los codos) [jfr holl. tot aan de ellebogen, t. bis an die ellenbogen, fr. jusqu'aux coudes]. — särsk.
a) [med hänsyn till uppkomsten af uttr. jfr ARMBÅGA a o. ARMBÅGA UNDAN] (hvard.) i uttr. bjuda med armbågen (äfv. med armbågarna), bjuda på sådant sätt att det är tydligt att bjudningen ej är allvarligt menad, bjuda för syns skull. Berndtson (1881).
b) (†) i uttr. verser (l. rim) som gå öfver armbågen (dvs. som nå öfver armbågen l. som äro längre än underarmen), otympliga l. långsläpiga verser (jfr 2); jfr ARMBÅGA-VERS. Lind (1749, under knittel-verse). Möller (1807). jfr: Raderna skulle (i den sv. medeltida poesien) sluta sig med rim, fast änn stafvelserna mykit olika voro(,) .. och gingo esomoftast långt öfver armbogan. Stiernman Præs. i VetA 1758, s. 72.
c) [jfr motsv. anv. af fr. coude] om den del af ärmen som betäcker armbågen. Möller (1745, under couder). Bellman 4: 30 (1791). Ett litet hål (hade) börjat visa sig på armbogen af min svarta frack. Cederborgh OT 3: 44 (1814). Vara sönder i armbågen (om klädesplagg). Berndtson (1881). Ärm med mycket vid (säckig) armbåge. Schulthess (1885). Skrädd.-tidn. 1894, nr 23, s. 3. jfr: Han .. hvilar en lappad armbåge på bordet. J. Wallenberg 178 (1771).
d) [jfr motsv. anv. i t. o. ä. eng. samt fr. coude] naturv. om den del af ryggradsdjurens främre extremitet som motsvarar armbågen hos människan. Armbogen kallar man den hårda knutan, som synes och kännes ofvan och baktil på frambenet (hos hästen) nära intil bröstsidorna. Florman Häst. känned. 93 (1798). Marklin 137 (1818; i fråga om ryggradsdjuren i allm.). Armbågarne (hos hästen) böra .. vara breda, långa och framstående. C. G. Wrangel Handb. 689 (1885). Armbågarna (böra hos den engelska räfhunden vara) rätt ställda, hvarken utåt eller inåt vridna. Hamilton Hundraser 63 (1900).
e) (knappast br.) om hvardera af de trenne knölar (armbågsknölen o. de båda epikondylerna) som finnas på baksidan af armen vid armleden. Jämte denne knöl (dvs. armbågsknölen) synas å armens baksida två andra, mindre: en utom, en inom den nyss omtalade; äfven de kallas ”armbågar”, yttre och inre; de bildas af knölar å humerus' (dvs. öfverarmbenets) nedre svällde ände. G. v. Düben i NF (1876). jfr: Den egentliga, mellersta armbågen. Dens. Kurs i anat. 115 (1864).
2) (†) underarm; ofta med inbegripande af handen. Hans (dvs. den jättestore konung Ogs i Basan) säng aff jern är här j Rabath .., niyo alna long, och fyra alna breedh effter ens manz almbogha. 5 Mos. 3: 11 (Bib. 1541; öfv. 1893: alnen beräknad efter längden af en mans underarm); jfr 1. Möller (1745, under demi-coudée). Helenius (1838). — särsk. [efter lat. cubitum (l. cubitus) o. gr. πῆχυς; jfr motsv. anv. i ä. d., ä. holl. o. ä. t. samt fr. coudée] mått utgörande längden af underarmen med handen, armmått; jfr ALN o. PIK, sbst.2 Man finner thär (dvs. i Saba) Casiam (Kaneel), hwilkes Blomster wäxer icke höghre än een Armboga. Lælius Res. 1: 141 (1588). Hartbeen war grufweligen wäxter i längden, nämligen nije armbogar lång. Schroderus J. M. kr. 164 (1620). Cubitalis .. Thet som är en armboge eller en aln longt och högt. Lex. Linc. (1640). Watnet ståår 16 Cubiter eller armboger högt. Rel. cur. 140 (1682). Rudbeck Atl. 2: 373 (1689).
Ssgr (i allm. till 1): A: ARMBÅGS-ARTÄR30~02. anat. Armbågs-arteren (A(rteria) ulnaris) ligger vid inre sidan af underarmen. Hartelius Anat. 184 (1867, 1884).
-BEN~2. (armbåg- Thorell Zool. 1: 231 (1860), F. A. Smitt i NF 1: 1095 (1876), Almquist Zool. 10 (1897))
1) [jfr holl. elleboogsbeen, t. ellbogenbein] anat. benämning på det inre (på lillfingersidan belägna) af de tvenne ben som bilda underarmen (hos människan o. vissa ryggradsdjur) o. hvilket upptill ändas med armbågsutskottet; jfr ALN-BEN o. -PIPA samt ARM-BEN b, -PIPA 1 o. -SKENA 2 slutet. Florman Anat. 1: 392 (1823). Holmgren Skand. fogl. 17 (1867; i fråga om fåglarna). Wretlind Läkareb. 2: 28 (1894; jfr under ARMBÅGE 1).
2) (†) husdj. = -SPETS. Frambenets Ledgång .. är .. vid nedre ändan af bogebenet (dvs. öfverarmbenet), hvarest detta ben ledas emot Armbogsbenet .. (Olecranum), och öfre ändan af Kägelbenet (dvs. underarmbenet). Bure Häst. 7 (1802).
-BERÖRING~020. (armbåge- Rydberg) bildl. Den armbågeberöring han för sin trefnad vill ha med de forngermaniska skalderna. Rydberg Varia 299 (1894).
(1 a) -BJUDNING~20. bjudning ”med armbågen”. —
-DYNA~20. jfr ARM-DYNA. För att bereda beqvämlighet har man uppfunnit s. k. Armbågsdynor, hvilka begagnas vid läsning, då många hafva den vanan att stödja hufvudet i handen, hvarvid den på bordet hvilande armbågen behöfver ett mjukt underlag. N. journ. f. dam. 1859, s. 102 (”112”). Berg Handarb. 171 (1874).
-FÖRING l. -FÖRNING~20. (armbåg- Hartelius) gymn. rörelse hvarvid armbågarna, under det händerna äro stödda mot kroppssidorna, föras från utåtriktad till bakåtriktad ställning (o. tillbaka). Hartelius Hemg. 29 (1879, 1887).
-GROP~2. (föga br.) Excisura cubitalis (Nervgropen, Armbogsgropen) kallas den djupa utgröpning, som finnes innantill och baktill emellan condylus internus och inre kanten af trochlea. Florman Anat. 1: 387 (1823).
-HÄLTA~20. hippol. hälta (hos häst) beroende på sjukligt tillstånd hos armbågen. C. G. Wrangel Handb. 760 (1886).
(jfr 2) -KANT~2. (föga br.) anat. om den bakre kanten af armbågsbenet. Angulus posterior (bakre vinkelen, armbogs-kanten) är en trubbig och något rundad kant eller rand, som sträcker sig från bakre delen af processus anconæus (dvs. armbågsknölen) ända ned till processus styloideus (dvs. griffelutskottet). Florman Anat. 1: 395 (1823).
-KNÖL~2. (armbåge- Rietz 6 (1867)) i sht anat. jfr -UTSKOTT. Sundevall Zool. 19 (1858, 1864). Tigerstedt Häls. 20 (1895).
-KÄNNING~20. jfr -BERÖRING.
-LED~2, sbst. (armbåg- Sönnerberg Loder 71 (1799), Thorell Zool. 1: 231 (1860), Bock Menniskokroppen 108 (1874, 1883). armbåge- Aug. Quennerstedt i Sv. tidskr. 1871, s. 515) i sht anat. om leden mellan öfver- o. underarmen: armled. Sönnerberg Loder 108 (1799). Florman Anat. 1: 441 (1823). Armbågsleden hör till de mera sammansatta lederna, eftersom tre ben där mötas. Wretlind Läkareb. 2: 38 (1894).
-LÄNGD~2. (armbog- Samtiden, armboga- E. Runeberg)
1) (mindre br.) skrädd. om längden af armen l. ärmen från axeln till armbågen; jfr ARMBÅGE 1. Hawlitscheck Manskläd. 36 (1842). Lange Klemm Beklädn. 11 (1853).
2) (i fråga om förh. i ä. tid, föga br.) till 2. Fyra flata händer voro lika med en armboga-längd (cubitus). E. Runeberg Intr. i VetA 1757, s. 5 (i fråga om romerska mått). Samtiden 1873, s. 264. —
-MUSKEL~20. (armbåg- Dalin (1850). armbåge- Wikforss (1804, under ellenbogenmuskel), Weste (1807), Meurman (1846)) anat. om en viss vid armbågen befintlig muskel (musculus anconæus), ofta (i sht förr) kallad lilla armbågsmuskeln. Sönnerberg Loder 170 (1799). Wretlind Läkareb. 3: 51 (1895).
-NERV~2. (armbåg- Dalin (1850)) anat. benämning på den nerv (nervus ulnaris) som går öfver armbågen vid insidan af armbågsknölen, ”änklingssenan”, ”tjufsenan”. Sönnerberg Loder 675 (1799). Hartelius Anat. 230 (1884). En .. stöt, hvilken kännes så, som då man råkar stöta till armbågsnerven. Läsn. f. sv. folket 1900, s. 108.
(1 d) -PENNA~20. zool. vingpenna som är fäst vid armbågen (hos fåglarna). Kinberg hos Sundevall Sv. fogl. 1421 (1886).
-RUM~2, sbst. (armbåg- Nordensvan Sv. k. 42 (1892), Lundell (1893; jämte armbåge-). armbåge- Bremer N. verld. 2: 290 (1853), Rydberg) [jfr eng. elbow-room samt fr. avoir ses coudées franches] eg.: (tillräckligt) rum l. plats för armbågarna vid rörelse af armen; bildl.: tillräckligt utrymme i allm., särsk. för att röra sig l. för att arbeta l. verka, svängrum; äfv.: handlingsfrihet, frihet från tvång. Ett jordbruk, som hufvudsakligen går ut på boskapsskötsel, fordrar ”armbågsrum”. SvT 1852, nr 165, s. 4. Dessa spöken i skepnader af tempel, .. stoder .. o. s. v. lemnade medborgareskarorna det knappaste armbågerum. Rydberg Rom. d. 25 (1882). Det armbågsrum den borgerliga klassen redan vunnit. H. Branting i Soc.-dem. 1897, nr 215, s. 1. —
-RÖRELSE ~200. Ling S. arb. 3: 644 (1820).
-SKENA~20, sbst. (armbåg- Dalin (1850)) (föga br.) = följ. SAOB (1870).
-SKIFVA~20, sbst. del af rustning afsedd att betäcka armbågen; jfr -SKENA, -STYCKE. H. W. Westin i NF 14: 78 (1890; i fråga om medeltida rustning).
-SPETS~2. särsk. husdj. om (det starkt utvecklade) armbågsutskottet hos vissa djur; jfr -BEN 2. Florman Hushållsdj. 145 (1834, 1838). Armbågsspetsen är hos hornboskapen .. mera framstående än hos hästen. Sjöstedt Husdj. 1: 218 (1860). C. G. Wrangel Handb. 937 (1886).
-STYCKE~20. särsk. = -SKIFVA. Armbågarna skyddades af de utvändigt antingen hvälfda eller i en spets utlöpande armbågsstyckena .., som skrufvades fast vid armtygen. Uppf. b. 6: 114 (1875; i fråga om medeltida rustning).
-STÖD~2. (armbåg- Strindberg) stöd för armbågen l. armbågarna. särsk.
a) gymn. Wilskman Gymn. 50 (1887).
b) bef. på innersidan af ett bröstvärn anbragt afsats afsedd att under eldgifning tjäna till stöd för skyttens venstra armbåge. C. O. Nordensvan Handb. 2: 312 (1886).
c) bildl. Norman, den yngsta (af drängarna), kände alltid efter att han hade ett litet armbågstöd hos husbonden. Strindberg Hems. 30 (1887).
-STÖT~2. (armbåg- Dalin (1850). armboge- Rhodin)
1) stöt med armbågen.
2) stöt mot armbågen; äfv. oeg.: smärta i armbågen i följd af stöt däremot, ”änkestöt”, ”änklingssorg”; jfr ex. från Rosenstein under ARMBÅGE 1 samt ex. från Läsn. f. sv. folket under -NERV. Änkemans sorg och armboge-stöt gå snart öfver. Rhodin Ordspr. 123 (1807).
-SVULST~2. särsk. veter. hos häst: stollsvamp. Lundberg Husdj. 462 (1868). Juhlin-Dannfelt 379 (1886).
(jfr 1 c) -SÖM~2, r. (armbåg- N. journ. f. dam.) (mindre br.) om den bakre (öfver armbågen gående) längdsömmen på ärm: bakre l. yttre arm- l. ärmsöm. N. journ. f. dam. 1859, s. 124. Freja 1873, s. 3. —
-UTSKOTT~02 l. ~20. (armbåg- Thorell Zool. 1: 231 (1860)) anat. om det bakre o. större af de utskott som befinna sig i öfre ändan af armbågsbenet; jfr -KNÖL, -SPETS. Sönnerberg Loder 675 (1799). Marklin 136 (1818; i fråga om ryggradsdjuren). Olecranon .. (eller) Processus Anconæus (Armbogs-utskottet) är det hakformiga utskott, som utgör det öfversta af (armbågs-)benet. Florman Anat. 1: 393 (1823). Hartelius Anat. 38 (1884).
-VECK~2. (armbåge- Rietz 6 (1867)) i sht anat. = ARMVECK 1. Sönnerberg Loder 169 (1799). Hartelius Anat. 117 (1884).
(jfr 1 c) -VIDD~2. skrädd. Lange Klemm Beklädn. 13 (1853). Färnlund Tillskär. 7 (1862).
-VINKEL~20. om den vinkel som, då armen är böjd, bildas af öfver- o. underarmen o. har sin spets i armbågen. O. Scherstén i Bibl. f. idr. 4: 169 (1889). särsk. till d. Armbågsvinkelns (hos koltrasten) hudveck. F. A. Smitt i UVTF 29: 17 (1882).
-ÄRM~2. [jfr holl. elleboogsmouw, t. ellbogenärmel] (förr) ärm som räcker till armbågen. Halfvida armbågsärmar. N. journ. f. dam. 1861, s. 173.
B (mindre br.): ARMBÅG-BEN, -FÖRING l. -FÖRNING, -LED, -LÄNGD, -MUSKEL, -NERV, -RUM, -SKENA, -STÖD, -STÖT, se A.
-STÖTAS~20, dep. (föga br.) armbågas. J. Wallenberg 290 (1771).
-SÖM, -UTSKOTT, se A.
C (mindre br.): ARMBÅGE-BERÖRING, -KNÖL, -LED, -MUSKEL, -RUM, -STÖT, -VECK, se A.
D: ARMBÅGA-KROK. [fsv. albogha kroker] (†) jfr ARMBÅGS-VECK samt ARM-KROK 1. Kommer hostan ifrån Lungan, så må lefverådren uplåtas i armbogakroken. C. Quensel Almanach 1724, s. B 4 a. —
-LÄNGD (†), se A.
-VERS. [sannol. uppkommet af det under ARMBÅGE 1 b nämnda uttrycket; dock afses på det nedan angifna stället ej gm sin längd otympliga, utan i fråga om rimmen bristfälliga verser] (†) dålig vers. Molander Prælud. 57 (1753).
Spoiler title