publicerad: 1903
ASSIMILERA as1imile4ra l. 01—, äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, ASSIMILATION as1i-mil1atʃω4n l. -mi1l-, l. -aʃ-, l. 010—.
Etymologi
[jfr t. assimilieren, af fr. assimiler, af lat. assimilare (jämte assimulare), af ad, till, o. simulare, göra lik, likdana (se SIMULERA); jfr äfv. eng. assimilate]
eg.: göra lik, likdana. — jfr DISSIMILERA.
1) upptaga o. ombilda (ngt) till likhet med förut befintligt material.
a) fysiol. om lefvande varelser (l. organ o. d. hos dem): ombilda (utifrån upptaget näringsämne) till likhet med ämne(n) hvaraf organismens väfnader o. vätskor bestå; stundom allmännare: upptaga o. med organismen införlifva (näringsämne). P. J. Bergius i VetAH 23: 9 (1762). Något .., som är otjänligt för vår natur, hvilket icke kan assimileras med våra vätskor. Westerdahl Häls. 454 (1764). Denna aflagring af nya partiklar i det inre af de lefvande delarnes massa, deras anordnande till en organiserad väfnad och deras delfående af de egenskaper, som utmärka lifvet, bilda den företeelse, som förstås under namnet assimilation eller nutrition i inskränkt betydelse. Thorell Zool. 1: 128 (1860). Bladen, som hufvudsakligen assimilera födoämnena, kunna äfven ur luften upptaga föda. F. W. Areschoug i UVTF 13: 23 (1875). Inom .. (landtbrukskemien) förstår man med assimilation (assimilering) den process, hvarigenom vissa ämnen ur jorden eller luften .. upptagas och förvandlas till delar af den lefvande växtorganismen. C. E. Bergstrand i NF (1876). Förmågan att assimilera .. är någonting för växten och djuret gemensamt. Hammarsten Fys. kemi 1 (1883). jfr: Under stundom räknar man till assimilationen äfven matsmältningen, eller den del af näringsprocessen, genom hvilken det utifrån upptagna råmaterialet (födan) förarbetas så, att näringsämnena kunna öfvergå ur tarmkanalen i blodet; men en sådan uppfattning synes dock vara mindre riktig. O. Hammarsten i NF (1876). jfr KVÄFVE-ASSIMILERANDE m. fl. samt KVÄFVE-ASSIMILATION m. fl. — i bild. Samhället är .. en organism, som med sig assimilerar allehanda näringsämnen. B. E. Malmström 7: 407 (1845).
b) [bildl. anv. af a; jfr eng. his mind had no power to assimilate the lessons of history] (upptaga o.) ombilda (ngt) till likhet med sig själf l. det egna materialet osv.; införlifva, ”smälta”, fullt tillegna sig. Ord och namn .., som språket verkligen assimilerat. Collan Fin. spr. 3 (1847). Ett bearbetande och assimilerande af de nästföregående tidernas intellektuela alster. Bolin Eur. 2: 128 (1871). En fullkomligt homogen, inhemsk kultur, som, derest den mottagit intryck utifrån, varit nog stark att assimilera dem. Hildebrand Förhist. folk. 541 (1879). Han frågade, läste, assimilerade allting. AB 1890, nr 6, s. 2. (Man kunde) tro, att den till numerären så betydligt underlägsna lapska folkstammen inom ganska kort tid skulle fullständigt assimileras af de kringboende svenskarne och finnarne. K. B. Wiklund i Nord. tidskr. 1895, s. 374.
2) språkv. förändra (ett språkljud) till (större l. mindre) likhet med ett annat i närheten befintligt; ombilda (en förbindelse af vanl. tvenne ljud) så att ljuden blifva (mer l. mindre) lika hvarandra; i sht med afseende på konsonantljud o. i fråga om förändringar gm hvilka det ena ljudet fullständigt likdanas med det andra l. hvarigenom uppstår ett enhetligt ”långt” ljud af samma kvalitet som ettdera af de ursprungliga ljuden; vanl. i pass. l. ss. vbalsbst. ASSIMILATION. Partiell, total assimilation. Progressiv l. framåtverkande, regressiv l. bakåtverkande (l. tillbakaverkande) assimilation. Knös Hebr. spr. 30 (1818). N:s öfvergång till m framför labialerna p, b är ett slag af assimilation. Richert Kons. ljudl. 133 (1866). Vokalisk assimilation eller sjelfljudens likdaning. Rydqvist SSL 4: 163 (1868). M har bortfallit före p (”assimilerats med p”) uti sǫpp, svamp. Noreen Fryksd. ljudl. 47 (1877). Talspråkets böjelse .. att assimilera det (dvs. ljudet d) med föregående eller efterföljande konsonant. Linder Regl. 24 (1886). Omljud, vokalförändring gm angränsande ljuds assimilerande inflytande. Kock Isl. gr. 6 (1898). Konsonanter assimileras hufvudsakligen blott, när de stå omedelbart intill hvarandra. A. Kock i Nord. tidskr. 1901, s. 387. jfr: Under den omfattande benämningen assimilation kan man inbegripa den största delen af alla de ljudförändringar som förekomma i språket. Stjernström Whitney 77 (1880). — (mindre br.) refl. Denna öfvergång af en föregående konsonants ljud till ljudet af den följande kallar man assimilation, och den förre konsonanten säges assimilera sig med den sednare. Pettersson Hebr. gr. 58 (1829). — jfr KONSONANT-, TON-, VOKAL-ASSIMILATION.
3) i annan anv.: ombilda (ngt) till likhet (med ngt annat); sammansmälta; refl. äfv.: införlifva sig (med), uppgå (i); ofta anslutande sig till 1. Det Ioniska (elementet) i Attika assimilerade sig med det autochtoniska. Palmblad Fornk. 1: cii (1843). Roms historia före kejsartiden visar oss väl, huru den kraftfulla eröfrarstaten inkorporerar det ena riket efter det andra i det romerska väldet, men den republikanska politiken sökte aldrig att assimilera dessa med Rom, snarare motsatsen. Schück Världslitt. 1: 289 (1899).
Ssgr: A: ASSIMILERINGS-BENÄGENHET10030~ l. 01030~ 0200 l. ~0102. särsk. till 2. En viss assimileringsbenägenhet emellan k och t. Lyttkens o. Wulff Ljudl. 270 (1885).
B: (1) ASSIMILATIONS-ARBETE10103~ l. 01003~020, äfv. ~200. Ombildningen af näringsämnena till verkliga saft- och väfnadsbeståndsdelar — d. v. s. det egentliga assimilationsarbetet. O. Hammarsten i NF 1: 1222 (1876). G. Malme i Öfvers. af VetAFörh. 1900, s. 706. —
-LAG~2, r. särsk. till 2. I landskapsmålen eger assimilationslagen en mycket vidsträkt tillämpning. Läffler Kons. i allmog. 58 (1872). —
(1 a) -ORGAN~02. Kindblad (1867). Utom förlust af assimilationstid följer med för djup sådd en förlust af assimilationsorgan. R. Tolf i Sv. mosskult.-fören. tidskr. 1892, s. 268. —
-PROCESS~02. särsk.
1) till 1. Thorell Zool. 1: 129 (1860). Kalcium fordras ovilkorligen för de högre växternas assimilationsprocess. G. Andersson i NF 19: 425 (1895).
(2) -REGEL~20. I sanskrit finnes ett helt system konsonantiska assimilationsregler. F. Läffler i NF 1: 1222 (1876). —
Spoiler title
Spoiler content