SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KVÄVE kvä3ve2, n.; best. -et.
Ordformer
(förr äv. q-)
Etymologi
[till KVÄVA (jfr språkprovet nedan från 1803). Med avs. på bildningssättet jfr SYRE, VÄTE]
kem. benämning på ett gasformigt grundämne som i fritt tillstånd förekommer i luften samt bundet i form av ammoniumsalter, nitrater o. en mängd organiska föreningar. Ekeberg o. Afzelius Nomenkl. 12 (1795). Luften .. består .. af två hufvuddelar, af hvilka den ena underhåller lifvet och elden, och kallas Syre .., den andra qväfver eld och dödar djur, och kallas derföre Qväfve. Regnér Begr. 305 (1803). Starck Kemi 57 (1931). — jfr JOD-, KALK-, KARBID-, LUFT-KVÄVE m. fl.
Ssgr (i sht kem.): A [Anm. Vissa av nedan anförda ssgr, ss. -DOV, -GAS, -LUFT, äro möjl. eg. bildade till KVÄVA] († utom i -GAS, -METALL, -OXID, -OXIDUL): KVÄV-BINDA, se B. —
-DOV, sbst. (†) = -GAS. Möller (1807). Weste (1807). Meurman (1847). —
-FÖRENING, se B. —
-GAS. (kväv- 1795 osv. kväve- 1794) kväve i fritt tillstånd; jfr GAS, sbst.1 2. Murray PVetA 1794, s. 28. NoK 114: 46 (1932).
Ssgr: kvävgas-halt, r. jfr HALT, sbst.1 1. Berzelius Kemi 2: 511 (1812).
-haltig. FKM 1: 150 (1806). —
-HALT, -HALTIG, se B. —
-LUFT. (†) = -GAS. VetAH 1801, s. 329. Möller (1807). —
-METALL. (numera knappast br.) förening av kväve o. ngn metall. Berzelius ÅrsbVetA 1842, s. 70. Almström KemTekn. 1: 232 (1844). —
-OXID. (kväv- 1806 (: qväfoxidgas) osv. kväve- 1931—1933) förening av en atom kväve o. en atom syre. Berzelius Kemi 1: 318 (1808).
Ssg: kvävoxid-gas. Berzelius Djurkem. 1: 202 (1806). —
-OXIDUL. (kväv- 1808 osv. kväve- 1890—1933) förening av två atomer kväve o. en atom syre, lustgas. Berzelius Kemi 1: 322 (1808).
Ssgr: kvävoxidul-gas. Berzelius Kemi 6: 120 (1830).
-narkos. med. LbKir. 1: 447 (1920). —
-SALT, se B. —
-SYRA, r. l. f. (kväv- 1805—1885. kväve- 1875—1877) (†) salpetersyra. Nordforss (1805). UVTF 14: 11 (1875).
B: KVÄVE-ASSIMILATION. kem. o. landt. jfr ASSIMILERA 1 a. Den kväfveassimilation, som försiggår i åkerjorden. KemT 1914, s. 26. —
-ATOM. —
-BAKTERIE. landt. bakterie som förmår assimilera luftens fria kväve o. binda det i organiska föreningar. MosskT 1892, s. 310. BonnierKL (1925). —
-BESTÄMNING. bestämning av kvävehalten i ngt ämne o. d. JernkA 1888, s. 448. —
-BINDA, v., -ning. (kväv- 1817—1891. kväve- 1906—1923) förena med kväve; nästan bl. i p. pf. o. p. pr. samt ss. vbalsbst. -ning. Qväfbundet kol. Berzelius Kemi 1: 214 (1817). Då .. järn kväfvebinder sig vid inverkan af smält cyankalium (så osv.). JernkA 1906, s. 672. särsk. landt. i uttr. kvävebindande bakterie, kvävebakterie. PT 1907, nr 14 A, s. 3. —
-FABRIK. för tillvärkning av kvävehaltiga gödningsmedel o. d. KemT 1912, s. 138. —
-FATTIG. Juhlin-Dannfelt 133 (1886). —
-FRI. Qväfvefria ämnen. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 427. —
-FÖRENING. (kväv- 1841. kväve- 1886 osv.) konkret; jfr FÖRENING 6. Berzelius ÅrsbVetA 1841, s. 66. —
-GAS, se A. —
-GÖDA, -ning. (numera föga br.) landt. = -GÖDSLA; särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkret. Qväfvegödning i större mängd gör stam och blad frodiga men försenar fruktmognaden. Juhlin-Dannfelt 325 (1886). De kvävegödda växterna. Lidforss Kås. 2: 189 (1912). —
-GÖDSEL. landt. med hög kvävehalt. MosskT 1888, s. 323. —
-GÖDSLA. landt. gödsla (jord l. växt) med gödningsämnen innehållande stor kvävehalt; särsk. ss. vbalsbst. -ing, konkret. Juhlin-Dannfelt 260 (1886). Abelin Frukt 156 (1902). —
-HALT, r. (kväv- 1827—1842. kväve- 1875 osv.) jfr HALT, sbst.1 1. Qväfhalten i vexterna. Berzelius Kemi 4: 87 (1827). —
-HALTIG. (kväv- 1832—1845. kväve- 1884 osv.) De vexter, som innehålla mera quäfve, .. behöfva en quäfhaltigare jord än de, som deraf innehålla mindre. Agardh Bot. 2: 15 (1832). —
-HUNGER. fysiol. o. landt. jfr HUNGER 1 slutet. Lovén Huxley 115 (1871; i fråga om djur). Då jorden utblottas på näringsämnen, komma plantorna vanligen först att lida af kväfvehunger. UtsädT 1895, s. 266. HandtvLBl. 1905, s. 58. —
-INDUSTRI. kemisk-teknisk industri för utvinnande av kväve o. framställning av för jordbruket o. tekniken viktiga kväveföreningar. LfF 1912, s. 301. —
-JÄRN. tekn. järnnitrid löst i järn. JernkA 1862, 1: 344. Därs. 1906, s. 668. —
-KÄLLA. bildl. Fries Krutl. 3 (1869). Bakteroidernas egen kvävekälla är luften. LAHT 1914, s. 253. Därs. 1930, s. 1021. —
-NÄRING. landt. konkret: näring för växter som består av l. innehåller kväve. MosskT 1889, s. 34. Timotejens stora behof af lättlöslig kväfvenäring. Hellström NorrlJordbr. 493 (1917). —
-OXID, -OXIDUL, se A. —
-RIK. Qväfverik gödsel. Juhlin-Dannfelt 25 (1886). —
-SALT, n. (kväv- 1798—1885. kväve- 1893—1921) (numera knappast br.) nitrat. Gadolin InlChem. 82 (1798). Cannelin (1921). —
-SAMLANDE, p. adj. landt. om organism: som förmår att assimilera luftens fria kväve o. binda det i organiska föreningar. Qväfvesamlande växter. Juhlin-Dannfelt 25 (1886). —
-SAMLARE, r. l. m. landt. om växt; jfr -SAMLANDE. Juhlin-Dannfelt 324 (1886). —
-SYRA, se A. —
-TÄRANDE, p. adj. (mindre br.) landt. om växt: som minskar markens kvävehalt. LAHT 1893, s. 72. Därs. 1921, s. 194. —
-VÄRK, n. = -FABRIK. Starck Kemi 148 (1931).
Avledn.: KVÄVIG, adj. (†) som innehåller kväve. Gadolin InlChem. 82 (1798). Meurman (1847).
Spoiler title
Spoiler content