SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
BASSE bas3e2, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[fsv. basse, vildsvin, vildgalt, motsv. sv. dial. basse, galtgris, gris, stor oxe, stor, grof o. ohyfsad karl, bjässe m. m. (Rietz), fd. basse, vildgalt, d. basse, stor o. grof karl, i d. dial. äfv. användt ss. lockrop till svin samt som senare led i ssgr med förklenlig bet. (Feilberg, isl. bassi, björn, valbassi, vildgalt). Ordet är sannol. bildadt medelst det i djurnamn icke ovanliga suffixet -se (-si), men härledningen är för öfr. icke säkert känd; jfr BJÄSSE; se Tamm samt E. Hellquist i Arkiv 7: 155]
1) om vildsvin; i ssgn VILD-BASSE. jfr: Bassar kallas alle store Diur som Biörn Fargaltar, Wargar, Räfwar hwilke willia härska öfwer andra. Rudbeck Atl. 2: 59 (1689).
2) (numera föga br.) stark, groflemmad karl. Vid gröt i tråg och mjöd i kar / Sjöng skalden då manhaftigt; / Ej qvädde han, i dessa dar, / Hvad blott för gäntor ljufligt var, / Men hvad för bassar kraftigt. Järta V. skr. 2: 630 (1821). Deras (dvs. bondmålarnas) figurer, där Frälsaren framställes som en rödblommig basse i långrock, kunna vara löjliga, men de äro aldrig vanvördiga. Bildt Italien 228 (1896). — jfr BOND-BASSE.
3) (hvard.) grof, ohyfsad person; tölp, grobian, plumphuggare. Trio-sångare allesamman, och riktigt dugtiga, men de flesta utaf dem ä' grofva bassar. Hagberg Shaksp. 8: 332 (1849). Sparka ut de der bassarne. Strindberg Folkung. 14 (1899). — jfr BOND-BASSE.
4) (i sht hvard., mindre br.) kaxe, bjässe; baddare, huggare. Det var mig en riktig basse! Sundén (1885). jfr Rudbeck Atl. 1: 447, 448 (1679), Spegel Gl. 51 (1712), Irhe Gl. (1769).
5) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Ihre Dial.-lex. (1766), Rietz)] (†) penis virilis; anträffadt bl. i följ. ssg.
Ssg: (5) BASSE-LÖS. (-loss) (†) Visb. 73 (1573). Anm. Möjl. står ordet felaktigt för balleloss; jfr BALL I.
Spoiler title