publicerad: 1905
BESMAN bes3man2, äfv. 3~2, stundom 40, (be`sman (med) sl(utet) e Weste; b`ässman Almqvist), stundom BETSMAN bet3sman2 l. -t3s ~2 l. 40,
n., äfv. r. l. m. (n. Bergv. 1: 30 (1528: bismar), Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 6 (1591: bisman), Växiö rådstur. prot. 1619, s. 399 (: biszmar) osv.; r. l. m. G. I:s reg. 13: 283 (1541: Bismannen), Forssell Hist. II. 2: 109 (cit. fr. c. 1560: Bismar), Stiernman Com. 1: 495 (1605: Biszmannen), Växiö domk. akt. 1675, nr 57 (: bÿsmall), Därs. 1678, nr 284 (: bessmar), Rääf Ydre 3: 271 (i handl. fr. 1710: Bissman), Osbeck Resa 32 (1751, 1757: betsmal), Schiller Sv. spr. 76 (1859; jämte n.), Rydqvist SSL 3: 17 (1863; jämte n. o. betecknadt ss. dial.), Linder Regl. 93 (1886; angifvet ss. vanligast) m. fl.).
Anm. Neutralt genus tillkom urspr. endast formerna på -man, under det att de (väsentligen) södra o. västra Sv. tillhöriga formerna på -mar(e), liksom de därur utvecklade på -mal(l), eg. äro m., ett förhållande som ännu på det hela taget troget afspeglar sig i dialekterna (jfr den etym. afd. nedan). Redan tidigt har emellertid en sammanblandning här ägt rum, i följd hvaraf former på -mar anträffas ss. n., former på -man ss. r. l. m., det senare delvis gm (formell) anslutning till MAN, pl. män(ner). Inflytande från detta ord har väl äfv. medverkat till att, då formerna på -mar, -mal i södra o. västra Sv:s ”riksspråk” undanträngdes af besman (betsman), denna sistnämnda form gärna antog de förras genus, en omständighet som gifvit till resultat att i Götal. o. Värml. besman oftast torde vara r. l. m. Med det här sagda må jämföras, att Hof Dial. vestrog. 89 (1772) angifver maskulint genus för det västgötska bessmar, men neutralt för svealandsformerna besmann m. fl., o. att Nordvall Modersm. 38 (1863) betecknar besman ss. ”okönligt”, men besmar ss. ”könligt”, äfvensom ytterligare att västmanlänningen Wallenius Project E 6 b (1682) bl. känner neutralt genus för besman, bisman, under det att den i Södra Möre födde Botin Sv. spr. 61 (1777) betecknar besman ss. m.
best. -et, ss. r. l. m. -en. 302 l. 320, äfv. 3~20, stundom 400, (ss. r. l. m.) hvard. äfv. (utom i södra Sv.) = (Thunberg Resa 4: 104 (1793), Berlin Lärob. 187 (1852, 1880));
pl. = (Stiernman Com. 1: 492 (1605: Trä Biszman), Schmedeman Just. 232 (1638: beszmar), Stiernman Com. 3: 314 (1665: Besman), Triewald Förel. 1: 230 (1728, 1735: Bissmar) osv.), äfv. -er 302 l. 320, äfv. 3~20, stundom 400 (Vg. fornm. tidskr. I. 10: 91 (1586), SAOL (1900; jämte besman)), bygdemålsfärgadt äfv. -män 3~2 (Förordn. ang. mått o. vigt 1733, § 8 (4 ggr), Runeberg Intr. i VetA 1757, s. 9, 13, Thunberg Resa 4: 104 (1793), Lundell (1893; jämte besman o. betecknadt ss. dial.) m. fl.) l. -männer 3~20 (Linder Regl. 93 a (1886; jämte besman)) ((†) -manna RP 7: 162 (1638), -manar Rääf Ydre 3: 271 (i handl. fr. 1710)).
Ordformer
(bisman G. I:s reg. 8: 140 (1532: bismans pund), Salander Gårdsf. 190 (1727) m. fl.; bissman Stiernman Com. 1: 418 (1594), Rääf Ydre 3: 271 (i handl. fr. 1710) m. fl. besman RP 7: 162 (1638: besmanna, pl.), Runeberg Intr. i VetA 1757, s. 9 (: besmän, pl.), VetANH 8: 291 (1787) osv.; bessman RARP 3: 44 (1638), Duræus Naturk. 43 (1759), Bonsdorff 447 (1833; i ssg), Topelius Vint. I. 2: 74 (1867, 1880) m. fl. betsman, bitsman, betesman, bispman se nedan. — bessmen (sg.) RP 1: 76 (1628; i referat af en underhandling med en rysk agent). — besmas marck G. I:s reg. 13: 283 (1541). — bismar Bergv. 1: 30 (1528), Publ. handl. 6: 4296 (1756) m. fl.; bissmar Växiö rådstur. prot. 1619, s. 399, Triewald Förel. 1: 230 (1728, 1735) m. fl. besmar RP 7: 163 (1638), Lind (1749; jämte besman), Nordvall Modersm. 38 (1863; angifvet ss. sidoform till besman) m. fl.; besmer Vg. fornm. tidskr. I. 8—9: 90 (1554: jern Besmer); bessmar L. P. Gothus Mon. pac. 739 (1628), Triewald Förel. 1: 223 (1728, 1735) m. fl. bismarena (pl. best.) Forssell Hist. II. 2: 106 (cit. fr. 1557), bismare Nicander Kon.-styr. 11 (1760). betsmar(e), bitsmar se nedan. — besmal Lex. Linc. (1640; under pundare). bÿsmall Växiö domk. akt. 1675, nr 57. bissmal Därs. 1696, nr 578. betsmal se nedan. — biismarken (sg. best.) Forssell Hist. II. 2: 110 (cit. fr. 1583); bessmark Rudbeck Atl. 1: 738 (1679). — betsman RP 7: 157 (1638: betzmanners, gen. pl.), PT 1758, nr 11, s. 4, SFS 1855, nr 16, s. 12, Lidforss DQ 2: 553 (1892), SvD(L) 1905, nr 111, s. 7 m. fl.; betsmar(e) Stadsl. 31 (Schlyters uppl.; i handskr. fr. midten af 1500-talet), Stiernman Com. 3: 314 (1665: Betzmare-Wigten); betsmal Osbeck Resa 32 (1751, 1757), Bondeson M. V. K. 65 (1894, 1903: betsmalskroken, i bygdemålsfärgad framställning). bitsman Falkman Mått 2: 159 (cit. fr. 1737); bitsmar Hof Dial. vestrogot. 89 (1772; anf. ss. svealandsform). betesman Instr. f. landtmät. 1736, s. B 3 a (4 ggr). — bispman RARP 2: 163 (1635: bispmans wijcht))
Etymologi
[fsv. bisman, bysman, besman, n., bismare, besmare, bismar, m.; sv. dial. besman4, m. (Uppl.; jfr E. Grip i Landsm. XVIII. 6: 20 (1901)), besma4n (Uppl., Västmanl., Ångermanl.), -bysma4n (Uppl.), bis3må2n (Västerbotten), be3sman2 (Uppl., Södermanl.), be3sma2, n. (Roslagen; A. Schagerström i Landsm. X. 1: 9 (1889), G. A. Tiselius Därs. XVIII. 5: 14, 132 (1902)), bissman (N. Möre; Landsm. IX. 1: 25 (1889)), bismand, n. (Finl.; Vendell Ordl. ö. Finnbym. (1890)), bysman, n. (Finl.; Vendell Ordb. ö. Pedersörem. (1895)), bismann (pl. -männer), m. (Gammalsvenskby; Freudenthal o. Vendell Est.-sv. dial. (1886)), bis3mare2, bis3mere2, m. (södra Skåne), bes3mare2 (Västergötl.; Landtmanson Västgötamålets l- o. r-ljud 68 (1905)), bes3ma2r l. besma4r, m. (Bohuslän; Nilén Allmogem. i Sörb. (1879)), besma4r, m. (Skåne; G. Billing i Landsm. X. 2: 193 (1890)), bessmir, bysmär, m. (Gottl.; Wennersten Nygutn. ordb. (1903)), bes3mal2 (Västergötl.; jfr Landtmanson anf. st.), besmal4, m. (Bohuslän; Nilén anf. st.), buss3ma2l (Dalsl.), böss3-mal2 (Västergötl.; Landtmanson anf. st.; Värml.; Noreen Ordb. ö. Fryksd. 14 (1878; angifvet ss. m.)), bes3ma2l (Värml.), besma4l, -ma3el2 (västra Västmanl.), bismål, n. (Dalarna o. Norrb.; Rietz äfvensom A. Noreen i Landsm. IV. 2: 16 (1882)) m. fl. former; jfr fnor. bismari, m., nor. bismar, bismal, m., d. bismer, r., mnt. bisemer, besemer, besmer, bysmer. — Fsv. bisman är lånadt från ngt slaviskt språk, väl snarast ryskan; jfr ryska bezmen (med hufvudtonen på sista stafvelsen), polska bezmian, besman; fsv. bismare är liksom fnor. bismari, d. bismer lånadt från mnt. bisemer, besemer, som utgör en förtyskning (med anslutning till punder, pyndare, o. andra sbst. på -er) af ofvannämnda slaviska ord, samt ombildadt gm analogi efter de talrika sbst. på -are, närmast PYNDARE; det slaviska ordet är af ovisst, sannol. turkiskt l. (gm förmedling af turkiskan och persiskan) arabiskt ursprung; jfr Tamm Sv. ord belysta gm slav. o. balt. spr. 7 f. (1881), Dens. Etym. ordb., äfvensom J. K. Grot i Archiv f. slav. philol. 7: 136 (1884), Miklosich i Denkschr. d. k. akad. d. wiss. philos.-hist. cl. 34: 258 (1884) o. T. Korsch i Archiv f. slav. philol. 9: 489 (1886). — Då bisman väl urspr. haft hufvudtonen på sista stafvelsen o. sannol. påverkat accentueringen af bismar(e) (jfr vissa af de ofvan anf. dialektformerna), torde bes- snarast böra fattas ss. utveckladt ur bis- i obetonad stafvelse; jfr Kock Sv. Akc. 2: 325. I bÿsmall torde ÿ representera ett y- ljud, uppkommet under inflytande af b (jfr fsv. o. sv. dial. bysman). I besmas marck kan, såvida ej skriffel föreligger, -as bero på att n (i besmans-) försvunnit framför s i obetonad ställning (jfr Noreen Altschw. gram. 245 (1904)) l. ock skulle kunna afses en af rs (i besmars) uppkommen supradental l. slutligen kan i ssgn ingå den dialektiskt uppvisade (jfr ofvan) formen besma som utvecklats ur besman (gm ett mellanstadium med nasalerad slutvokal; jfr A. Schagerström i Landsm. II. 4: 56 (1882)). Formerna på -mal (-mall) hafva uppkommit ur dem på -mar, möjl. på grund af felaktig uppfattning af de ur rn o. rt i best. -marn, -mart, samt rs i (den i ssgr ss. besmarsmark, -vikt vanliga) gen. -mars utvecklade supradentala n, t o. s ss. uppkomna ur resp. ln, lt o. ls med ”tjockt” l (jfr Landtmanson anf. st.). Formerna med bets- utgöra felaktiga korrigeringar af dem på bes(s)- med långt s-ljud, framkallade däraf, att man oriktigt fattat det långa s-ljudet ss. (i vårdslösare tal) uppkommet ur förb. ts, i likhet med hvad ej sällan är fallet (jfr BÅTSMAN, PLATS, SKJUTS(A), TROTS(A) med biformerna båssman, plass, skjuss(a), tross(a) o. d.) — Äldre skrifningar med -nn- (G. I:s reg. 13: 283 (1541: Bismannen), RP 7: 157 (1638: betzmanners), Hallenberg Hist. 5: 188 (1796: besmannet) m. fl.) tyda möjl. på ett uttal med hufvudtonen på andra stafvelsen från början (jfr ofvan) l. ock med sammansättningsbetoning. — Pl. besmän, -männer bero på inflytande från MAN (pl. män(ner)), öfvervägande af rent formell natur, ngt som framgår däraf att i vissa källor med besmän i pl. (t. ex. Instr. f. landtmät. 1736, s. B 3 a, Runeberg Intr. i VetA 1757) singularen besman (regelbundet) är n.]
handvåg (snällvåg) bestående af en graderad stång med flyttbar stödje- l. upphängningspunkt (egg) o. en fast klump (vikten) i ena ändan samt en upphängningskrok (för varan osv. som skall vägas) fäst antingen i stångens motsatta ända l. ock (först i senare tid) vid främre ändan af den rörliga slida på hvilken upphängningspunkten är belägen. Wåra Bergzfogder skole ransaka hwar orättan Span finnes och ogilt Bismar och Aln, hwar medh tolkit blifwer beslagen böte 40 mark. Bergv. 1: 30 (1528). Effter her vthi Landzänden icke allenest stoor åtskilnadtt, vthan och stortt sweck och bedrägerij opå wichtt och måål hafwer funnetz så att ett annet bisman, kappe, span och tynne haffwer Fougdten hafft, annatt Skrifuaren, annadt ländzmannen, och annedtt bolmannen. Landt. instr. 30 (1602). Biszmannen skal wara efter Örebro Biszman, lijka öfwer alt Rijket, nemblig 5 marck drygere än Stockholms Biszman. Och skole alle Biszman giöras af Järn. Stiernman Com. 1: 495 (1605). Alle Pyndare och Besman .. skole affskaffas, och fördriste sigh ingen, effter denne Dagh, denne Wigts-Sort, antingen i kiöp och sahlu, eller elliest annars, än til sitt eget huusbehof at bruka. Därs. 3: 314 (1665). Landtmannen (må) .. af rätt justerade Betsmän sig få betiena, börandes doch desse Betsmän ei högre vara inrättade än till Ett och Ett halft, högst Två Lisspunds Victualie-Vigt. Förordn. ang. mått o. vigt 1733, § 8. Runeberg Intr. i VetA 1757, s. 9. (Bedömandet af materiens myckenhet i kroppar) sker medelst Våg, som brukas i smådt, Bessman i något större, till 2 lisp. och Pyndare i groft, såsom at väga jern, sten, canoner, m. m. Duræus Naturk. 43 (1759). Betsman af träd vare .. i handel ej tillåtne. SFS 1855, nr 16, s. 12. På besman sitter en motvigt (klumpen) fästad i häfstångens ena ände, men tinget som skall vägas hänges i den andra, hvarefter stödjepunkten (handtaget) flyttas så att det blir jemvigt, då märket derinvid visar vigten. Berlin Lärob. 187 (1876, 1880). Besman .. må till vägning nyttjas, så framt varas aflemnare och mottagare derom äro öfverens. Sådant redskap må vara inrättadt för 10 eller 20 kilograms högsta belastning. SFS 1878, nr 49, s. 12. Falkman Mått 1: 440 (1884). Närmast i ålder efter den lilla likarmade vågen .. kom bismaren (eller bismanet), som var enarmad. Hildebrand Medelt. 1: 762 (1894). 2 Uppf. b. 2: 70 (1901). — i bild. (Jag) skulle .. alt ha .. låtit honom veta hur mycket det skall till för att ett betsman skall stå rätt. Lidforss DQ 2: 553 (1892). — jfr FJÄDER-, JÄRN-, KILO-, KOPPAR-, LOD-, SKÅLPUNDS-, SLOTTS-, STADS-, STOCKHOLMS-, TRÄ-, VIKTUALIE-, ÅBO-, ÖREBRO-BESMAN m. fl.
Anm. I nedanstående språkprof användes besman, sannol. mera tillfälligt, elliptiskt i st. f. BESMANSVIKT [jfr elliptiska bildningar sådana som FRÄLSE, SKATTE m. fl.]. 1 tunna råg 13 1/2 L℔ vågevigt, göra 10 L℔ 16 marker besman. Falkman Mått 2: 9 (efter handl. fr. 1629).
Ssgr: A (†): BESMANA- l. BESMARA-MARK, se C.
B (†): BE(T)SMARE-VIKT, se C.
C: BESMANS-, stundom BETSMANS-HAKE30~20. besmanskrok. Betesmans haken. Instr. f. landtmät. 1736, s. B 3 a. —
-KROK~2. jfr: (Abborren) vägde .. öfver en mark, när han kom på betsmalskroken. Bondeson M. V. K. 65 (1894, 1903; i bygdemålsfärgad framställning). —
-MARK ~2. (besma:a marker (pl.) Hist. handl. XI. 1: 46 (1530)) [fsv. besmansmark, besmanamark, besmaramark] (förr) skålpund viktualievikt. Een gull Kalck wäger 2 Bismars marker. G. I:s reg. 13: 283 (1541). Taghar man Rutefröö en Bismars mark. Månsson Ört. 27 (1654). När man talar om skåhlpund, .. talar man om en swänsk Bessmans-Marck. Rålamb 14: 113 (1690). I Guldsmeds-vägningar, där 1 ℔ Svensk Victual- eller Kryddbod- och Besmans-mark håller 2 m(ark) Guld- och Silfver-vigt. Bergklint M. sam. 2: 427 (1775, 1792). Falkman Mått 1: 381 (1884). —
-PUND~2. (förr) = -LISPUND. G. I:s reg. 8: 140 (1532). (Kärlet) skulle innehålla 3 besmanspund, hvarje vägande 24 marker, rent smör. Falkman Mått 1: 170 (1884). —
-VIKT~2. (Betzmare- Stiernman Com. 3: 314 (1665)) (förr) viktualievikt; äfv.: vägning medelst besman. RP 2: 191 (1632). Effter stort bedrägerij brukas medh bispmans wijcht stelles vthi Regeringens betenkiande om icke wichten kan stellas efter det sättet som medh wicht skålar handlas. RARP 2: 163 (1635). Pyndare och Betzmare-Wigten (är) allaredo förmedelst 1638. Rijkzdagz Besluth, såsom otienligh, .. förbudin. Stiernman Com. 3: 314 (1665). Tveggehanda slags vigter (hafva sedan länge) förnämligen .. i vårt kära fädernesland varit i bruk, nemligen metall-vigten och viktualie, hvilken eljest kallas besmans-vigten. Falkman Mått 2: 69 (efter handl. fr. 1667). Rinman 1: 97 (1788). (Viktualievikten) förekommer, som det vill synas tidigast, under namnet besmansvigt. Falkman Mått 1: 376 (1884).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content