BETRÄNGDHET beträŋ4d~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 03~2, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. bedrängtheit]
sbst. till BETRÄNGD.— särsk. (†) till BETRÄNGD 2:beklämning, ångest. Sådana utbrott af den yttersta beträngdhet, kunna blott tillskrifvas convulsionerna af ett synbart moraliskt och fysiskt lidande. Atterbom i Phosph. 1811, s. 194.
