SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1908  
BETRÖSTA, v. -er, -tröste, -tröst; l. -ar, -ade, -at; se för öfr. TRÖSTA. vbalsbst. -NING (se d. o.).
Etymologi
[fsv. betrösta; jfr ä. d. betrøste, mht. betrœsten; se BE- o. TRÖSTA]
(†)
1) ingifva förtröstan l. tillförsikt; med inf.: styrka l. uppmuntra l. uppmana ngn att göra ngt. E(ders) N(åd hade) utsänt .. fullmäktig sändebud till Bremen .. och derefter till Nyenborg .., att betrösta deras landskap fri, fast och dristeliga Riket besöka med deras redeliga köpslagan. Olaus Magni Gothus i HSH 1: 11 (1527).
2) trösta, hugsvala. Then stora Babilonis brudh (dvs. påfvedömet), / ther (dvs. som) .. ingen man betröstat. Ps. 1536, s. 82; jfr Ps. 1695, 236: 5; jfr 1. Reynick sadh: I migh wäl betröste, / Iagh täncker thet, blier iagh förlöster. Fosz 367 (1621); jfr 1. At thetta kongelige gemåhl (dvs. änkedrottningen), / Betröstas måtte margefal. Dalius Vitt. 99 (1661).
3) [jfr motsv. anv. i fsv.] tro sig om, tilltro sig (kunna); stundom närmande sig bet.: våga, fördrista sig; vanl. i förb. med inf. med l. utan att. Effther wi en nw icke haffwa swadant wort bwd ighen fangit, betrøsthe wi icke lengher fortøffwa edhert bwd. G. I:s reg. 1: 198 (1524). Michael offuerängel thå han trätte medh dieffuulen .., betröste han icke förekasta honom någhor hädhilse eller bannor. Jud. 9 (NT 1526; Bib. 1541: toorde, öfv. 1907: dristade han sig, Luther: thurfte, gr. ἐτόλμησε). Sker eder noghet offueruelle thet j icke siælffue betröste affuärie. G. I:s reg. 4: 136 (1527). Hwar (dvs. om) the wille wara men för sigh och taga sakene alwarlige före, betröste han medh Gudz tilhielp ware theres höffuitzman. Svart G. I 15 (1561). (Om de tyska knektarna i Kalmar 1523) icke betröstade bliffua behåldne vthi samma Bestalningh, Tå skulle the låta alla Swenske som i Calmare wore, komma om Halsen. Tegel G. I 1: 44 (1622); jfr Svart G. I 69 (1561: tröste). jfr: Betrösta, understå sig, superbire. Broman Gl. (1736). — särsk. [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.] refl. G. I:s reg. 1: 284 (1524). Tu .. betröster tigh ath wara en ledhare them som blinde äro. Rom. 2: 19 (NT 1526; öfv. 1907: tilltror dig, Luther: vermissest dich). Effter ingen betröster sigh göra sakena så fult som hon wäl wärdt är .., wele wij doch göra hwadh wij kunne. Svart Är. 45 (1560). Konungen betröste sig, heter det, icke att dermed (dvs. med afkastningen af Uppsala öd) allena försvara Sveriges krona och hålla konungsliget hof. Styffe i VittAH 24: 284 (1860; efter handl. fr. 1587). särsk. i förb. betrösta sig till ngt, tro sig om ngt. Till noghen berustningh mett skepp, bisser och värior, betrösta the gode män segh icke tell. RA 1: 198 (1533).
4) i förb. betrösta på ngt, lita l. vara säker på ngt. Athuj (dvs. att vi) schulle noghen hielp och wndsethningh forwentha wtaff the danske .. ther betrösthe wij icke fulleliga paa. G. I:s reg. 2: 243 (1525). jfr: Betrösta, Confidere, certum habere. Schenberg (1739).
Spoiler title