SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1909  
BILA bi3la2 (bi`la Weste), r. l. f.; best. -an; pl. -or (Psalt. 74: 6 (Bib. 1541) osv.);
BIL, sbst.1, m., o. BILE, m.; pl. -ar (Brahe Oec. 101 (1581: billar, se formafd.), Schroderus J. Magnus Cr. 363 (1620), Grundell 220 (1705: handbilar), Grotenfelt Jordbr. met. 217 (1899: dikesbilar)). -er (L. Paulinus Gothus Mon. turb. Förord β 1 a (1629)). (†).
Ordformer
(bila Psalt. 74: 6 (Bib. 1541: bijlor), P. Erici 1: 17 b (1582) osv. bil Fosz 60 (1621), Fischerström 2: 7 (1780), Heinrich (1814) m. fl. bile De Foë Rob. Cr. 96 (1752, 1772). bill(?) Brahe Oec. 101 (1581: billar, pl., möjl. till BILL, sbst.1), Schenberg Lex. trip. (1742: billa; sannol. tryckfel))
Etymologi
[fsv. bila (i ssgrna ordhebylla o. tymberbyla), liksom nor. bila, f., o. dan. bile, r., bil, r., af mnt. bile, f., o. bil, n.; jfr mnl. bile, f. l. m. l. n., o. holl. bijl, f., holl. dial. n., samt t. beil, n., af fht. bî(h)al, n. Med afs. på ordets etymologi se dess inhemska motsvarighet, BILL, sbst.1]
yxa med bred, rundad egg, numera i sht (för behuggande o. jämnande af timmer afsedd) dylik yxa med oftast bl. på ena sidan slipad egg samt med ett relativt kort (ofta krökt, från yxögats riktlinje utåtböjdt) skaft. Tine owener ryta vthi tinom husom ... Och sönderhugga all thes taffuelwerck medh yxer och bijlor. Psalt. 74: 6 (Bib. 1541). (Om invånarna) blefwe något lithet öfwade, skulle the lätteligen gifwa godhe Skips Timbermän, hälst medhan the mäst allesamman weta at vmgåås medh Bila. Schroderus Uss. C 4 b (1626). Af hvart matlag skal (då skogseld uppkommer) en man komma til elden, .. med yxa, eller bila, spada och vatukäril. BB 15: 4 (Lag 1734). En bila, hvarmed grofhuggna bjelkar afjemnas, måste .. vara bredare vid eggen (än en yxa), skärande och icke spjelkande. Stål Byggn. 145 (1834). (I ofvannämnda schweiziska pålbyggnadsfynd förekomma) Mejslar och bilor af sten. Hildebrand Förhist. folk. 225 (1880). Betten på de tre .. (östfinska dikes-)bilorna äro på olika sätt fästade vid skaftet. Grotenfelt Jordbr. met. 217 (1899). (Fagerlin) ville visa dem, hur skickligt han kunde handtera en stor bila, men lyckades ej bättre än att han högg sig i knät. A. Gauffin i Ord o. bild 1907, s. 372. — jfr BOND-, BÅTSMANS-, DIKES-, HAND-, HÖGER-, RÄT-, SLAKTAR-, TIMMER-, TVÄR-, TYSK-, TÄLJ-, VÄNSTER-BILA m. fl. — särsk.
a) i bild. Christus är een skarp yxe och bila, satt til the obootferdighas root. P. Erici 1: 17 b (1582). Natt och dag skal ångerns bila stycka edra hjertan. Björn Calas 57 (1796).
b) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (förr) om yxa af ofvannämndt slag använd ss. stridsvapen; stridsyxa; jfr BARD, sbst.3 The Frankers Barder eller bijlar. Schroderus J. Magnus Cr. 363 (1620). (Till Danzig) ankommo .. 3 Affordnade (dvs. deputerade) .. tillijka medh 400. Man .. föregifwandes, at the medh intet annat än medh Pijlar, Sablar och Bijlor wore armerade. N. Av. 8 maj 1656, nr 1, s. 3. (I förrummet på ett vikingaskepp) var ock Högsätes-kistan; et ställe för Värjor, Bilor, och andra Gevär vid påkommande äntring. Berch Præs. i VetA 1766, s. 20. På blått Fält, tre .. Strids-Yxor eller Bilor af silfver med korta silfverskaft. Rothlieb Matr. 151 (1818). Den bekanta S:t Olofs bila i Norrska vapenskölden. Holmberg Nordb. 34 (1852). — jfr KYRK-, ÄNTER-BILA.
c) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] om yxa af ofvannämndt slag använd vid afrättningar: bödelsyxa. (Påfven låter) medh Swerd och bijler, eld och röök .. förmörda alla them, som sigh emot honom vpsettia. L. Paulinus Gothus Mon. turb. Förord β 1 a (1629). Våldet .. vill med svärdet och bilan regera öfver känslan och öfvertygelsen. Rosenstein 2: 166 (1789, 1793). Sanningen lefver. Bland bilor och svärd / lugn står hon med strålande pannan. Tegnér 2: 55 (1810). Blixtrar bilan, / Och flammar lågan, / Martyr! se himmelen öppnar sig, / Och kronan räcker Försonarn dig! Wallin (1839) i SAH 20: 24. Wirsén Vis. 179 (1899). — jfr BÖDELS-, SKARPRÄTTAR-BILA. — särsk. i utvidgad anv. om fallbila. Trummornas dån hindrade honom (dvs. Ludvig XVI) att tala, och man förde honom med våld under bilan. Hedin Rev. qv. 60 (1879).
Anm. Spegel tyckes i följande språkprof med de olika formerna bil o. bila förbinda olika betydelser: Bjl betyder .. yxa ... Bila .. stor yxa, bol-yxa. Spegel Gl. 51 (1712).
Ssgr: A: BIL-ATTEST, se d. o. —
-BEVÄPNAD 3~020. Tamm Sammans. ord 103 (1900).
-BREF, se d. o. —
-FORMAD~20. jfr -FORMIG. En bilformad yxa af jern. Widmark Helsingl. 2: 43 (1849). Holmberg Nordb. 548 (1854).
-FORMIG~20. i sht naturv. som har form af en bila. Marklin Illiger 264 (1818). Hartman Flora XXIV (1820, 1838; om blad). Palpernas sista led bilformig. Dahlbom Insekt. 25 (1837). På undre sidan är kroppen (hos musslorna) i allmänhet utdragen till ett hoptryckt, bilformigt organ, foten. Thorell Zool. 2: 308 (1865).
-FÄRDIG, se BIL- OCH BOLFÄRDIG.
-LIKNANDE~200, p. adj. Billiknande planyxor (af sten). L. Kjellmark i Ant. tidskr. XVII. 3: 66 (1904).
- OCH BOLBREF, se anm. under BILBREF.
- OCH BOLFÄRDIG, se d. o. —
-SPJUT. (†) (År 1712) ålades folket åt sig anskaffa ett slags vapen, kalladt bilspjut, troligen hellebard, partisan, som kostade 1 daler 16 öre silfuermynt. Lignell Dal 1: 178 (1851).
-STEN~2. under stenåldern till bilor ofta använd stenart: jadeit. Den grå jadeiten, som utmärker sig för sin seghet och äfven kallas bilsten, emedan af densamma (under den förhistoriska tiden) tillverkades, utom andra verktyg, mycket ofta bilor. 2 Uppf. b. 5: 1 (1902).
-YXA~20. bilformig yxa, bila. Juslenius (1745). Att flänka, löta och slå betecknar att med huggyxa utföra ett grofarbete, då återigen skräda, tälja och bila är att med bilyxa finputsa det förut grofhuggna virket. Cnattingius Skogslex. 33 (1894). Dagen 1897, nr 185, s. 2.
B: (b) BILE-DRAGARE. (†) person som bär l. är beväpnad med en bila. Lex. Linc. (1640; under securiger).
Spoiler title