BLEKE ble3ke2, sbst.3, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[sv. dial. bleke, hafsstilla, af samma stam som BLEK, sbst.1, l. BLEK, adj.1; jfr sv. dial. blaiko (Finl.), nor. blika, stiltje]
(i bygdemålsfärgadt spr. i vissa kust- o. strandbygder i sht i Götal.) hafsstilla, stiltje med blank vattenyta; jfr BLEK, sbst.1 3. Konow (1887). Bleke, gammaldags benämning på fullkomlig stiltje. Smith (1899). Det var nästan alldeles bleke. Bergdahl Till antipoden 6 (1906). Vid fullständig ”bleke” och frånvaro af sjöhäfning afgifver klockan (i klockbojen) naturligtvis inga ljud. C. Leche i Vår flotta 1908, s. 23.
