SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1919  
BONITET bωn1ite4t l. bon1- l. 1- l. 1-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. bonität, efter lat. bonitas (gen. -atis), godhet, afl. af bonus, god (se BONG); jfr BONITERA]
(föga br. utom skogsv.) godhet, (god) kvalitet; godhetsgrad. Boniteten (hos Norrlandslärfterna) är erkänd vara förträfflig. N. E. Hofman-Bang i Qvartalsskr. f. landtm. I. 3: 9 (1833). Andersson Frem. ord (1857). (Öfverfaktorn på tryckeriet) måste själfständigt kunna leda officinens tekniska afdelningar .. såväl med hänsyn till arbetets utförande i rätt tid, dess bonitet som ekonomi. Nord. boktr.-tidskr. 1905, s. 36. Boniteter hafva bestämts efter genomsnittlig ålder och höjd pr (skogs-)bestånd. Skogsv.-fören. tidskr. 1912, s. 16. 2 NF 25: 1083 (1917).
Ssgr: BONITETS-GRAD. skogsv. Skogsmark graderas i tio bonitetsgrader från 1 till 10.
-INDELNING~020. skogsv. indelning i olika klasser efter godhetsgrad. Skogsv.-fören. tidskr. 1912, Fackupps. s. 98.
-KLASS. skogsv. Thelaus Om skog. 154 (1865). Erfarenhetstabeller upprättas för flera växtlighets- (ståndorts- eller bonitets-)klasser för ett visst trädslag. Kinman Guttenberg 90 (1890).
Spoiler title
Spoiler content