SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1919  
BONKRETJÄNG boŋ1kretjäŋ4 l. -kreɟäŋ4, äfv. -TIÄNG -tiäŋ4 l. 0104, hvard. äfv. BUNKATIN buŋ1kati4n, stundom, bygdemålsfärgadt, BUNKAKÄNG buŋ1kaɟäŋ4, r. (l. m.) ((†) n. Sahlstedt (1773)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(bonchrétien (äfv. särskrifvet, äfv. utan accent) Spegel Guds verk 119 (1685), 2 NF 22: 724 (1915); bonkretieng (-chr-) Linné Diet. 2: 188 (c. 1750), Orrelius Köpm.-lex. (1797). boncretin Rudbeck Hort. bot. 96 (1685: Boncretin päron). bunkat(t)in Cöster Daumont 2: 289 (1835), Bendz Söder om landsv. 21 (1916). bunkeltin Tidström Resa 48 (1756). bunkakäng Eneroth, Geete Ordklyfv. 36 (1888))
Etymologi
[af fr. bon-chrétien, ”god kristen”, ett från medeltiden stammande namn på en päronsort, af bon, god (se BONG), o. chrétien, kristen (se KRISTEN)]
viss päronsort i flera varieteter. Eneroth Pom. 2: 180 (1866). — jfr SOMMAR-, VINTER-BONKRETJÄNG.
Ssgr: A: BONKRETJÄNG- osv. -KÄRNA. (-ängs- Linné Bref I. 3: 331 (1771)).
-PÄRON. (-ängs- SP 1779, s. 356) Rudbeck Hort. bot. 96 (1685).
-TRÄD.
B (föga br.): BONKRETJÄNGS-KÄRNA, -PÄRON, se A.
Spoiler title
Spoiler content