publicerad: 1975
SKÖLD ʃöl4d, sbst.2, r. l. m. (G1R 2: 96 (1525) osv.) ((†) n. InventNorrbärke c. 1570, Rudbeck Atl. 3: 688 (1698)); best. -en (ss. n. -et); pl. -ar (1Mack. 4: 57 (Bib. 1541) osv.) ((†) -er SkeppsgR 1541, Bure Häst. 5 (1802); best. sköllanar Jer. 51: 11 (Bib. 1541)).
Ordformer
(skiold 1545—1668. skiölder 1713. sköld (schö-, schiö-, siö-, skiö-, skjö-, -ölldh) 1526 osv. sköldt (skiö-, -ööldt) 1525—1740. sköll (schiö-, skiö-, -öl) 1525—1847)
Etymologi
[fsv. skiolder; jfr fd. skiold (d. skjold), nor. skjold, fvn. skjǫldr (nor. dial. skjold), got. skildus, fsax. skild (mlt. schilt), mnl. schilt (holl. schild), fht. scilt (mht. schilt, t. schild), feng. scield (eng. shield); nära besläktat med lit. skìltis, avskuren skiva, till roten i SKILJA; sköldarna under germansk järnålder bestodo av hopfogade tunna brädskivor. — Jfr SCHELLACK, SKILDRA, v.1, SKILLING, sbst.2, SKILT, SKÖLD, sbst.3, SKÖLDPADDA, SKÖLDUNGAR]
1) (ss. skydd mot pilar, spjut, stöt- o. huggvapen o. d. använt) skyddsvapen bestående av en (ofta på framsidan något konvex) skiva l. platta av (läderklätt l. järnbeslaget) trä l. av metall (vanl. buren medelst på insidan anbragt(a) handtag l. bärrem(mar) på vänster arm l. med vänster hand framför kroppen, vid stormning av befästning o. d. äv. lagd på ryggen); äv. dels (om ä. l. utländska förh.) om skyddsvapen bestående av en käpp l. dyl. avsedd för skydd av kroppsdel, dels om del av skyddande rustning (i ssgrna ARM-, HÄSTPANNE-SKÖLD); äv. (utom i b numera bl. i skildring av ä. förh.) om (pansar)sköld använd ss. skydd mot gevärseld, splitter o. d.; jfr SKILT 1, SKYLT, sbst. I 1. VarRerV 35 (1538). Taga skölden på ryggen. Schultze Ordb. 4452 (c. 1755). Wisze armstarke (krigsmän i gamla tider) läto .. göra sig mindre skjöldar, men af utsmidt jern; större hopen brukade dem af bark och widior, öfwerdragit med läder. LMil. 2: Föret. 12 b (1764). Sitter i högen / högättad höfding, / slagsvärd vid sidan, / skölden på arm. Tegnér (WB) 5: 137 (1821). Jomsvikingen .. sätter sin sköld framför sig; denne klyfves af hugget. Ling Styrbj. 87 (1824). BonnierKL (1927; äv. om skyddsvapen bestående av käpp). Engelsmännen använde 1915 infanterisköldar, som vägde 9 kg stycket. .. Skölden var skottsäker för gevärskulor på längre håll än 45 meter. Alm BlVap. 286 (1932). Zeus son Hefaistos .. klöv faderns huvud. Ur detta sprang då den fullt rustade Athena fram med sköld och lans i händerna. Kulturen 1951, s. 6. — jfr ARM-, BRÖST-, FÄKTAR-, HÄR-, HÄSTPANNE-, INFANTERI-, KOPPAR-, LÄDER-, PANSAR-, RUND-, SILVER-, SÄTT-, TORNER-, TRÄ-SKÖLD m. fl. — särsk.
a) i jämförelser. (Leviatans) kropp är lika som sköldar sammanfäste hwar j annan. Job 41: 6 (Bib. 1541). (Ett slags val) kallas Skaalhuaal, ty the hafua skaal af tiuck benachtigh materie lijka som sköldar öfuer sigh. Forsius Phys. 152 (1611); jfr 3 f. (Täckvingarna hos spottstriten) äro allenast som twänne sköldar, som betäcka och beskärma de rätta wingarne. VetAH 1741, s. 231. Fullmånen uppsteg som en gyllne sköld öfver Campagnan, då vi i aftonens stillhet foro tillbaka till Rom. Bremer GVerld. 2: 233 (1860). (Sköldlössen) lever på växterna som fastklistrade fjäll eller sköldar, under vilka honorna, som saknar förmåga att röra sig, lägger massor av ägg. Ekbrant VVRumsväxt. 42 (1955); jfr 3 f γ.
b) mil. skärm av stål, använd ss. skydd för (servispersonalen vid) artilleripjäser, kulsprutor, fordon o. d. Hazelius Bef. 267 (1864; vid kasematt). ”Varjags” samtliga kanoner voro ej skyddade af sköldar, hvarför servismanskapet led mycket af granatkarteschelden. SD(L) 1904, nr 60, s. 4. FältutrKulspr. 1919, s. 25 (för kulspruta). InfRegl. 1939, 2: 58 (för lastbil). — jfr KULSPRUTE-, PANSAR-SKÖLD.
c) ensamt l. i förb. med sådana ord som spets l. svärd l. spjut, övergående till en (mer l. mindre metonymisk) beteckning för skyddsvapen l. vapen i allmänhet; förr äv. i uttr. med sköld, med vapen, med svärd. Syr. 29: 13 (öv. 1536: sköld eller spetz). Effter som wåra konungar .. thetta Rijket Förwidgat hafwa med sköld och andra nationer sigh vnderkufuat ... Kräfwes at (osv.). Schück VittA 1: 138 (i handl. fr. 1629). Man kunde wäl .. hitta på, at förnöja deras äregirughet, som gagna landet i handelen, fast icke med sköld och glafwen. Dalin Arg. 1: 107 (1733, 1754). Med din sköld förrostades jemväl / ditt fria sinne. Tegnér (WB) 5: 59 (1824). När fara hotade landet, ropade Tor i Trudvang till bönderna: upp, gubbar! och då togo de svärd och sköld och samlade sig från berg och dal. Rydberg Vigg 9 (1875). Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp. Psalt. 35: 2 (Bib. 1917; Bib. 1541: Tagh sköld och spiwt).
d) i vissa (äv. bildl.; jfr g) uttr.
α) (i sht i vitter stil) det går hett under sköldarna till o. i uttr. som ansluta sig härtill, i eg. o. överförd anv., betecknande att en het strid l. heta strider utkämpas (eg.: varvid sköldarna användas ss. tak över huvudena). Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid, det går hett under sköldarna till. Tegnér (WB) 5: 112 (1825). Mellan Svenska Tidningen och Bergstedts Aftonblad gick det .. ej sällan hett under sköldarne till. Hellberg Samtida 6: 96 (1871). Man hade nog väntat, att det skulle komma att gå hett till mellan sköldarna på Författarföreningens årsmiddag .., men (osv.). SvD(A) 1933, nr 293, s. 3.
β) [jfr d. klemme en mellem l. blandt skjolde, fvn. bera skjǫldu at e-m] (i sht i vitter stil) klämma ngn (l. ngt) mellan sköldar(na) l. sina sköldar o. dyl. o. i uttr. som ansluta sig härtill, betecknande att ngn under strid hårt pressas gm att fienderna omringa honom o. tränga sig inpå honom med sina sköldar l., i överförd l. bildl. anv., betecknande att ngn (l. ngt) hårt ansättes (vanl. från flera håll) l. ”kommer i kläm” mellan olika stridande läger o. d. Klämmas skall hon (dvs. ungdomen) mellan sköldar, tills det vilda mod är tömdt. Tegnér (WB) 5: 130 (1820). (Kämparna) inklämde .. (de båda bröderna) mellan sina sköldar och togo dem till fånga. Ekelund 1FädH 1: 14 (1829). Han skulle minsann klämma honom mellan sköldar. NSvSkämtl. 95: 35 (1917). Bankiren hade krossat henne med sin .. faderliga godhet .. Kerrman genom sin halsstarrighet. Hon klämdes till döds mellan obarmhärtigt hårda sköldar. Bergman JoH 191 (1926). Klämd mellan sköldarna, misstänkt av alla parter, gick (Hedin-)expeditionen raskt mot en katastrof. Ymer 1951, s. 170.
γ) (i bibeln) gripa till skölden, förr äv. hålla sig till skölden, betecknande att ngn fegt söker skydda sig bakom en sköld i stället för att strida. The söria med honom for bwkens skul, men ther nödhen kommer så halla the sich til skölden. Syr. 37: 5 (öv. 1536; äv. i Bib. 1541; Luther: halten sie sich zum schilde; äv. 1921: men när strid hotar, griper han till skölden); jfr (sannol. med motsatt tolkning): För bukens skul håller han medh honom, så at han ock tagher skölden emoot fiendan. LPetri Sir. 37: 5 (1561).
δ) (numera bl. tillf.) bryta sköldar, övergående till att beteckna att man deltar i strid; jfr g δ. Dock har jag brutit / sköldar i dalen, / sköldar på sjön, och ej bleknat dervid. Tegnér (WB) 5: 135 (1821).
ε) (numera bl. tillf.) stöta på sköld, stöta på motstånd l. motvärn (i form av sköldar l. en sköldborg o. d.). Tegnér (WB) 5: 17 (1825).
ζ) [jfr motsv. uttr. i dan. o. t.; i forngermansk tid lyftes en tronföljare på en sköld l. sköldar o. uppvisades för tingsmenigheten för att hyllas medelst vapengny] höja l. lyfta ngn på skölden l. sköldar(na), hylla ngn ss. konung (gm att lyfta upp honom i luften på sköld l. sköldar); utom i skildring av ä. (i sht forngermanska) förh. numera bl. (i sht i vitter stil) bildl.: hylla (se HYLLA, v.1 II 5) ngn (äv. med sakligt obj.). Tyskland, tysk intelligens, tyskt arbete, tysk energi, tysk högsinthet höjas på skölden. Henriksson Tyskl. 60 (1901). Andra ideal och hjältar höjdes .. på sköldarna. NärGickSkol. 159 (1934). Hammar (1936: lyfta på skölden). Östergren (1940: Lyftas, höjas på sköldar; äv. i fråga om att hylla en konung).
e) i uttr. som avse det forna (i sht forngermanska) bruket att ge sitt bifall till känna (l. ge tecken till anfall l. vid anfall skrämma fienden) gm att slå på skölden l. sköldarna. JAJägerhorn (c. 1785) i FoU 20: 367. Ossian upstigen på klippan slog 3 gånger sin kupiga sköld (ss. tecken till anfall). Ossian 1: 37 (1794). Då blef ett gny på Tinget. Tusen svärd / sitt bifall hamrade på tusen sköldar. Tegnér (WB) 5: 51 (1824). Erling Skak (befallde) sitt folk i striden mot Sigurd att sjunga Kyrie Eleeson .. och slå på sköldarne. Strindberg SvFolk. 1: 13 (1881).
f) (i sht i vitter stil) i uttr. som avse det dån l. brak som uppstår då sköldar i strid slå mot varandra l. träffas av hugg o. d.; äv. bildl. (jfr d, g); jfr SKÖLD-BRAK. Följande ständermöte, 1856—58, hvarunder sköldarna ofta brakade, konstaterade i allo Nordströms anseende. ASScF 11: Minnestal 1: 81 (1875). Jubla (gosse!) då (dvs. när du läser Snorre Sturlusons kungasagor) åt hjelteåldern, / Gläds åt svärds och sköldars dån! Wirsén NDikt. 55 (1880).
g) (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl. (jfr d, f); särsk. om ngt l. ngn som utgör skydd l. beskärm l. värn l. försvar mot ngt; ofta om Gud ss. den kristnes beskyddare mot det onda o. d.; äv. föregånget av gen.- l. poss.-attribut betecknande dels det l. den (l. dem) som skyddas, dels den osv. som skyddar. Ef. 6: 16 (NT 1526: troonas skiöld). Ty herren gudh är sool och sköld. herren giffuer nådh och ähro. Psalt. 84: 12 (öv. 1536). All wår Skärm och Skiöld ståår allenast i Bönen. Rudbeckius Luther Cat. 174 (1667). Borgaren bodde inom murar, dag och natt hans sköldar mot fiendtligt anfall. Geijer I. 1: 83 (1818). Hennes jungfruliga samwete hade bort wara hennes starkaste wäktare, hennes mäktigaste sköld emot förförelsen. SvLittFT 1837, sp. 74. Under ett årtusende var det bysantinska riket Europas sköld i öster. Grimberg VärldH 5: 138 (1931). Att ha Krilon till vän är något högt och stort och förnämt i livet. Jag är hans vän. Han är min sköld. Johnson GrKrilon 210 (1941). Naturkänslan, det är skölden som man skyddar sig med (mot exploatering av naturen). DN 1973, nr 292, s. 13. — jfr DIAMANT-, SAMVETS-, SANNINGS-, SEGER-SKÖLD. — särsk. i vissa uttr. (jfr d).
α) (bära l. föra) avog sköld (mot ngn l. ngt) o. d., se AVOG 3 a; förr äv. föra vrång sköld mot ngn l. ngt, bära avog sköld mot ngn l. ngt. G1R 4: 136 (1527).
γ) [efter fvn. leika tveim skjǫldum] (numera bl. tillf.) leka med två sköldar, falskeligen låtsa sig arbeta för två personer l. parter l. partier o. d. med motsatta intressen, spela dubbelspel. Peringskiöld Hkr. 1: 171 (1697). Dalin Hist. 2: 731 (1750).
δ) (†) bryta skölden på ngn, bryta ned l. krossa ngns försvarsmakt; jfr d δ. (K. X G.) hafwer brutett skölden på een deel aff dess fiender. RARP 6: 307 (1658).
ε) (†) vända skölden l. sin sköld emot ngn l. ngt, vända sig mot ngn l. ngt, bli ngns l. ngts fiende. Widekindi KrijgH 112 (1671: skiölden). Celsius G1 2: 231 (1753: sin sköld).
ζ) [jfr d. bære l. skyde skjold for nogen, fvn. skjóta skildi yfir einhvern, halda skildi fyrir einhverjum] (numera mindre br.) hålla sköld l. sin sköld över ngn l. ngt, (söka) skydda l. värna ngn l. ngt; hålla sköld för ngn, (söka) skydda l. värna ngn. Hvilken gud håller sin sköld öfver ert egna hufvud? Thorild (SVS) 3: 11 (1791). Idun 1890, s. 463 (: hålla sköld för majoren). En släkt, som fordom betydt mycket i Sverige och hållit sköld öfver landets bästa och folkets rätt. Rydberg Vap. 168 (1891).
2) herald. om den figur i form av en (på olika sätt stiliserad) sköld (i bet. 1) varpå ett sköldemärke är anbragt o. som (jämte hjälm o. hjälmprydnad) utgör huvudbeståndsdelen i ett heraldiskt vapen (för adelsätt, äv. för en stad l. ett samfund l. ämbete o. d.), vapensköld; ofta med inbegrepp av l. med tanken särskilt riktad på det därpå anbragta sköldemärket; i fråga om huvudsköld med därpå anbragt hjärtsköld vanl. om hjärtskölden; i sht om sådan figur l. sådant märke ss. tecken på adelskap (jfr e α), särsk. i uttr. adlig sköld, i sht förr äv. adlig sköld och vapen; äv. i uttr. föra adlig sköld, i sht förr äv. föra sköld och hjälm, inneha adligt vapen (o. sålunda adelskap) l. (i uttr. föra adlig sköld) använda vapensköld av adlig typ; jfr SKILT 2, SKYLT, sbst. I 2. Delad, fyrdelad (l. kvadrerad), ginstyckad, kluven, gironnerad, styckad sköld. Fyrstyckad sköld. Två gånger styckad sköld. Tre gånger kluven sköld. Rund, oval (l. italiensk), hjärtformig, fyrkantig, tysk sköld. Lutad, upprätt sköld. G1R 27: 212 (1557). Det är min lilla Linnæa i hjelmen; men i skölden 3 fält: svart, grönt, rödt, de 3 naturens riken, och der på ett i tu hugget eller halft ägg att beteckna naturen. Linné SvArb. 1: 345 (1762). Sahlstedt (1773: Adelig sköld och wapen). Weste FörslSAOB (c. 1815: Föra sköld och hjelm). Under 1200- och 1300-talen (finna vi) borgare, som förde adlig sköld. Hildebrand Medelt. 1: 331 (1881). Då skölden brukades också i furstliga personers sigill (liksom hos herremännen), var den antagligen ett vittnesbörd om den förnämligare stridsmetod, som skilde herremännen från bönderna. Rosman BjärkSäb. 1: 73 (1923); jfr d. Berghman BorgVap. 27 (1950; i borgerligt vapen). Dahlby SvHeraldUppslB 22 (1964; äv. om hjärtsköld). — jfr BANER-, HJÄRT-, HUVUD-, KONUNGA-, RIDDAR-, RIKS-, RUT-, SERAFIMER-, VAPEN-, ÄTTE-SKÖLD m. fl. — särsk.
a) (förr) om vapensköld med en avliden persons huvudbaner l. anvapen (begravningsvapen), som bars i liktåget vid en adelsmans begravning o. därefter uppsattes i kyrkan. Adlersparre HSaml. 1: 191 (i handl. fr. 1641). UtställnÄKyrklKSträngnäs 1910, 2: 97 (1913).
b) [jfr mlt. wat in deme schilde vȫren, t. etwas im schilde führen; sköldemärkena avses symbolisera (egenskaper l. syften hos) innehavarens person l. ätt o. d.] i uttr. föra, äv. bära ngt i skölden, äv. i sin sköld, förr äv. föra ngt i sköld l. i sköld och fana l. ha ngt att föra i sin sköld, föra l. ha ngt ss. sköldemärke l. vapen; vanl. bildl., särsk. dels betecknande att ngn använder ngt ss. sin sinnebild l. ss. symbol för sitt sinnelag l. sina avsikter l. ss. ledstjärna för sitt handlande o. dyl. l. att ngn l. ngns sinnelag kännetecknas av ngt o. d., dels (o. vanl.) betecknande att ngn planerar l. syftar till ngt l. har ngt i sinnet l. tänker på l. förehar ngt o. d.; förr äv. i uttr. föra ngt bakom skölden, i hemlighet syfta till l. planera ngt. (Konungen uppmanar sina hövitsmän att angripa) fienderne, .. att the motte doch ene gonge retteligen see och fornimme, hwad wij före j wår skiöldh. G1R 14: 219 (1542). RP 7: 558 (1639: föra i skiöld). Bellona (före striden:) Hwadh troo tu skal för Mandat göra, / Hwadh haar tu i tin sköld at föra? Hercules. Thet skal tu förnimma bussar faller an. Brasck TyKr. E 1 a (1649). (Efter 19 maj 1601 ha danskarna aldrig) fört något annat Wapen i sin Sköld, än de Danska Tre Lejon. HC11H 1: 27 (1668). Brenner Dikt. 1: 102 (1690, 1713: i Skiöld och Fana förde). Utom rådkammaren voro mest alla civila embetsmän Hattarne tillgifna; allmänna rösten var ock för dem, ty de förde friheten i skölden. Fersen HistSkr. 2: 64 (c. 1790). Nordforss (1805: bakom). Föremålet för Calmare-Stadgar skall vara försvar för Rikets Religion och Frihet — (visserligen i annan mening än Carl förde bägge i skölden). Geijer SvFolkH 2: 270 (1834). Ovissheten om vad Pappenheim bar i skölden kom att i sin mån försena .. (drottningens resa till G. II A. i Tyskl. 1632), men den 11 januari möttes hon i Hanau .. av Gustav Adolf. Ahnlund AOxenstierna 649 (1940). — särsk.
α) (†) i uttr. bära ett så l. så beskaffat sinne i skölden mot ngn, ha en så l. så beskaffad inställning gentemot ngn. Afzelius Sag. VIII. 1: 85 (1856).
β) (tillf.) oeg., i uttr. bära ngt i skölden, medföra l. ha med sig ngt l. ”ha ngt i sitt släptåg”. Bore bär mycket i skölden, / bland annat den jäkliga gikten i knät. Ekelund Improv. 65 (1922).
c) [jfr t. Sobieskis schild, eng. Sobieski's shield, fr. écu de Sobieski, nylat. scutum (Sobies(k)ii); namnet givet av den tyske astronomen J. Hevelius († 1687) till ära för den polske kungen Johan (III) Sobieski, som besegrade turkarna vid Wien 1683, o. stjärnbilden tänktes ss. hans vapen] astr. i sg. best. o. i uttr. Sobieskis sköld, benämning på en liten stjärnbild i Vintergatan, belägen c:a 10° söder om ekvatorn o. bestående av tolv för blotta ögat synliga stjärnor. Melanderhjelm Astr. 1: 61 (1795: Sobieskis Sköld). SvUppslB (1935; i sg. best.).
d) [jfr språkprovet 1923 under huvudmomentet] (†) i utvidgad anv., om sigill med vapensköld på skriftligt dokument. (Hustru Elin Svensdotter) lade fram en skrifft, gifuin af Anders Person, föd i Grimssholm, nu boandes i Nagu, wppå saligh bookhållarens gårdh. Hade och D(omi)n(i) Abrahami Sonken[s] sköldh; men M. Knut seger dät eij är D(omi)n(i) Abrahami hand. ConsEcclAboP 415 (1660).
e) mer l. mindre bildl. (jfr b); särsk. övergående till en beteckning för adelskap l. adliga anor l. sinnelag o. d. (se särsk. α); förr äv. i uttr. ngts sköld, metonymiskt för det som betecknas av genitivattributet. Vth rÿd(a) Rÿttare för Danm[ar]ks skiöld / för dem så gråt(a) så mång(e). Visb. 2: 341 (c. 1680). Jag (dvs. Judith) kunde äfwenwäl med ädel härkomst prånga, / Och wisa sköldar fram, vrgamla nog och många. Kolmodin QvSp. 1: 629 (1732). ”Rättsinnig, generös, mänskovänlig” är en av de deviser, som samtidas omdöme inristat på .. (S. A. Andrées) sköld. Karlfeldt Tank. 162 (1930). — särsk.
α) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) i sådana uttr. som adlig sköld l. (adlig) sköld och hjälm l. sköld och blod l. sköld, hjälm och frälse l. sköld, hjälm och sköldemärke l. sköld och vapen, övergående till en beteckning för adelskap; särsk. i uttr. betecknande att ngn begär l. erhåller l. mister adelskap. Wij wile .. giffue hans swen .. skiöl, hielm och frælsze. G1R 2: 178 (1525). Och giffue wij her met förbe:de Jörn Jonsson skiöld hielm och skiöldemerkie. Därs. 6: 345 (1529). RA I. 2: 384 (1569: miste theris skiöldh och vapn). Stiernman Com. 1: 301 (1580: förwerket Sköld och Hielm). Lælius Jungf. A 3 a (1591: begära Sköld och Wåpen). (Borgmästare Ulrich har bett) att jagh .. på hanns veghner hoss M. K. B:r solicitere ville .. att H. K. M:tt ville .. honom sampt hanns posteritet medh adheligh schiöldh och hielm nådeligen betenckie. JDelaGardie (1624) i OxBr. 5: 272. Hvad hjelper sköld och blod, han (dvs. en adelsman utan egen förtjänst) påckar på och truger? Triewald Lärespån 108 (c. 1721). Schönberg Bref 1: 201 (1778: benådas med Adelig Sköld och Hielm). Det var .. (K. XI) som 1678 förlänade den oförvägne ryttmästaren A. Hummer adlig sköld. KKD 10: V (1914).
β) [jfr motsv. uttr. i dan. o. t.] i förb. med sådana ord som blank l. ren l. obefläckad, i uttr. betecknande att ngns ära är obefläckad l. att ngn handlar öppet, svekfritt o. ärligt o. d. Äran, Frithiof, sätter sig ej namnlös uti gästfritt lag, / blank är hennes sköld som solen. Tegnér (WB) 5: 130 (1820). Framför allt böra vår heder och vårt namn vara oss heliga. Hafva vi en ren sköld, så kunna vi lugnt dö. RTengström (1847) i FoU 17: 80. Hedenstierna FruW 56 (1890: obefläckad). Hålla sin sköld blank .. (dvs.) ej tåla någon fläck på sin ära. Östergren (1940).
γ) (numera föga br.) i uttr. skaka på riddarhusets sköldar, gm sitt tal göra stark verkan på riddarhuset. De Geer Minn. 1: 78 (1892).
3) [jfr 2; oftast med en motsv. anv. i t. o. eng. samt av fr. écusson] (i sht i fackspr.) om föremål l. figur (som ngt bildar o.) som till form l. placering l. funktion liknar en sköld (i bet. 1); utom i d, e, g—k i sht dels om skyddande föremål l. kroppsdel (se särsk. f) o. d., dels om ornament i form av en sköld, dels om en till form l. placering om en sköld påminnande färgteckning hos djur. Hela (bröst-)benet är en skiöld för hiärtat och desz store blodrör. Rosenstein Comp. 65 (1736). (Sädesärlan har en) svart sköld på bröstet. Ström SvFogl. 31 (1839). Arkitraven lämnades i regeln osmyckad. Gyllene sköldar kunde ibland å densamma upphängas. Hahr ArkitH 57 (1902). Ofvanom hyllan i skiftande rad på betsade sköldar / hängde jägarens vinst, hans mödors furstliga byte: / älgens taggiga horn och hjortens kungliga krona. Klinckowström Örnsjötj. 11 (1906). Jonason Fotb. 128 (1917: Wikanderska skölden; om idrottstrofé). TNCPubl. 43: 230 (1969; om skyddsplåt på skogstraktor). — jfr BRÖST-, DAVIDS-, DOMS-, GIFT-, MAKT-, NAMN-, NUMMER-, ORO-, PATRIARKALÄMBETES-, PEST-, PRYDNADS-, RIKS-, SILVER-, SVANS-, ÄMBETS-SKÖLD m. fl. — särsk.
a) tekn. vid tunnelgrävning använd anordning bestående av en stålcylinder av tunnelns ungefärliga genomskärning, vilken drives in i jorden o. genom vilken schaktmassorna uttagas; äv. om plåt anbragt i denna cylinders främre ända o. försedd med ett hål genom vilket schaktmassorna uttagas. TT 1897, Byggn. s. 65 (om plåt). GHT 1937, nr 160, s. 3.
b) (†) om skyddande metallplatta på gevärslås; ss. senare led i ssgn NYCKEL-SKÖLD äv. om skyddsplatta på lås; jfr SKILT 6, SKYLT, sbst. I 7. VDAkt. 1690, nr 48.
c) [jfr motsv. anv. i holl.] (†) om bröstvärn bakom galjon (se d. o. 2) på fartyg. SkeppsgR 1541. Därs. 1545.
d) [möjl. med tanke på likhet med en sköldbuckla] (numera föga br.) om den mittersta del på sax i vilken den nit o. d. är fäst kring vilken saxens skänklar röra sig. UB 6: 134 (1874). Hector Husg. 84 (1904).
e) (†) skylt (se SKYLT, sbst. I 3, o. jfr SKILT 5). PrivSvStäd. 4: 389 (1605). Öfverallt (i Växjö c. 1825) såg man sköldar (skyltar) af trä eller jern med förgylda emblemer .. upphängda vid en arm af trä öfver handtverkarens stugudörr. Hyltén-Cavallius Lif 23 (1882). — jfr BARBERAR-, HANTVERKS-, KROG-, SKRÄDDAR-SKÖLD.
f) om olika organiska bildningar som utmärka l. äro producerade av vissa djur; företrädesvis (zool.) i fråga om kräldjur, leddjur, fiskar, bältdjur o. d. (jfr α—γ), om var o. en av de plåtar (se PLÅT, sbst.1 5) (av ben l. horn) som (delvis) betäcka o. skydda kroppen (jfr FJÄLL, sbst.2 1, PANSAR 2) l., sammanfattande, om de (ben)plåtar som skydda rygg l. buk (i sht i fråga om sköldpaddor); förr äv. om mantel (se d. o. 2 a) hos snigel. Schroderus Liv. 576 (1626; på sköldpadda, sammanfattande). Hvad man hos Snigeln kallar Sköld, heter på Snäckkräket Krage. VetAH 1793, s. 89. De öfre synbara sköldarne utgöra .. endast Sköldpaddornas ytliga betäckning. Därs. 1820, s. 290. När ormarne röra sig framåt, måste .. bukens sköldar och fjäll tjena till stödjepunkter. Rebau NatH 1: 502 (1879). SvUppslB 25: 239 (1935; hos kräftdjur). De förhöjningar, som sköldarna (på krokodilskinn) bilda, nedpressas efter garvningen. Varulex. Beklädn. 336 (1945). Det förekommer .. stora variationer (hos storspiggarna), särskilt i fråga om de på kroppssidorna liggande sköldarnas utbredning. DjurVärld 6: 315 (1962). — jfr BEN-, BRÖST-, BUK-, HORN-, HUVUD-, PANN-, RYGG-, SIDO-SKÖLD m. fl. — särsk.
α) entomol. i fråga om insekter; om skyddande plåt (se PLÅT, sbst.1 5; i sht kitinplåt) l. om kroppsdel betäckt med sådan plåt; i sht om (övre delen av) vart o. ett av segmenten i mellankroppen l., sammanfattande, om mellankroppen; numera företrädesvis ss. senare led i ssgr; i sht förr äv. dels om den bakre, utsvällda delen av mellankroppens bakre segment hos vissa insekter, dels i uttr. lilla skölden, i fråga om skalbaggar o. d., om den trekantiga del av ryggskölden som ovanifrån syns mellan vingarna, skutell. VetAH 1760, s. 282 (om mellankropp hos broms). Weste FörslSAOB (c. 1815: Lilla skölden). (Insekternas mellankropp) är sammansatt af 3, mer eller mindre sammanvuxna ringar ... Dessa sköldar eller ringar äro sällan eller aldrig lika utbildade. Holmgren Insekt. 4 (1867). Den bakre delen af mellanbröstet (hos biet) är utsväld och kallas skölden. Dahm Biet 28 (1878). Ryggplåtarna kan (hos insekterna) vara utvecklade till skyddande sköldar. DjurVärld 2: 308 (1961). — jfr BRÖST-, HALS-, MUN-, RYGG-SKÖLD m. fl.
β) zool. i fråga om kobror; beteckning för den del av halsen som medelst de rörliga halsrevbenen kan utbredas till en sköldliknande platta, halssköld. NF 5: 1281 (1882; hos glasögonorm). Kungskobrans sköld är inte så bred och så skarpt avgränsad som glasögonormens. DjurVärld 7: 559 (1962).
γ) entomol. om var o. en av de ansamlingar av sekret (till utseendet oftast liknande en rund sköld) som avsöndras av honorna hos de flesta arter av sköldlöss o. som tjäna att skydda honans (egen kropp o.) ägg; äv. om honans egen kropp använd ss. skydd för äggen. Tullgren Skadeins. 34 (1906; äv. om honans kropp). NatLiv 2: 377 (1930).
g) geol. om den (vanl. prekambriska) kärna av berg hos en kontinent omkring o. på vilken yngre sedimentära bergarter avlagrats; företrädesvis [efter t. der baltische schild; benämningen tidigast använd 1888 av den österrikiske geologen E. Suess] i uttr. den baltiska skölden, om sådan kärna bildad av Skandinavien öster om fjällkedjan (utom sydvästra Skåne), Finland, Kolahalvön, Karelen o. norra Östersjön, Fennoskandia; äv. i uttr. den ryskbaltiska skölden, om den baltiska skölden med inbegrepp av huvuddelen av det europeiska Rysslands berggrund, fennosarmatiska blocket. Fennia VIII. 3: 75 (1893: baltiska). SvGeogrÅb. 1934, s. 8 (: ryskbaltiska). Grönland är en sköld med positiv tendens (i fråga om förekomst av malmer) i förhållande till den kanadensiska. TT 1944, s. 395.
h) bot. i fråga om växter.
α) hos vissa kryptogamer: sköldliknande fortplantningsorgan; jfr PELTA 2. VetAH 1794, s. 4. Hvarje fertilt blad .. (hos familjen Equisetaceæ) består af a) skölden, tafvelformig, 5—7-kantig, på baksidan uppbärande säcklika, genom en längdspricka inåt sig öppnande sporgömmen; b) skaftet (osv.). Fries SystBot. 260 (1897).
β) [efter motsv. anv. av nylat. scutellum] om det sköldformiga hjärtbladet (se HJÄRT-BLAD 2) hos gräsen. LAHT 1892, s. 185. TNCPubl. 47: 41 (1971).
γ) om den yttre, sköldlika delen av tallens kottefjäll. Fries Växtr. 244 (1884). SkogsvT 1910, Fackupps. s. 135.
δ) [jfr motsv. anv. av t. mannschild; benämningen beror på blomkronans sköldlika utseende] (†) om växt av släktet Androsace Lin.; jfr FLOCK-ARV, HILLSKO. TrädgT 1896, nr 6, s. 2 (i förslag).
i) trädg. = BARK-SKÖLD. Stammen, hwarest skölden eller ögat skall sättas. Ahlich 147 (1722). HbTrädg. 1: 59 (1872).
j) [jfr motsv. anv. i mlt.] (i sht i fackspr.) = RYGG-SKÖLD 2. Kor kåpa — 1 aff damask leffuer brunn medh sitt sköldh. InventNorrbärke c. 1570. 2SvUppslB 3: 1207 (1947).
k) [jfr motsv. anv. av t. schild] (numera föga br.) = skylt, sbst. I 8; möjl. äv. om motsvarande parti på oxhud. Ogart läder är hårdt, huden antager ingen vacker form, den är i buken och skölden skrynklig, i sin helhet ofasonlig. Hirsch LbGarfv. 108 (1898).
l) (†) i uttr. axlars sköldar, om de upphöjningar som bildas av de båda brösthalvorna på hästens bringa. Bure Häst. 5 (1802).
Ssgr (i allm. till 1): A: SKÖLD-ALG. [algerna ha sköldliknande form] bot. alg tillhörande släktet Coleochæte Bréb. (särsk. om algen Coleochæte scutata Bréb.); förr äv. om (den i Medelhavet inhemska) algen Acetabularia mediterranea (Lin.) Lamour. NF 1: 81 (1875; om A. mediterranea). Krok o. Almquist Fl. 2: 93 (1907; om C. scutata Bréb.). Sköldalgerna uppträda allmänt som små gröna skivor eller dynor på näckrosblad, vasstrån o. dyl. VäxtLiv 2: 448 (1934). —
-BAGGE. [jfr t. schildkäfer, eng. shieldbeetle; skalbaggarna ha oval l. rundad, sköldlik kropp] entomol. skalbagge tillhörande underfamiljen Cassidinæ av familjen Chrysomelidæ (bladbaggar); i sht förr äv. i inskränktare anv., om bladbagge tillhörande släktet Cassida Lin.; i pl. äv. om underfamiljen resp. släktet; jfr -fluga, -skalbagge. Holmström Ström NatLb. 4: 5 (1852). 1Brehm III. 2: 40 (1876; i pl., om släktet). DjurVärld 3: 252 (1963; i pl., om underfamiljen).
(1 b) -BATTERI. [jfr t. schildbatterie] (mera tillf.) batteri (se d. o. 3) med pjäser skyddade av sköldar. StridslInf. 34 (1915). —
-BEPRYDD, p. adj. (i vitter stil) särsk. om vikingaskepp: beprydd med längs relingen upphängda sköldar. Ling Tirf. 2: 27 (1836; om drakar). —
(1, 2) -BILD. (mera tillf.) bild på sköld; särsk. till 2: vapenbild, sköldemärke; jfr -prydnad. BL 23: 428 (1857; om vapenbild). Fornv. 1959, s. 210. —
-BLAD. bot.
2) om växter med sköldlika blad.
a) [jfr t. schildkrötenblätter, pl., gul näckros] (†) växten Nuphar luteum (Lin.) Sm., gul näckros; äv. om växten Nymphæa alba Lin., vit näckros. Wahlenberg FlSv. 331 (1824; om gul o. vit näckros). Fries Ordb. (c. 1870; om gul näckros).
b) [jfr t. schildblatt] (den i Kalifornien inhemska, i Sv. ss. prydnadsväxt odlade) växten Peltiphyllum peltatum (Bth.) Engl.; jfr -bräcka. Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex. 356 (1947).
-möja. växten Ranunculus peltatus Schrank, som har sköldlika flytblad; jfr -blads-grodnate, sköld-grodört. Krok o. Almquist Fl. 1: 115 (1935). —
-BLADIG. [jfr t. schildblätt(e)rig; jfr -blad] som har sköldlika blad; förr äv. i uttr. sköldbladig grodnate, sköldbladsmöja (jfr -blads-grodnate). Thedenius FlUplSöderm. 248 (1871: Grodnate). Nyman FanerogFl. 134 (1873: Grodnate). —
-BLOMMA. [jfr t. schildblume, eng. shield-flower (i bet. 1)] bot.
1) (den i Japan o. Kina inhemska, i Sv. ss. prydnadsväxt odlade) växten Aspidistra elatior (v. variegata) Blme, som har stora ellipsformade blad; äv. allmännare, om växt av släktet Aspidistra Ker-G. Svensson Kulturv. 93 (1893; allmännare). Laurent-Täckholm o. Stenlid HemBlom. 24 (1944).
2) (†) = sköldpadds-ört; äv. om släktet. Müller TrädgK 196 (1858; om släktet). Därs. (: Slät Sköldblomma; om Chelone glabra Lin.). —
-BLOTTA. (i sht i skildring av ä. förh.) om blotta (se blotta, sbst. 3) åstadkommen gm att skölden ej ger tillräckligt skydd. Lindström LeendGud. 130 (1951). —
-BOM. [jfr fvn. skjaldrim] på vikingaskepp: längs relingen fäst bom (se bom, sbst.1 2) på vilken sköldarna upphängdes (i dekorativt syfte). Hornborg Segelsjöf. 119 (1923). —
-BONAD, p. adj. (i vitter stil) om sal: vars väggar äro behängda med sköldar; jfr -prydd. Fryxell Ber. 1: 76 (1823). —
-BORG. (sköld- 1672 osv. skölde- 1695—1917)
1) [liksom dan. o. nor. skjoldborg efter fvn. skjaldborg, motsv. fht. sciltburg (t. schildburg), feng. scildburh] (om forntida, i sht fornnordiska förh.) till 1: krets l. rad av tätt placerade krigare vilkas sköldar bildade skydd vid (anfall l.) försvar; stundom oeg., fattat ss. en borg (omgiven) av sköldar; jfr -vall 1. (Angantyr gick) fram utur Sköldborgen, och fremst i Slagtordningen. Verelius Herv. 176 (1672; fvn. orig.: ur skialldborgini). När han kom dit, råkade han på en skiöldborg med ett märke eller fana ofwan på. Björner Vols. 50 (1737; fvn. orig.: skialdborg; lat. övers.: castellum .. clypeis septum). Runeberg (SVS) 3: 293 (1844). särsk. i överförd l. bildl. anv.; särsk. om (skyddande) ring som bildas av ngra l. om ngt som är l. uppfattas ss. ett skydd l. värn l. beskärm l. en borg l. ett fäste för ngt. PoetK 1814, 1: 106. Tornet blir dig svårt att taga, / drar sig i sin sköldborg in. Tegnér (WB) 5: 38 (1825; i fråga om schackspel). Protestantiska kyrkan .. är frihetens sköldeborg. Därs. 7: 130 (1832). (När vargar angripa en hästhjord) bildas en sorts sköldborg med fölen i midten och de fullvuxna utanför. Verd. 1892, s. 277. (Kring poeten P. Fort) hade samlat sig en sköldborg av trogna beundrare och skaldebröder. Wrangel Minn. 321 (1925).
(2) -BOTTEN. (mera tillf.) botten (se d. o. II 1 b) på vapensköld, utförd i textilt material. MeddSlöjdF 1891, s. 82. —
-BRAK. (sköld- 1862 osv. skölde- 1836—1852) (i vitter stil) om brak uppkommet av sköldar som slå samman l. av sköld(ar) som träffas under strid l. slås med svärd på ting o. d. ss. bifall o. d.; särsk. dels allmännare: vapenbrak l. stridslarm o. d., dels bildl.; jfr -gny, -klang, -larm o. sköld, sbst.2 1 e, f. Ling Tirf. 2: 64 (1836). (Den uppväxande ynglingen på vikingatiden) längtade ut ibland sköldebraket och spjutstormen. Holmberg Nordb. 140 (1852). I sköldbrak lefva, det är manlig fröjd. Sturzen-Becker 4: 173 (1862). —
-BREV, se C. —
-BROSK. [jfr t. schildknorpel; broskets placering o. form erinrar om en sköld] anat. om det största av struphuvudets brosk, bildat av två fyrkantiga, framtill (hos män) i nästan rät vinkel mot varandra vertikalt stående broskskivor (som hos män bilda adamsäpplet); äv. i pl., om de två broskskivorna. Sönnerberg Loder 266 (1799: sköldbrosken, sg. best.). Wretlind Läk. 7: 7 (1899; i pl.). —
-BRÄKEN. [jfr t. schildfarn, eng. shield-fern] (numera föga br.) (växt tillhörande) släktet Polystichum Roth (taggbräkensläktet), vars sporgömmesamlingar täckas av ett sköldlikt fjäll fäst i mittpunkten. Svensson Kulturv. 9 (1893). —
-BUCKLA. [jfr fvn. skjaldarbukl, t. schildbuckel] arkeol. (vanl. av metall tillverkad, ofta rikt smyckad) buckla (se buckla, sbst. 1 a, 2) på utsidan av skölds mitt (försedd med öppning på insidan för placering av handtag l. sköldrem). Schück VittA 8: 122 (i handl. fr. 1827).
Ssgr (arkeol.): sköldbuckle-knapp. knapp anbragt l. avsedd att anbringas (ss. prydnad) på sköldbuckla. AntT XVIII. 1: 241 (1905).
-BUREN, p. adj. (i vitter stil, numera bl. tillf.) buren på en sköld l. sköldar l., oeg., buren på ngns l. ngras axlar; äv. dels: höjd l. lyft på skölden l. sköldarna (se sköld, sbst.2 1 d ζ), dels bildl., i uttr. högt sköldburen, högt uppburen, mycket hyllad (jfr -uppburen). Då ropte böndren högt på Ting: / ”vi Nordens män / vi kore dig, blif lik kung Ring, / sköldburne sven!” Tegnér (WB) 5: 143 (1821). Topelius Dram. 200 (1853, 1881; oeg.). Under de två sista årtiondena af sitt lif var Carlyle högt sköldburen i England. 2NF 4: 1189 (1905). —
-BUSKE. [växtens frukt omgives av två sköldlika foderflikar] bot. (växt tillhörande det i Asien inhemska) släktet Dipelta Maxim.; särsk. om växten Dipelta floribunda Maxim. (i Sv. odlad ss. prydnadsväxt). Lustgården 1944—45, s. 292. —
(1, 3) -BÅGE. [jfr t. schildbogen] byggn. om (vid tunn- o. kryssvalv använd) valvbåge som uppåt begränsar l. ersätter en sköldmur (se d. o. 2) l. om var o. en av de bågformade gränslinjer som bildas där ett (tunn- l. kryss)valv möter en mur. Rothstein Byggn. 424 (1859). Hvalfven .. hvila på indragningar af tegelväggarne. I gråstensmurarne äro de inhuggna, så att ej heller mot dessa förekomma sköldbågar (longitudinalbågar). SvFmT 11: 166 (1901). I kyrkans kor, vars tidigare öppna takstol i slutet av medeltiden ersattes av ett tegelvalv på sköldbågar, har (osv.). SvD(A) 1958, nr 343, s. 12. —
(3 f) -BÄLTA. zool. bälta tillhörande underfamiljen Dasypodinæ, vars arter ha sköldar fram- o. baktill med gördlar emellan; särsk. i pl., om underfamiljen. DjurVärld. 12: 32 (1960). —
3) zool. till 3 f, om djur: försedd med sköld(ar) ss. kroppsbetäckning. Marklin Illiger 305 (”315”) (1818; om larvs kropp). —
-BÄRARE. [jfr t. schildträger, eng. shield-bearer, lat. scutarius, peltasta] (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) sköldbeväpnad soldat l. krigare (särsk.: sköldsven); äv. i överförd l. bildl. anv.: vapendragare l. försvarare l. medhjälpare; jfr -dragare 1. Serenius Ddd 3 a (1734). Palmblad SophSorg. 75 (1812, 1839; om Ajas). Under Pariserbesöket 1771 uppträdde .. (G. III) som .. (Voltaires) hänförde sköldbärare. Levertin G3 242 (1894). KrigVAT 1896, s. 252 (om sköldsven). Alm VapnH 54 (1927; om förh. på 1500-talet). jfr: (T.) Schild-Knap, Schild-Knecht, .. (sv.) skjöld-bärare, en som fordom bar skjölden eller adels-wapnet efter sin Herra. Lind 1: 1338 (1749); jfr sköld, sbst.2 2. —
-CELL. [jfr eng. shield-cell] bot. om var o. en av cellerna i det yttersta skiktet av celler hos kransalgernas hanliga organ. VäxtLiv 2: 508 (1934). —
-DEKORATION. dekoration (se d. o. 1 c slutet) på sköld l. i form av sköld. Sirén DaVinci 18 (1911; på sköld). Fatab. 1928, s. 76 (på sköldkista). —
(1—3) -DEL. del av sköld; särsk. (mil.) till 1 b; jfr -halva. FältutrKulspr. 1919, s. 25 (om del av sköld för kulspruta). —
(3 f) -DJUR. [jfr t. schildtierchen; djuren ha sköldliknande, hårda skal] (†) hjuldjur tillhörande familjen Aspidiscidæ. Holmström Ström NatLb. 4: 33 (1852). —
-DRAGARE.
1) [jfr t. schildträger] (numera knappast br.) till 1: sköldsven, sköldbärare. CÖrnhiälm (1693) i HSH 3: 136. Cannelin (1939).
2) [jfr t. schildwanze; djuren ha stor ryggsköld] (†) till 3 f α: stinkfly tillhörande familjen Pentatomidæ, egentligt stinkfly, bärfis. Fischerström 4: 215 (1792). —
(1, 3) -DUVA. [jfr d. skjolddue; jfr äv. motsv. anv. av eng. shield] (i fackspr.) tamduva kännetecknad av sköldlik färgteckning på vingarna. MedlemsblSvDufafvF 1916, nr 1, s. 6. —
(1 b) -FARTYG~02 l. ~20. [efter eng. shield-ship] (förr) örlogsfartyg försett med sköldar till skydd för kanonbetjäningen. KBrevSjöär. 3/6 1862. —
(2) -FIGUR. herald. figur (se d. o. 5) utgörande l. ingående i sköldemärke. Schlegel o. Klingspor Herald. 49 (1874). —
-FISK. [jfr t. schildfisch (i bet. 1)] (†)
1) fisk av familjen Echeneidæ (som kännetecknas av en sugskål täckande hjässan o. främre delen av ryggen), sugfisk, remora. Iser Funke o. Lippold Fisk. 3 (c. 1808). Rebau NatH 1: 567 (1879).
2) oeg.: mussla tillhörande släktet Pinna Lin., vars skal har sköldliknande form. Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 8 (1753). —
-FLOKA. (föga br.) växten Hydrocotyle vulgaris Lin., som har sköldlik bladskiva, spikblad. Kindberg SvNamn 17 (1905). —
-FORM.
1) till 1; om form hos sköld l. överensstämmande med en skölds. (En del ädelstenar) äro upphöjda i sköldform. Norrmann Eschenbg. 1: 143 (1817).
-FORMAD, p. adj. som har sköldform (se d. o. 1); jfr -formig. (Ekenberg o.) Landin 717 (1894; om blad). —
-FORMIG. [jfr t. schildförmig, om blad: sköldlik] som har sköldform (se d. o. 1); äv. om blad(skiva): sköldlik (se d. o. 1 slutet); i sht förr äv. dels i uttr. sköldformiga brosket, sköldbrosket, dels i uttr. sköldformig körtel, sköldkörtel. Hernquist Hästanat. 40 (1778: Skjöldformiga brosket). Heinrich (1814: körtel). Thomson Insect. 132 (1862; om sköldlushonor). BonnierLex. (1966; om blad). —
(2) -FOT. [jfr t. schildfuss] herald. om den nedersta (tredje)delen av sköld (särsk. av sköld som delats av en l. flera vågräta skuror), stam; jfr -huvud. Wetterstedt HeraldOrdl. (c. 1847). —
(2) -FRI. [fsv. skioldfri] (†) om frälseman: berättigad att bära adlig vapensköld; jfr fri 21 b. BL 23: 429 (1646). —
(2) -FRIS. (i fackspr.) fris (se fris, sbst.3 2) försedd med vapensköldar ss. dekorationer. Weibull LundLundag. 98 (1884). —
-FÄLT.
1) (numera föga br.) till 1; om det (gm färgteckning o. d. avvikande) fält hos en mussla, som närmast omger låsbandet. Thorell Zool. 2: 309 (1865).
2) herald. till 2; om vapenskölds yta l. om var o. en av de delytor som uppkomma vid delad l. kluven sköld o. d. Hildebrand Medelt. 2: 556 (1896). —
(1—3) -FÄRG. särsk. herald. till 2: heraldisk färg på den del av vapensköld som icke är täckt av sköldfigurer. Schlegel o. Klingspor Herald. 31 (1874). —
-FÄST, p. adj. (†) om lavbål: fäst vid sitt underlag endast i centrum; jfr -lik 1 slutet. Hartman Bot. 262 (1843). —
-FÖRVARARE. (†) om person med uppgift att med sin sköld skydda ngn l. ngra; jfr -sven o. förvara 8 (a). Linc. Xxx 6 b (1640). —
-GNY. (sköld- 1856 osv. skölde- 1821—1898) (i vitter stil) jfr gny, sbst. 1 a, o. -brak. Tegnér (WB) 5: 142 (1821). —
-GÄL. (†) snäcka tillhörande ordningen Archæogastropoda, som kännetecknas av gälar o. sköldformigt skal. Rebau NatH 1: 711 (1879). —
-GÄLAD, p. adj. [jfr -gäl] (†) som är en ”sköldgäl”; äv. i pl., substantiverat, om ordningen. 2Brehm 4: 301 (1888). Björkman (1889). —
(2) -HÅLLANDE, p. adj. [jfr t. schildhaltend] som är sköldhållare. AntT VII. 1: 97 (1883; om lejon). —
(2) -HÅLLARE. [jfr t. schildhalter] herald. i heraldiskt vapen: (på mark l. postament placerad) människo- l. djurfigur (äv. fantasifigur) hållande l. stödjande l. vaktande skölden. Uggla Herald. 130 (1746). Sköldhållare (i Sv:s stora riksvapen) äro två tillbakaseende lejon. SFS 1908, nr 65, s. 1. särsk. oeg. l. bildl., om ngn l. ngt som har till uppgift att skydda l. understödja l. hjälpa l. vakta ngn l. ngt. Beskow (1837) i 3SAH XLVII. 2: 115 (i pl., om personer). En konung, som väljer andra sköldhållare åt sitt majestät, än häkten och schavotter, är redan ett slags frihetsvän. Crusenstolpe Mor. 1: 271 (1840). Mana alla ljusets makter opp / Att samlas kring den gamla Vasatronen, / Sköldhållare för dig (dvs. K. XV) och Sveriges hopp! Nybom SDikt. 1: 247 (1859, 1880). jfr: (I Sv.) som annorstädes uthängde skomakaren (ss. skylt) stöfveln, skräddaren saxen (med lejon som ”sköldhållare”). 2NF 25: 1264 (1917); jfr sköld, sbst.2 3 e. —
-HÅR. [jfr t. schildhaar] bot. hos vissa växter (i sht av familjen Elæagnaceæ): sköldlikt hår (se hår, sbst. 4). BotN 1889, s. 122 (hos växten Lathræa squamaria Lin., vätteros). VäxtLiv 5: 440 (1940; hos familjen Elæagnaceæ). —
-IGEL. [jfr t. schildigel, eng. shield-urchin] (numera föga br.) irreguljär sjöborre tillhörande släktet Clypeaster Lam. l., allmännare, ordningen Clypeastroida, vars arter ha sköldlik form, sköldlik sjöborre; i pl. äv. om ordningen. NF (1890). Därs. 15: 1300 (1891; i pl., om ordningen). 2NF 28: 281 (1918; tillhörande släktet Clypeaster). —
1) till 1. (Bärsärkarna) bijte i skölldkantarna, och gräniade hijsligen. Verelius Herv. 67 (1672; fisl. orig.: bitu i skialldar rendur).
2) till 2; särsk. motsv. kant, sbst. 7: kant i annan färg än sköldens övriga yta. Peringskiöld MonUpl. 210 (1710). Fleetwood Herald. 78 (1917).
-KLANG. (sköld- 1820 osv. skölde- 1820) jfr klang, sbst. I 1, o. -brak. Tegnér (WB) 5: 132 (1820). —
-KLÄDD, p. adj. klädd i en sköld l. sköldar l. försedd med (skyddad av) en sköld l. sköldar.
1) till 1.
a) motsv. kläda I 1 d δ, om person l. här(avdelning) o. d. Rydberg Gudas. 166 (1887; om sidor på häravdelningar).
2) zool. till 3; särsk. till 3 f, motsv. kläda I 4 a α, om djur; jfr pansar-klädd 2. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 314 (om skräcködla). —
(2) -KNEKT. (sköld- 1839 osv. skölde- 1611—1846) (förr) benämning på knekt som mot löfte att göra krigstjänst till fots i Karl IX:s krig mot Polen i början av 1600-talet erhöll frälsefrihet för sin gård o. rättighet att samman med andra sådana knektar föra ett gemensamt sköldemärke. RR 1611, fol. 26.
Ssg (förr): sköldknekte-vapen. vapen (sköldemärke) för sköldknekt. Schlegel o. Klingspor Herald. 11 (1874). —
-KORP. [jfr t. schildrabe; fågeln har en vit, bandformig teckning på bröstet] (†) (den afrikanska) kråkfågeln Corvus albus Müll., svartvit kråka. 1Brehm 2: 163 (1875). Rosenius SvFågl. 2: 196 (1922). —
-KRASSE. [växterna ha sköldlika blad] (mindre br.) om (de i Peru resp. Colombia inhemska, i Sv. ss. prydnadsväxter odlade) växterna Tropæolum majus Lin. o. T. peltophorum Bth., blomsterkrasse, kapucinerkrasse, indiansk krasse, (stor l. vanlig) indiankrasse; jfr -ört 1, skölding 1. Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex. 488 (1947; om T. peltophorum). 2SvUppslB 29: 983 (1954; om T. majus). —
(3 f) -KRÄFTA. [jfr d. skjoldkrebs, t. schildkrebs] (numera knappast br.) leddjur av ordningen Xiphosura (av klassen Merostomata), som kännetecknas av stor ryggsköld, dolksvans (särsk. i pl., om ordningen); äv. om (sköldklätt) kräftdjur tillhörande ordningen Amphipoda, märlkräfta. Holmström Ström NatLb. 4: 26 (1852; i pl., om märlkräftor). Rebau NatH 1: 686 (1879; i pl., om ordningen Xiphosura). Cannelin (1939). —
-KÖRTEL. [jfr t. schilddrüse] hos människan: inresekretorisk körtel som består av två lober o. ett smalare mittparti, är placerad delvis kring o. delvis under sköldbrosket o. avsöndrar ett viktigt hormon (tyroxin) innehållande jod; äv. om motsvarande körtel hos däggdjur, kräldjur o. vissa fåglar, särsk. om sådan körtel (i sht från får) använd ss. preparat för att bota sjukdomar orsakade av brister i denna körtels funktion hos människor. Sönnerberg Loder 272 (1799). UpsLäkF 1868—69, s. 115 (hos groda). Hygiea 1897, 2: 567 (använd ss. preparat). VerdS 130: 43 (1905; hos fågel). Vid felande eller starkt minskad funktion .. av sköldkörteln uppstå karakteristiska sjukdomstillstånd, såsom kretinism och myxödem. Alltför stark verksamhet .. är däremot orsaken till Basedows sjukdom. RödKMedUppslB 809 (1932).
Ssgr (med.) [ofta med motsvarigheter i t.]: sköldkörtel-adenom. [med avs. på senare leden se lymf-adenom] godartad ansvällning av sköldkörtel(n); jfr -kräfta. Hygiea 1909, s. 934.
-hormon. av sköldkörtel(n) avsöndrat hormon (särsk. om tyroxin). Sköldkörtelhormonet thyroxin. Berglund o. Andréen Körtl. 16 (1937).
-preparat. ur sköldkörtel l. sköldkörtlar från djur framställt preparat (se d. o. 2); jfr -extrakt, -substans, -tablett. Hygiea 1897, 2: 542.
-saft. (numera föga br.) vätska (kolloid) i l. (för medicinskt bruk) utvunnen ur sköldkörtel(n) l. sköldkörtlar. Hygiea 1896, 1: 304. Därs. 1898, 2: 276.
-substans. (numera mindre br.) av sköldkörtel l. sköldkörtlar från djur framställd substans (för medicinskt bruk); jfr -extrakt, -preparat, -tablett. Hygiea 1897, 2: 452. 2NF 19: 184 (1913).
-LAGER. tekn. (bl. a. vid mindre elektriska motorer o. generatorer använt) lager (se lager, sbst.3 4) anbragt i sköldformad hållare. Traneus Elektr. 36 (1922). —
-LAV. [jfr d. skjoldlav, hundlav, t. schildflechte] bot. (lav tillhörande) släktet Peltigera Willd., som kännetecknas av sköldlika fruktkroppar (särsk. om laven Peltigera horizontalis (Huds.) Baumg.); i pl. äv. om släktet (förr äv. om släktet Umbilicaria (Hoffm.) Fw., vars bål är fäst i underlaget med blott en punkt i mitten, likt handtaget på en sköld). VetAH 1794, s. 86 (om släktet U.). Fries Ordb. 68 (c. 1870; i sg., om släktet P.). Ursing SvVäxt. Krypt. 182 (1949; om P. horizontalis). —
-LIK. som liknar en sköld, sköldliknande.
1) till 1; förr äv. i uttr. sköldlika brosket, sköldbrosket. Ekblad 341 (1764). Hernquist Hästanat. 94 (1778: Sköldlika .. brosket). (Krokodilerna ha) hårda, fyrkantiga, sköldlika fjell på kroppen. Sundevall Zool. 74 (1835). FoFl. 1952, s. 145 (om skalbagge). särsk. bot. om blad: vars skaft är fäst innanför bladets kant l. i bladets mitt (likt handtaget på en sköld; jfr -fäst, -nervig); äv. om cirkelrunt svepefjäll som täcker sporgömmesamlingen hos ormbunke. Möller PrincBot. 38 (1755; om blad). Hartman Fl. XLI (1820; om svepefjäll).
(1 (o. 3 f α, γ)) -LUS. [jfr t. schildlaus, eng. shield-louse; honorna av vissa sköldlöss ha sköld av kitin, andra avsöndra sekret som (i sköldform) skydda (dem själva o.) äggen, åter andra ligga över äggen som en sköld] entomol. växtsugare av underordningen Coccinea (förr äv. uppfattad l. avgränsad på annat sätt); oftast i pl., särsk. om underordningen. Egentliga sköldlöss, om familjen Diaspididæ. Palmblad HbGeogr. 1: 56 (1826). KonvLex. (1864; i pl., om underordningen uppfattad ss. ett släkte). Kochenill erhålles från de torkade kropparna av en i Mexiko levande sköldlus. Bolin KemVerkst. 105 (1942). DjurVärld 3: 121 (1963: egentliga sköldlöss). jfr gummilack-, koschenill-, lack-, manna-, vax-sköldlus.
-släkte. släkte tillhörande sköldlössen; förr äv. i sg. best., om det i ä. systematik förekommande släktet Coccus Latr., som omfattade sköldlössen. Dahlbom Insekt. 141 (1837).
-MAKARE. [fsv. skioldamakare] (i sht förr) person som yrkesmässigt tillverkar sköldar; jfr -smed. Linc. (1640). —
-MAN. (i sht i skildring av ä. förh., i vitter stil) sköldbeväpnad man, sköldbärare l. krigsman l. kämpe; förr äv. bildl.: motståndare, antagonist. Phosph. 1810, s. 290. Kjellgren DanmH 180 (1862; i pl., om antagonister till Tycho Brahe). —
-MOSSA. [mossorna ha sköldlika kapslar] bot. (mossa tillhörande) släktet Buxbaumia Hedw.; särsk. i uttr. brun sköldmossa, mossan Buxbaumia aphylla Hedw., grön sköldmossa, mossan Buxbaumia foliosa Hedw. Ursing SvVäxt. Krypt. 80 (1949). —
(1, 3) -MUR. [jfr t. schildmauer]
1) (förr) vid befästning (i sht kasematt): skyddsmur (frontmur) genom vars nischer kanonerna sköto. KrigVAT 1844, s. 18 (i handl. fr. 1842).
2) byggn. i valvbyggnad: begränsnings- l. omfattningsmur som icke uppbär valvtrycket (o. mot valvet erhåller en bågformig avslutning i form av en sköldbåge); motsatt: vederlagsmur. Rothstein Byggn. 421 (1859).
(1 (b)) -MÅL. mil. mål (se mål, sbst.5 2) skyddat av sköld; äv. om sköldlik måltavla (av papp) använd vid skjutövningar. InfRegl. 1945, 1: 91. —
-MÄRKE, se C. —
-MÖ. (sköld- c. 1700 osv. skölde- c. 1700—1865) [efter fvn. skjaldmær; jfr äv. fd. skiolmø (d. skjoldmø), nor. skjoldmø] i fråga om l. med syftning på fornnordiska föreställningar: (ung, ogift) kvinna som deltog i strid (bl. a. beväpnad med sköld); stundom dels om valkyrja, dels om amason (se d. o. 1); äv. dels allmännare, om modig l. manhaftig l. stridbar kvinna, dels bildl.; jfr -jungfru. PRudbeck (c. 1700) hos Dybeck Runa 1842—43, 4: 21. Acharius Myth. 187 (1743; om amasoner). En Småländsk Sköldemö (dvs. Blenda), / Som utan manna-hielp dref Dansken til sin ö. Nordenflycht (SVS) 3: 67 (1761). Hafvet har många döttrar vid Finlands kuster, många trotsiga sköldmör, som bjuda åt vågen sin barm af granit .. . Men störst bland dem alla är .. Åland. Topelius Fält. 2: 134 (1856). Min ädla sköldemö! Hedberg Bröll. 134 (1865; i tilltal till modig maka). Wisén Oden 54 (1873; i pl., om valkyrjor). särsk. (i vitter stil, numera bl. tillf.) i utvidgad anv., om fylgja l. (i pl.) om nornorna l. (i sg. best.) om stridsgudinnan. JGOxenstierna 2: 95 (1796, 1806; om stridsgudinnan). Tegnér (WB) 5: 144 (1821; om nornorna). Wirsén Vis. 194 (1899; om fylgja).
Ssgr (i vitter stil, mera tillf.): sköldmö-gestalt. gestalt av sköldmö l. påminnande om en sköldmös gestalt. Fröding Stänk 49 (1896).
(2) -NAMN. (numera bl. tillf.) om namn taget efter sköldemärke. Wieselgren Bild. 221 (1880, 1889). —
-NERVIG. [jfr t. schildnervig] (numera föga br.) om sköldlikt blad: vars nerver strålformigt utgå från skaftets innanför bladkanten belägna fästpunkt. Nyman HbBot. 212 (1858). Cannelin (1939). —
(3 f) -PANNA. [sannol. med tanke på att sköldpaddorna kunna dra in huvudet under skalet] (numera knappast br.) om sköldpadda; särsk. om kärrsköldpadda. VetAH 1818, s. 65. Cannelin (1939; om kärrsköldpadda). —
-PIK. pik (se pik, sbst.1 I 1) på sköldbuckla. KronprinsessBFinlRödK 70 (1940); jfr Bengtsson RödeO 1: 107 (1941). —
-PLÅT.
2) mil. till 1 b: plåt (se plåt, sbst.1 2) utgörande (del av) sköld. BtRiksdP 1904, 4Hufvudt. s. 96.
3) (föga br.) till 3; på svarv o. d.: plåt (se plåt, sbst.1 2) försedd med uttagsöppningar för inställningsspakar o. d., framplåt, förkläde. Bergman HbJärn 5: 37 (1934). TNCPubl. 16: 50 (1949; klandrat).
4) zool. till 3 f: plåt (se plåt, sbst.1 5) utgörande del av skölden (pansaret) hos sköldpadda o. d. Scheutz NatH 126 (1843). —
-PRISA. [jfr t. schildfrüchtiger ehrenpreis] (†) växten Veronica scutellata Lin. (som har sköldlika kapslar), dyveronika. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 134 (1901). —
(1—3) -RAD. rad av sköldar; särsk. zool. till 3 f. Nilsson Fauna 4: 701 (1855; på ryggen hos stör). —
(1—3) -RAND. [jfr fvn. skjaldarrǫnd] jfr rand 1, 2, o. -kant; särsk. till 1. Tegnér (WB) 5: 156 (1822). —
-REM. (sköld- 1843 osv. skölde- c. 1700) [fsv. skioldrem] (i sht förr) rem vari sköld bäres. Visb. 3: 472 (c. 1700). —
-RIBBA. arkeol. ribba (se ribba, sbst.1 1 b) på l. till sköld (avsedd att hålla dess delar samman o. d.). Fornv. 1921, s. 180. —
-RING.
2) zool. till 3 f; hos djur: ringformig sköld; särsk. hos sköldbälta, om var o. en av de ringformiga, pansrade gördlar som ligga mellan den främre o. bakre skölden. VetAH 1818, s. 67. —
-RUNDEL. (i skildring av ä. förh., tillf.) jfr rundel 1 a, 3 o. -rund, sbst. Lindström LeendGud 150 (1951). —
-SKAL. (sköld- 1828—1831. skölde- 1685—1731) (†)
1) hos växt: hårt, skyddande skal (se skal, sbst.1 1 c). Horneärter med sköldeskal. Rudbeck HortBot. 52 (1685).
2) hos tagghuding: skal (se skal, sbst.1 1 a) bestående av skyddande kalkskelett. Hisinger Ant. 4: 217 (1828). Därs. 5: 123, 125 (1831). —
(3 f α) -SKINNBAGGE~020. [jfr t. schildwanze] (numera föga br.) i pl., om familjen Pentatomidæ (som kännetecknas av att en stor del av ryggskölden syns mellan vingarna), egentliga stinkflyn, bärfisar. 1Brehm III, 2: 178 (1876). BonnierKL (1927). —
-SKIVLING. [hatten är sköldlik] bot. skivling tillhörande släktet Pluteus Fr.; i pl. äv. om släktet; jfr skölding 2. Vanlig (i sht förr äv. allmän) sköldskivling, skivlingen Pluteus cervinus (Schaeff.) Fr. Romell Lindblad 34 (1901: Allmän). Vit sköldskivling. Ursing SvVäxt. Krypt. 243 (1949; om arten P. pellitus Pers.). Därs. 374 (: Vanlig). Cortin SvampHb. 12 (1951; i pl., om släktet). —
(1 b) -SKYDDAD, p. adj. mil. om kanon o. d.: skyddad av en sköld l. sköldar. 2NF 9: 221 (1908; om kanoner). —
(2) -SLÄKTING. (†) om person (adelsman) som har ett sköldemärke, tillhörigt en bekant ätt, men icke kan redogöra för sin släktskap med denna; jfr skölde-märkes-man. Fryxell Ber. 8: 21 (1838). Schück (1854). —
-SMED. (sköld- 1681. skölde- 1620) (numera bl. tillf.) sköldmakare. AllboDomb. 1620, s. 14 b. —
(3 f) -SORK. (numera mindre br.) bälta tillhörande släktet Chlamydophorus Harl. (som har en längs ryggen löpande sköld), mantelbälta; i pl. äv. om släktet; jfr bält-mus, gördel-mus, pansar-djur. 1Brehm 1: 419 (1874; om C. truncatus Harl.). Rebau NatH 1: 244 (1879; i pl., om släktet). 2SvUppslB (1953). —
(2) -SPETS. herald. om den spets som finns på nedre rundningen av en fransk sköld. Möller 1: 156 (1745). —
(3 f) -STJÄRT.
2) (numera föga br.) i pl., om (det i sydöstra Asien förekommande) ormsläktet Trimeresurus Lac., vars arter ha sköldar på stjärtens undersida (o. vari förr äv. inräknades ormar av släktet Pseudochis Wagl.). 1Brehm III. 1: 100 (1876).
3) [jfr t. schildschwänze, pl.] zool. sköldstjärtorm; särsk. i pl., om familjen sköldstjärtormar. 1Brehm III 1: 70 (1876). Stuxberg (o. Floderus) 2: 222 (1901).
Ssg (till -stjärt 1): sköldstjärt-orm. zool. orm av familjen Uropeltidæ, som kännetecknas av att den trubbiga stjärten har en sköld l. grova kölade fjäll; i pl. äv. om familjen. 4Brehm 10: 359 (1927). 5Brehm 5: 171 (1946; om arten Rhinophis trevelyanus Kel.). DjurVärld 7: 516 (1962; i pl., om familjen). —
(3 a) -SVANS. tekn. om cylindern bakom den främre plåten (bröstskölden) i sköld. TT 1901, V. s. 39. —
-SVEN. [jfr fvn. skjaldsveinn] (förr) sven (vapendragare) som bar sin herres sköld (o. skyddade honom med den); äv. bildl.: vapendragare l. försvarare l. medhjälpare; jfr -bärare, -dragare 1. Atterbom SDikt. 1: 251 (1837). Valerius 2: 285 (1841; bildl.). —
-SYRA. (numera föga br.) växten Rumex scutatus Lin., som har sköldlika blad, romersk syra, fransk syra. Thedenius FlUplSöderm. 162 (1871). Lyttkens Växtn. 1146 (1911). —
-SÅNG. (sköld- 1886 osv. skölde- 1894) om (av resonansen förstärkt) sång som vid anfall sjöngs av forngermanerna bakom sköldarna för att injaga skräck i fienderna. Rydberg Myt. 1: 122 (1886). —
-TAK. [jfr t. schilddach] (förr) tak bildat av upplyftade sköldar ss. skydd; i sht om det tak som vid stormning av en fästning bildades gm att de anfallande höllo sköldarna över sina huvuden ss. skydd, stormtak; äv. dels i utvidgad anv., om sköldarna i en sköldborg, dels allmännare l. bildl., om skyddande tak, särsk. om sköldpadda (se d. o. 2 a). Eberhardt AllmH 2: 384 (1768; vid stormning av fästning). Kolmodin Liv. 3: 317 (1832; om sköldarna i sköldborg). Lugn, som hafvets blanka våg, när isen / Murat sköldtak öfver djupets stormar. Böttiger 2: 196 (1841, 1857). (Vid paradexercis på kejsar Hadrianus' tid voro) Ryttarne tätt sammanslutne, betäckte hästarne med sköldarna och formerade sålunda sköldtak. KrigVAT 1845, s. 652. 2VittAH 20: 66 (1849, 1852; ss. skydd för murbräcka). —
(3) -TECKNAD, p. adj. (i fackspr.) om djur: som har en sköld l. sköldar ss. färgteckning. SvFjäderfäsk. 658 (1951; om duva). —
-TORN. arkeol. på sölja (i sht från kontinentalgermanskt område under sen folkvandringstid): torn (nål) med sköldliknande platta. Fornv. 1922, s. 10.
-TYP.
(2) -TÄCKE. [jfr t. schilddecke] (numera knappast br.) = hjälm-täcke slutet. Wikforss 2: 498 (1804). Cannelin (1939). —
-UPPBUREN~020, p. adj. (i vitter stil) bildl.: högt uppburen, mycket hyllad; jfr -buren o. sköld, sbst.2 1 d ζ. Hell ungdomlige, skölduppburne / Segerhjelte, ditt namn är Mod! Snoilsky 3: 182 (1883). —
1) vakttjänst l. bevakning utförd av skiltvakt (se d. o. 2); äv. dels i uttr. stå i sköldvakt, stå o. utföra sådan vakttjänst osv., dels i det jämförande uttr. stå såsom på sköldvakt, vara spänt uppmärksam, vara på sin vakt; jfr skiltvakt 1. Gustaf II Adolf 252 (1621). Stå icke ögonen såsom på Sköldtwacht. Columbus BiblW O 4 a (1674). ConsAcAboP 9: 413 (1708: stått i).
2) = skiltvakt 2; äv. koll., om vaktstyrka; äv. oeg. l. bildl. Girs G1 227 (c. 1630; koll.). Tå förtälde en sköldwacht then andra en Dröm. Isogæus Segersk. 1050 (c. 1700). (Till naturens underverk hör musslan) Chama, som har en Kräfta til sköldvakt. Linné DelNat. 29 (1773). Böttiger 2: 163 (1857; om träd). —
-VALL. (förr)
1) [efter eng. shield-wall (av feng. scildweall, sköldborg)] om ett av hopkopplade bärbara pansarsköldar för infanterister bestående skydd för hel skyttegrupp; jfr -borg 1. Alm BlVap. 278 (1932; om förh. i Engl. på 1890-talet).
2) (förr) om utanverk bestående av (murklädd) jordvall anlagd framför fästnings huvudvall (särsk. framför utgående vinklar av denna) för att skydda den mot beskjutning (o. utgöra underlag för ytterligare en eldlinje). KrigVAH 1842, s. 76. —
(3) -VALS. tekn. i damm vid vattenkraftanläggning: anordning för avstängning av utskov, bestående av en vals med tätande ansats (se d. o. 11 b). 2NF 35: 970 (1923). —
-VULKAN. [jfr t. schildvulkan, eng. shield volcano] geol. brett sköldformig vulkan med flackt sluttande sidor, som (huvudsakligen) består av successivt utgjutna strömmar av lava, lavavulkan. Ramsay GeolGr. 1: 122 (1912). —
(3 f) -ÖDLA. zool. ödla av den afrikanska familjen Gerrhosauridæ, som kännetecknas av att kroppen är täckt av regelbundna rader av fjäll; i pl. äv. om familjen. Stora sköldödlan, ödlan Gerrhosaurus major grandis Boulenger. DjurVärld 7: 465 (1962; i pl., om familjen). Därs. 466 (: Stora). —
-ÖRT.
1) (numera knappast br.) (växt tillhörande) släktet Tropæolum Lin., som kännetecknas av sköldlika blad, blomsterkrasse, indiansk krasse; äv. i uttr. stor sköldört, växten Tropæolum majus Lin., (stor l. vanlig) indiankrasse, kapucinerkrasse; jfr -krasse, skölding 1. Liljeblad Fl. 131 (1792; om släktet). Därs. 206 (1816: Stor). Björkman (1889; äv. om T. majus). OrdförtSvSpr. (1916).
2) [jfr t. schildkraut; fodrets överläpp liknar en sköld] (†) (växt tillhörande) släktet Scutellaria Lin., frossört; särsk. om växten S. galericulata Lin., vanlig frossört. Lindfors (1824; om släktet). ÖoL (1852; om S. galericulata). HbTrädg. 7: 305 (1883; om släktet).
B (†): SKÖLDA-MÄRKE, se C.
C (utom i skölde-brev o. skölde-märke numera bl. ålderdomligt): SKÖLDE-BORG, -BRAK, se A. —
(2) -BREV. (sköld- 1620—1828. skölde- 1634 osv.) herald. av regent utfärdat brev (se d. o. 2) vari ngn meddelades adlig värdighet o. hans heraldiska vapen bestämdes (gm bild o. beskrivning); jfr -märkesbrev o. adels-, frälse-, vapen-brev. CivInstr. 303 (1620: Sköldh och Wapnebref). Dygden behöfver icke några sköldebref. Björn Pap. 66 (1794). GustStil 59 (1926). jfr original-sköldebrev. Anm. Den i nedanstående källa anträffade formen skyldobref är sannol. en ombildning av sköldebrev med anslutning till skyld, adj., l. skyld, sbst.1 Fries 2Linné 2: 342 (cit. fr. 1762).
Ssgr (herald.): sköldebrevs-adel. adel (se adel, sbst. 2 a) som erhållit sitt adelskap gm sköldebrev. Schlegel o. Klingspor Herald. 3 (1874).
-FRU. (†) sköldbeväpnad kvinna (jfr sköld-mö); anträffat bl. i personifikation, om Sv.; jfr fru 1. Nordenflycht (SVS) 2: 241 (1745). Dens. QT 1746—47, s. 128. —
-GNY, -KANT, -KLANG, -KNEKT, se A. —
(2) -MÄRKE. (sköld- 1539—1949. skölda- 1734—1748. skölde- 1525 osv.) [fsv. skioldmärke] herald. på vapensköld: (gm sköldebrev tillerkänt) märke (se märke, sbst.1 3) l. dyl. (l. sammanfattande, om flera märken osv.) utgörande kännemärke l. sinnebild l. symbol för en (i sht adlig) person l. ätt (äv. för en stat l. stad l. ett samfund l. ämbete o. d., förr äv. för grupp av frälsemän), vapenbild; stundom äv. med inbegrepp av vapenskölden l. om heraldiskt vapen; äv. (numera bl. i skildring av ä. förh.) i uttr. betecknande att ngn erhåller (adelskap o. därmed) sådant märke (gm sköldebrev; jfr sköld, sbst.2 2 e α). Allmänt, heraldiskt sköldemärke, se heraldisk. G1R 2: 61 (1525: Sköllemerkit, sg. best.). The Tree Kronor, som äre Suerigis riikes rätte sköldemärke. SvTr. V. 1: 128 (1603). Någre (bergsknapar), som igenom sina rikedomar gjordt Cronan biträde med försträckning .. hafwa fått Sköldemärke. Hülphers Dal. 337 (1762). 2VittAH 3: 139 (1788, 1793; för sköldknektarna). SPF 1828, s. 298 (om vapenbild använd i sigill). Sköldemärke, (dvs.) hvardera af de föremål som uti ett Vapen äro afbildade. Wetterstedt HeraldOrdl. (c. 1847). Lindgren HeraldFörf. 67 (i handl. fr. 1902). särsk. i oeg. l. bildl. anv.; särsk. om sinnebild l. symbol i allmänhet. LPetri 3Post. 103 b (1555). De (dvs. militärer), som bära vapn och sköldemärke på sin kropp för fäderneslandet, böra niuta en sådan heders belöning (dvs. adelskap). 2RARP 16: 321 (1747). Alla (bland skördefolket) hafva de, så väl män som kvinnor, arbetets sköldemärke på brunstekta pannor och valkiga händer. Bildt Ital. 119 (1896). För mig, liksom för de flesta européer, var .. (Henry Ford) en symbol, en sagofigur, Förenta staternas sköldemärke. Appelberg Michajlovič Storf. 238 (1934).
Ssgr: sköldemärkes-brev. (†) sköldebrev. BtÅboH I. 9: 99 (1637: sköldmarckes eller adelssmans breff).
-man. (†) i pl., i uttr. ngns sköldemärkesmän, om män (personer) som ha samma sköldemärke som ngn; jfr sköld-släkting. GOxenstierna (1634) i SvMerc. V. 3: 272. —
-MÖ, -REM, -SKAL, -SMED, -SÅNG, se A.
Avledn.: SKÖLDA, v. [fsv. skioldaþer, beväpnad med sköld; jfr d. skjolde, skjoldet, fvn. skjalda, skjaldaðr, t. schilden, geschildet; formen sköldad (med dess motsvarigheter i fsv., d., fvn. o. t.) är i vissa fall (i sht i bet. 2) sannol. att fatta ss. ett p. adj. avlett direkt av sköld, sbst.2]
1) (numera bl. tillf.) till 1: beväpna (ngn) med sköld l. skydda (ngn) med sköld (emot ngn l. ngt); äv. bildl. (särsk. i uttr. skölda ngn med ngt emot ngn, beväpna ngn med ngt emot ngn); i sht i p. pf. (l. ss. p. adj.): beväpnad l. skyddad med sköld l., bildl., beväpnad l. skyddad; jfr beskölda. Ekblad 61 (1764). (Ofördragsamheten) Som sköldat jordens barn, ehuru födde Bröder, / Med afsky mot hvaran. SkrSällskFB 2 (1799). Sköldad emot aggets pilar. Weste (1807). Sköldad, (dvs.) Sköldbärande. Ahlman (1865). jfr silver-sköldad.
2) (numera bl. tillf.) till 3 f, i p. pf. l. ss. p. adj., om (kroppsdel hos) djur: försedd med l. skyddad av en sköld l. sköldar. Retzius Djurr. 158 (1772; om bål hos amfibier). (En insektspanna är) Sköldad .. när halsskölden öfvertäcker henne. Marklin Illiger 252 (1818). —
SKÖLDING, r. l. m. (numera mindre br.) till 1.
1) (växt tillhörande) släktet Tropæolum Lin., blomsterkrasse, indiansk krasse; särsk. om arten Tropæolum majus Lin., (stor l. vanlig) indiankrasse; jfr sköld-krasse, sköld-ört 1. Liljeblad Fl. 153 (1798; om släktet). NormFört. 25 (1894; om T. majus). SDS 1909, nr 296, s. 6 (: de storblommiga sköldingarne; om T. majus). 2SvUppslB (1953). jfr indian-, stor-skölding.
-växt. växt tillhörande familjen Tropæolaceæ; i pl. äv. om familjen. NormFört. 25 (1894; i pl., om familjen). Lyttkens Växtn. 611 (1908; i pl., om familjen).
Spoiler title
Spoiler content