SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1906  
DALKARL da3l~ka2r, vid högtidligt uttal äfv. (vanl. utan sammansmältning af tungspets-r o. l till öfvertandljud) ~ka2rl (da`lkarl Weste), i bet. 1 m., i bet. 2, 3 r. l. m.; best. -en, äfv. -n; pl. -ar.
Ordformer
(da(h)l- G. I:s reg. 11: 228 (1537) osv. dala- Därs. 4: 164 (1527), Hedberg Dagen gryr 124 (1863). da(h)le- (daale-) G. I:s reg. 2: 47 (1525), Strinnholm Vas. 1: 39 (1819). dalle- Oxenst. brefv. 11: 8 (1612). -kar- Svart G. I 156 (1561), Oxenst. brefv. 11: 118 (1643), Cronstedt Præs. i VetA 1741, s. 19 (: Dalkars Mur). Anm. Formerna dala-, dale- användas numera i allm. bl. arkaiserande)
Etymologi
[fsv. dalakarl, dalekar; se DAL-, sbst.2 (jfr dock anm. nedan under 1 c) o. KARL]
1) manlig inbyggare i landskapet Dalarna, i sht i Öster- o. Västerdalarna; jfr DAL-DRÄNG, -GOSSE, -GUBBE, -MAS 1, DALA-MAN. Ther komma mongh onyttugh (dvs. skadliga) tall nedh aff wpland om dalekarlana. G. I:s reg. 2: 47 (1525). Svart G. I 156 (1561). Vthi Comedier, när han (dvs. en poet) förer Dalekarlar in, .. måste han til pricka fölia theras Språk effter, om elliest Dickten skal hafwa någon art. Arvidi 21 (1651). Dalekarlen hafwer ganska mycket qwart vthaf wår gamla Swenska. Hiärne Orth. 54 (1717). Dal-karlarne kalla hvar menniskja du. Lind (1749). Järta Kopparb. 4 (1823, 1826). Dalkarlarna (äro) ganska stolta öfver sina egna och förfädernas förtjenster. NF 3: 786 (1879). — jfr VÄSTER-, ÖSTER-DALKARL. — särsk.
a) om soldat af Dalregementet; i sht i pl. om ifrågavarande regemente. Darlkarlarna stodo ej mera att hålla, utan lupo så godt som i fullt språng löst på fienden. Ekman Dagb. 174 (1790). Dalkarlar och bohusläningar stödde sig mulna öfver muskötpiporna. Heidenstam Karol. 2: 279 (1898).
b) (i sht förr) man af dalallmogen som har sin arbetsförtjänst (vanl. af grofarbete, ss. vedsågning o. d.) i en annan landsdel l. som drager kring landet för att sälja kramvaror af inhemsk tillverkning, i sht ur. Ingen dagsarbetare, af mans eller qvinkiön, må .. för sitt dagsarbete .. fordra högre dagspenning, än Taxan för hvarje Landsort innehåller .. Vare dock Handtvärckare och Dalkarlar härunder ej begrepne. Stadga ang. tjänstefolk 1739, s. C 4 a. Utom egit folk, antogos några och 30 Dalekarlar, som dikade nya och igenfylde gamla diken. Carleson Hush. 23 (1756). Dalin (1850). jfr: Dahlekarlarne .. äro på affröyningar, Roothuggning och Dijkegrafning kunnige, och förretta thet arbetet wäl; .. äro och medh måttigt Underhåld och Löhn benögde. Risingh Landb. 11 (1671).
c) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Det är (lika) som att spotta i halsen på en törstig dalkarl, det är som en droppe i hafvet; jfr Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. I. 1: 71 (1877). Han äter som en dal-karl. Lind (1749); jfr Weste (1807) o. Dalin (1850).
Anm. Äfv. den manliga befolkningen i Härjedalen kallar sig dalkarlar. Dock har ordet i denna anv. knappast trängt utom nämnda landskap. När liudet mitt det böriar skalla / .. så skymd er (sannol. för skynder, dvs. skynden) fort dalkarlar alla / at lyfta hiertan up till Gud. Lindström Gm Härjed. 11 (inskription från c. 1755 å kyrkklocka). Därs. (1894).
2) (numera knappast br.) i best. form i bildl. anv. = DAL-FLOD; i uttr. dalkarlen kommer l. kommer farande(s). Om Eriksmesso kommer dalekarlen. E. Palmskiöld (1686) i Palmsk. saml. nr 290, s. 255 (anf. ss. ordspr.). Hülphers Dal. 128 (1762). Bremer Dal. 23 (1845). Nu kommer Dalkarlen! Dybeck Runa 1850, s. 23.
3) [uppkomsten af denna bet. är dunkel] grof o. mer l. mindre påtaglig osanning, lögnaktig historia som man dukar upp på skämt l. för att sätta ngns godtrogenhet på prof; jfr DALMAS 2. Den dalkarln gick inte i mej. Det är .. för mycket begärdt, att vi .. skola svälja sådana Dalkarlar. Palmblad Norge Bih. 102 (1847). — särsk. [jfr sv. dial. slå dalkarlar i någon, ljuga någon full (Lénström Helsingdial. (1841)) samt narr dalagobbar i någan (Vendell Ordb. ö. östsv. dial. (1904))] i uttr. slå (förr äfv. plugga) en dalkarl l. dalkarlar i ngn. Min Hustru lär söka til at plugga en Dalkar i mig. Sv. nitet 1738, nr 13, s. 7. Dalkarlar slår han / i gästerna. Sehlstedt 5: 162 (1873).
Anm. Ngn gg förekommer ett af dalkarl afledt adj. dalkarlsk. Den .. dalkarlska accentuering, hvarmed han (dvs. Wallin) deklamerade från predikstolen eller talaretribunen. Sturzen-Becker 1: 68 (1861). I ä. nysv. anträffas äfv. formen dalekarlisk, som dock snarast är att anse ss. en försvenskning af nylat. dalecarlicus, adj. till Dalecarlia, det latinska (t. ex. hos Olaus Magnus förekommande) namnet på Dalarna, l. ss. en afl. till det försvenskade DALEKARLIEN. Dalekarliska Fjällen. Tuneld Geogr. 2: 104 (1773).
Ssgr (till 1): A: DALKARLA-MÅL310~ l. 300~2. (dalekarla-) (numera föga br.) = DAL-MÅL. Med Dalekarla målet kommer Engelskan i många stycken öfwerens. Hiärne Orth. 54 (1717).
-SED~2. Læstadius 1 Journ. 83 (1831).
-SÅNG~2. Nyblæus Vers o. prosa 3 (1840, 1890; öfverskrift).
B: DALKARLS-ASK30~2. (i sht förr) särsk. ett slags i Dalarna (hufvudsakligen i Våmhus o. Elfdalen) af spån tillverkad, med trycklock försedd ask. En ofantlig dalkarlsask, full af leksaker. De Geer Minnen 1: 26 (1892). jfr: När Benzelstjerna börjar att tala, med tijo paranteser och undantag in uti hvarandra, likasom Dalkarlarnes askar. J. G. Oxenstierna Dagb. 55 (1769). Anm. Ex. fr. Oxenstierna häntyder därpå, att vid kringförseln till försäljning den ena asken för utrymmes skull sättes i den andra. —
-BJÖRK~2. (föga br.) ornäsbjörk (Betula verrucosa var. dalecarlica Lin. d. y.). Möller (1790; under björk). Weste (1807; under björk). Almqvist (1844; under björk).
-DANS~2. jfr DAL-DANS. Min fader hade lärt mig en gammal dalkarlsdans, som kallades att dansa ”donkan”. Svedelius Förfl. lif 92 (1887).
-DRÄKT~2. jfr DAL-DRÄKT. Platsen, der Gustaf III, klädd i dalkarlsdrägt, år 1788 talade till Morakarlarne. Ill. Sv. 2: 141 (1882, 1886).
-FÅGEL~20. om hönsfågelvildt som (i sht inpackadt i fruset tillstånd) exporteras från Dalarna; jfr NORRLANDS-FÅGEL. Den så kallade ”dalkarlsfogeln” anses icke fullt så god (som norrlandsfågeln) och är sällan väl förvarad. Hagdahl Kok. 621 (1879).
(1 b) -GRÖT~2. ett slags tjock (förr af hafremjöl, numera vanl. af rågmjöl kokad) vattengröt som utgör en stående rätt särsk. bland dalkarlar som arbeta i främmande bygd. Et sundt förnuft, så tjockt som dalkarlsgröt. SP 1780, s. 949.
(jfr 1 b) -GÖRA~20, sbst. eg.: arbete som lämpar sig för en dalkarl; groft, tarfligt o. mödosamt arbete, släpgöra. Det är ett verkligt dalkarlsgöra att hålla dylika (ljus)stakar. Kullberg S. ber. 2: 120 (1848). Nordensvan Sv. k. 282 (1892).
-HEM~2. jfr DALA-HEM. Inredningen i ett gammalt dalkarlshem. L. Lunell i Öfre Dal. 448 (1903).
-HÄST~2. dalhäst. Möblerna äro fulla med djurmotiv, man finner bl. a. å sängarna målade s. k. dalkarlshästar. SD(L) 1902, nr 201, s. 5.
-KLOCKA~20. = -UR. Hedberg Sköna Hel. 32 (1865). Gellerstedt Fr. hemtr. 24 (1905).
(jfr 1 b) -MUR. (†) ett slags i sht vid byggandet af kyrkor förekommande mur som (i sht) anlades af dalkarlar o. på båda sidor bestod af dels sprängd, dels osprängd gråsten, vanl. med fyllning inuti. Cronstedt Præs. i VetA 1741, s. 19.
-PANNA~20. ett slags (bleck)panna förfärdigad i Dalarna. Rinman Jernförädl. 361 (1772).
-PIL~2. (föga br.) = DAL-PIL. Dalin Vitt. 4: 234 (1743).
-PUNG~2. ett slags i Dalarna förfärdigad l. brukad läderpung. En s. k. dalkarlspung. SD(L) 1896, nr 595 A, s. 2.
-SKÅL~2. (i sht förr) ett slags i Dalarna förfärdigad träskål. Alla Stiernors Lius ok gyllne Solens Skeen / (måste) Förmörka lijk som Måln, för hennes (dvs. den eftersträfvade jungfruns) ögne-strålar, / Fast hoon dråp ögon ha'er, lijk som tuå Dalkarls-Skålar. Lucidor Hel. B 3 a (1669).
-SLÄKT~2. Född i Vestmanland, leder jag dock min härkomst från förfäder af gammal dalkarlsslägt. Svedelius Förfl. lif 16 (1887).
-UPPROR~20 l. ~02. jfr DAL-UPPROR. Fryxell Ber. 36: 97 (1866).
-UR~2. ett slags (ofta i ett stort, fritt på golfvet stående fodral inneslutet) slagur som ända till senaste tider tillverkats (företrädesvis) inom Mora socken i Dalarna o. därifrån som handelsvara spridts öfver hela Sverge; moraklocka; jfr -KLOCKA o. DAL-KLOCKA, -UR. Dalkarlsur i foder. SvT 1852, nr 219, s. 4. Bergström Sv. bilder 1: 223 (1882). Det hederliga dalkarlsuret, siradt med sina anilinröda rosor och ärggröna blad. E. Vleugel i Sv. turistfören. årsskr. 1905, s. 85.
-VÄFSKED~20 l. ~02. (i sht förr) G. Ekenmark Lärob. 10 (1847).
Spoiler title
Spoiler content