SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1916  
DISS dis4, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(förr ofta skrifvet dis)
Etymologi
[af t. dis. Benämningarna cis, dis, fis, gis leda sitt ursprung från den tyska orgeltabulaturen l. den fordom i Tyskland använda tonskriften med bokstäfver för orgel l. klaverinstrument (ais, eis, his äro, liksom ces, des, es osv., af yngre datum o. bildade med anslutning till de förstnämnda). De hafva tidigast anträffats utskrifna (jfr emellertid nedan) hos Ammerbach Orgel od. instrument tabulatur (1571), där de i inledningskapitlet ”Von den Clauibus” förekomma efter resp. halftonsbeteckningar. (Ngt senare finna vi hos Quitschreiber Musicbüchlein D 1 b (1607) uppgiften att orden brukas af ”organister l. instrumentister”.) Tydligen går dock deras anv. åtskilligt längre tillbaka i tiden, i hvarje fall till början af 1500-talet. Versbyggnaden i Agricola Musica instrumentalis deudsch (1528) synes med nödvändighet kräfva enkla, enstafviga namn på de å sid. 7 a anförda halftonerna. Schlick Spiegel der orgelmacher u. organisten (1511), som numera bl. är tillgänglig i omtrycket i Monatshefte f. musikgeschichte 1: 75-114, sedan det enda kända exemplaret förkommit, använder i regeln (das) post ut, post re osv., där semitonium, halfton, är underförstådt före post (alltså: första halftonen efter c, d osv.). Å sid. 103 i nytrycket, som är diplomatariskt men med alla förkortningar upplösta, heter det emellertid post re, oder dis, wie du es nennest, där dis dock väl snarast återgifver ett halftonstecken i originalet. På ytterligare 4 ställen förekommer post ut, oder cis l. dyl. Enl. Virdung Musica getutscht (1511) kalla organisterna grofva ciss ”das erst post ut, ostrukna ciss ”das zwait post ut, ettstrukna ciss ”das dryt post ut, grofva diss ”das erst post re” osv. Sammanlagdt förekomma å sidd. F 3 b—G 1 b tolf fall af denna långsläpiga, obekväma typ, men ej ngn antydan om de nutida namnen. Dessa senare hafva tydligen uppkommit ur orgeltabulaturens beteckningar för halftonerna i fråga. En sådan utmärktes gm bokstafven för heltonen närmast under med ett vidfogadt höjningstecken, som under förra hälften af 1500-talet vanl. har formen af en ögla med nedåtriktad, högerböjd släng. Hos t. ex. Virdung o. Agricola (i tabellerna) finna vi sålunda ciss o. diss uttryckta gm {mus sym}, {mus sym} o. fiss o. giss på motsvarande sätt. För diss brukas eljest oftare {mus sym} (jfr C. Paesler i Vierteljahrschr. f. musikwissensch. 5: 23), en typ som uppträder redan i de äldsta kända tyska handskrifterna- med orgeltabulatur, Paumann's Fundamentum organisandi (som därjämte en gg har {mus sym}) o. Buxheimerorgelboken, båda från 1400-talet (den förra från århundradets midt, den senare väl ngt yngre). De andra ifrågakommande halftonerna tecknas här {mus sym}, {mus sym}, {mus sym}. Dessa skrifningar synas åskådligt gifva vid handen att vi hafva att göra med ursprungliga förbindelser af c, d, f. g o. ett långt ʃ (med ögla), hvilket senare åter ej kan vara ngt annat än begynnelsebokstafven i semitonium, använd ss. förkortning för detta ord. I handskrifter från senare delen af medeltiden o. 1500-talet äro emellertid ϝ, {mus sym} vanliga förkortningstecken för ändelsen -is (jfr t. ex. Reusens Eléments de paléogr. 104, Thompson Introd. to greek and lat. paleogr. 89). Detta har medfört att {mus sym} osv. af sig själf kommit att utläsas ”ciss” osv.]
mus. den med ett halft tonsteg höjda tonen d, den mellan d o. e befintliga ton som tecknas med kors (#) för d; tidigare (o. urspr.) äfv. användt i st. f. ’ess' (liksom ’ciss' för ’dess' osv.). Bellman De antiqua et medii ævi musica 22 (1706). Londée Kellner 44 (1739). De tvänne främst (i notplanet) satta b .. giöra h til b, och e til dis. Därs. 48. Dis. Det högre intervallet mellan D och E. Envallsson Mus. lex. (1802). Es. Är noten E med ♭, och des tonart af samma namn i dur och moll, som eljest för detta vanligen kallades Dis. Därs. 95. J. L. Nicodé låter i slutet av sin klaveretyd op. 12, nr 2, c-dursklangen omväxla med fiss a ciss och h diss fiss. Eklund o. Lundgren Krehl 94 (1912). — i utvidgad anv.
a) om tonart som har diss till grundton, numera vanl. om diss moll. Den här satsen går i diss. Londée Kellner 31 (1739; om den med 3 företecknade tonarten ess dur). Envallsson Mus. lex. 95 (1802). — särsk. i uttr. diss dur, diss moll (äfv. skrifna diss-dur, diss-moll, stundom uttalade dis3~ 2r, dis3~mol2, l. 4~1). Dis Dur. Bellman De antiqua et medii ævi musica 33 (1706). Denna thons (dvs. b-durs) fem utvikningar äro C moll, D moll, F dur, G moll och Dis dur. Londée Kellner 48 (1739). Heldre ger jag ut min plåt för sådant, än jag går på Operan och knuffas, för till att få se ett par illa upphängda Gudar träta ur dis dur med hvarandra. Kexél 1: 74 (1776). Diss-moll. Den tonart som företecknas med sex # och hvars 1:sta ton är diss. Höijer Musiklex. (1864). Efter ciss-dur kan kvintcirkeln .. ytterligare fortsättas till gissdur med åtta, diss-dur med nio .. kors. Bergenson Musikl. 28 (1903).
b) om nottecken som utmärker tonen diss. Höijer Musiklex. (1864). Bergenson Musikl. 15 (1903).
c) om sträng, tangent, orgelpipa o. d. som angifver tonen diss. Londée Kellner 29 (1739). Mecklin För beg. i tonk. 15 (1802). Bergenson Musikl. 15 (1903).
Ssgr: DISS-DISS3~2. dississ. Mecklin För beg. i tonk. 15 (1802). Bauck Mus. reallex. 38 (1871).
-DUR, -MOLL, se ofvan under a.
-MOLLS-ACKORD —0~02. —
-MOLLS-SKALA—0~20. (-mollskala). Diss-mollskalans femte ton aiss. Bergenson Musikl. 31 (1903).
Spoiler title