1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (i sht i fackspr., mindre br.) (fortfara att) värka efter det att den egentliga värkningsperioden förlupit l. efter det att ngn viss procedur l. ngt visst förlopp avbrutits l. upphört. Diastasens förmåga att under jäsningen efterverka på dextrinen. Tekn. tidskr. 1881, s. 114. Det så att säga eftervärkande inflytande, hvilket aktuella funktioner kunna utöfva sedan de upphört att vara aktuella förlopp. Vannérus Wundts psyk. 330(1896).
2) (knappast br.) utöva eftervärkan (på ngt), efteråt påvärka. När den primära (elektriska) strömmen afbrytes, förstärkes eller efterverkas han af extra- och induktionsströmmar. Nyström Telegr. 164(1869).
