EFTERVÄRKAN äf3ter~vær2kan, r. l. f.; i best. anv. utan slutart. Anm. I st. f. den felande pl. användes pl. av EFTERVÄRKNING.
värkan som kvarstår l. som först då tydligt framträder, sedan orsaken upphört l. den eg. värkningstiden är förbi; efterkänning, eftersläng, reaktion; jfr EFTERVÄRKNING. Polyfem IV. 40: 3 (1811). (Får) en yngling, som blifvit för sitt uppförande illa noterad, äfvenväl i kunskapsbetyget .. deraf röna en efterverkan? C. E. Zedritz i Frey 1843, s. 387. Krisens eftervärkan. LAHT 1882, s. 31. En efterverkan af de för utvecklingen gynsamma förhållanden, under hvilka barnen under sommarmånaderna lefvat. A. Key i Lärov.-kom. bet. 1884—85, III. 1: 571. (Vid kalla lokalbad) ligger .. stor vigt uppå, att badet icke tages längre eller kallare, än att efterverkan (reaktionen) kan varda fullständig och kraftig. Helsov. 1886, s. 257. Hvarje bild, som uppstår på näthinnan, kvarlämnar för bråkdelen af en sekund en efterverkan. 2 Uppf. b. 10: 372 (1907). — särsk.
a) (i fackspr.) i uttr. elastisk eftervärkan, om den företeelsen att en formförändring som en fast elastisk kropp undergår gm invärkan av ngn yttre kraft först ngn tid efter kraftens anbringande når sin fulla utsträckning, resp. först ngn tid efter kraftens avlägsnande fullständigt försvinner. Jernk. annal. 1898, s. 19. Vid belastning och aflastning förete .. (musklerna) det fenomen, som kallas elastisk efterverkan. 2 NF 18: 1465 (1913).
b) (i fackspr.) i uttr. magnetisk eftervärkan, om den företeelsen att magnetismen i mjukt järn kvarstår ngn tid efter den magnetiserande kraftens upphörande.
