publicerad: 1922
ENKANDE, -KENDE, -KEDE, ENKEN, ENKER, adj. o. adv.
Ordformer
(en(c)k- GR 1: 232 (1524), Tegel G. I 1: 296 (1622); än(c)k- O. Petri (1526) i Sthms tänkeb. 1: 122, GR 15: 5 (1543). -kand(h)e GR 1: 232 (1524), Tegel G. I 2: 179 (1622); -kende GR 1: 196 (1524), Tegel G. I 1: 296 (1622); -kiende GR 11: 53 (1536), 18: 861 (1547); -kede (-kæde) GR 1: 79 (1523), 10: 161 (1535). enckne (adj., pl.) SUFinlH 3: 61 (1609). enker GR 20: 48 (1549: enkergyllen))
(†)
1) bestämd, uttrycklig, definitiv, säker, viss, tillförlitlig; ss. adv.: uttryckligen, särskilt, noga, säkert, tillförlitligt; jfr ENKANNERLIGEN d. En dog vj ecke alle the gode mæn j then Landzende enkede kenna försee (dvs. tillförse) vj oss Ath inghen .. dragher siig vndan. GR 1: 194 (1524). Wår enkande wilie och begär. Därs. 7: 381 (1531). Huar han fornummo, ath the enkede stå ther epter (dvs. yrka därpå). Därs. 10: 161 (1535). Hans K. M:t motte bekomme et vijst och enckende beskedh, huru Hans K. M:t står med the lybske. R. Ludvigsson (c. 1580) i HH 20: 35. Haffua wij fånget wisse tijdender och enckende Kunskap, at ... Tegel G. I 1: 296 (1622; i övers. av en dansk handl. från 1532).
2) (†) adj.: enkel. Menige Landzknecterne, the ther tijäne for enkiende eller dubbel sold. GR 11: 53 (1536). Twå Enckne och twå dubble Falkuneter. SUFinlH 3: 61 (1609).
Spoiler title
Spoiler content