SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1919  
F äf4, n.; best. f'et äf4et; pl. =; pl. best. f'en äf4en.
Ordformer
(skrivet eff Columbus Ordesk. 45 (1678))
Etymologi
[jfr d., isl., t., eng. o. fr. f, uttalade väsentl. ss. i sv.; av lat. f med samma uttal]
1) namn på sjätte bokstaven i vårt alfabet; stundom, hos ä. förf. vanl., icke strängt skilt från 2. Bokstaven f. Stort F. Litet f. Såsom f lydher uti fadher. J. T. Bureus (1602) hos Lindroth Bureus 85. Frithiof skär .. / ett I, ett F i björkens stam. Tegnér 1: 7 (1825). — om det mot f svarande runtecknet. T. Hjelmqvist i Arkiv f. nord. filol. 29: 81, 82 (1913).
2) om f-ljud. Bilabialt f; dentilabialt eller labiodentalt f. O. Petri (1552) i 2 Saml. 9: 10 (kanske till 1). J. T. Bureus (1602) hos Lindroth Bureus 85. F är ett aspiratum eller en flåsande bookstaf. Hiärne Orth. 38 (1717). Den labiala spiranten f. NF 4: 920 (1881).
3) i symbolisk anv., i sht för att beteckna det sjätte i ordningen; särsk. mat., i algebra, ss. tecken för ngn bekant storhet.
4) mus. om ton o. d.
a) fjärde tonen i den (normala) med c börjande diatoniska skalan; tonen f; äv. om nottecken som utmärker l. sträng, tangent, orgelpipa o. d. som angiver tonen f. Subkontra f ({F‗} l. F2), kontra f ({F_} l. F1), grova f (F), ostrukna f (f), ettstrukna f ({f¯} l. f1) osv. (Skolpiltarna hava övats i sång) icke efter thet gamla ut, re, mi, fa, sol, etc. utan efter thet brukel. sätet af a, h, c, d, e, f, g. O. J. Broman (1731) i 2 Saml. 18: 25. (Mansröstens) medeltonhöjd ligger enligt Hullah mellan F och B i lilla oktaven. Setterblad Mackenzie 143 (1887).
b) tonart som har f till grundton. Beethovens romans i F. PT 1897, nr 101 A, s. 3 (om F dur). — särsk. i uttr. F dur, F moll (ofta skrivna f-dur, f-moll, stundom äv. uttalade äf3~2r, äf3~ mol2). Londée Kellner 21, 54 (1739). (En) stråkqvartett i F-dur. PT 1903, nr 88 A, s. 3.
5) ss. förkortning för vissa ord som börja med f; jfr F-PENNA. — särsk. [jfr t. drei F sind dem Menschen gefährlich: Frauen, Flamme, Flut samt Alle Schlösser und Festung haben drey F. zu fürchten, Fortitudinem. Fraudem. Famem (Harsdörffer Ars apophthegm. 457 (1655)). Likartade sammanställningar av andra bokstäver förekomma äv.; jfr t. ex. Wander Sprichw.-lex. under artiklarna B, K, M, T m. fl., ävensom det av Constantinus Porphyrogenitus Περὶ ϑεμάτων 1: 2 (900-talet) ss. ett grekiskt ordspr. anförda τρία κάππα κάκιστα, Καππαδοκία, Κρήτη καὶ Κιλικία] i vissa sammanställningar där ett bestämt antal, vanl. tre, f utmärkas ss. särskilt farliga l. olycksbringande l. fördärfliga o. d. Trädgårdsmästaren Ormen sade mig en gång, at 3 F voro farligast för Hässleby frucht nembl. Foglar, Fröknar och Främmande. G. Bonde (1742?) hos Trolle-Bonde Hesselby 149. Det blef hos något hvar ett gängse ordspråk att bedja: Gud bevare mig från tre F., från F—n, Fiskalen och Falkenberg. Fryxell Ber. 10: 93 (1842; med sistnämnda person åsyftas den för sin hårdhet bekante Konrad Falkenberg, död 1654); jfr Ekeblad Bref 1: 222 (1653). Fem farliga F. Karlfeldt Frid. lustg. 73 (1901; namn på en dikt som är byggd på ett i Västmanl:s bergslag gängse uttr.; åsyftade äro fogden, fjärdingsmannen, flaskan, flickan o. fan).
Ssgr: (3) F-BÅT. pansarbåt av F-typen. F-båten Sverige. J. W. Thyrén i 2 kam. prot. 1911, nr 43, s. 30. —
-DUR, se 4 b ovan. —
-DUR(S)-KVARTETT.
-DUR(S)-ROMANS. Beethovens f-dursromans.
-DUR(S)-TRIO.
(4 a) -HORN. horn på vilket notskriftens c1 motsvaras av tonen f osv. NF 6: 1501 (1883).
(1) -HÅL. mus. om vartdera av de båda (mer l. mindre) f-liknande ljudhålen på fiol, violoncell o. kontrabas. —
(4 a) -KLARINETT. (förr inom militärmusiken använd) klarinett som klingar en kvart högre än noteringen (notskriftens c motsvaras av tonen f osv.). Höijer Musiklex. (1864).
(4 a) -KLAV. klav som angiver läget av ostrukna f på notplanet; basklav. —
(2) -LJUD. språkv.
-MOLL, se 4 b ovan. —
-MOLL(S)-KVARTETT.
(5) -PENNA. [av eng. f i fråga om blyertspenna, förkortning av fine (enl. annan uppgift av firm)] blyertspenna (från vissa fabriker) l. stålpenna av den hårdhetsgrad som ligger närmast den hårdaste (H, resp. EF). —
(1) -RUNA.
(4 a) -TON. Dalin (1850). särsk. (†) = 4 b ovan. Londée Kellner 77 (1739).
(4 a) -TRUMPET. trumpet som klingar en kvart högre än noteringen (notskriftens c motsvaras av tonen f osv.). DA 1808, nr 64, s. 5. —
-TYP.
1) till 1, om bokstavstyp.
2) till 3; särsk. [namnet är föranledt därav att typen konstruerades (i en serie förslag) närmast efter en med E betecknad förslagstyp] av 1907 års försvarskommitté förordad typ för 1:a klassens pansarbåtar, vilken slutgiltigt fastställdes vid sommarriksdagen 1914 för de båtar vilkas anskaffande möjliggjordes gm en gåva av den för ändamålet bildade Svenska pansarbåtsföreningen. BtRProt. 1910, K. M:ts prop. 1, 5:te hufvudtit. s. 98.
(4 a) -VALTHORN~02 l. ~20. jfr -HORN. Vogler Harm. känn. 38 (1794).
Spoiler title