SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EXULANT äk4sɯlan4t l. -u-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. ex(s)ulant, eng. exulant, ytterst av lat. ex(s)ulans (gen. -antis), p. pr. av ex(s)ulare, leva i landsflykt, av ex(s)ul, landsflykting, trol. av ex, ur, ut (se EX-), o. solum, mark; jfr EXIL]
(numera bl. ngn gg i historisk framställning) person som lever i exil, landsflykting. Stiernman Com. 2: 331 (1642). Jag sänder Collecten af Kinnawaldzhärad till de Piemontiske Exulanter. VDR 1699, Verif. 390. Rydén Pontoppidan 391 (1766). Jensen SvMinn. 72 (1910).
Spoiler title