publicerad: 1919
FABEL fa4bel, r. (m. Sahlstedt, Lundell; f. L. Petri 1 Post. D 6 a (1555: een fabel), Lind (1749), Kindblad (1870)) ((†) n. L. Petri Oec. 76 (1559); jfr 1 Kon. 9: 7 (Bib. 1541)); best. -beln (Höpken 1: 201 (1774) osv.), numera sällan -blen (Balck Esop. 62 (1603; 3 ggr), Dalin Arg. 1: 20 (1754), Agardh (o. Ljungberg) Stat. II. 1: Föret. (1854)) ((†) -belen Nordencrantz Påminn. v. Salanders Genv. t. slögd. 12 (1756), Sv. Merc. 1762, s. 663, Richardson Pamela 151 (1783)); pl. -bler (Sv. synodalakter 2: 50 (1586) osv.) ((†) -beler 2 Tim. 4: 4 (NT 1526), Kempe Proberugn 31 (1656, 1664: käringa Fabeler). -blar Balck Esop. Förspr. 5 b, 63 (1603; vanl. -bler)).
Ordformer
(fabel(l) G. I:s reg. 4: 219 (1527) osv.; fable Tessin Bref 1: 16, 18 (1751), Chenon Heywood 3: 192 (1773). fabele O. Petri Kr. 23 (c. 1540). fabul- G. I:s reg. 5: 156 (1528: fabuler), Schroderus Osiander 1: 317 (1635: Fabulen), Floræus Flores ant. scan. 61 (1743: Fabulen). — Anm. I ä. tid användes äv. den lat. formen. Balck Esop. 56, 64, 149 (1603). (Det) bliffuer ther en Fabula eller Åthlöye aff, så länge Werlden ståår. Botvidi Tree pred. 24 (1621, 1627); jfr 1 nedan)
Etymologi
[jfr d., holl. o. t. fabel, eng. o. fr. fable; av lat. fabula, eg.: tal, samtal, till fari, tala (jfr INFANT); fable beror på direkt inflytande från fr., fabul- härrör från lat.]
1) [jfr motsv. uttr. i d., ä. holl., t., eng., fr. o. lat. I lat. sluta uttr. sig direkt till den ursprungliga bet.] (numera föga br.) i uttr. vara l. bliva o. d. (till) en fabel, förr äv. (en) folkets fabel o. d., vara l. bliva osv. föremål för allmänt o. nedsättande prat l. för allmänt åtlöje; vara l. komma osv. i var mans mun, vara l. bliva osv. till en visa. Israel skal wara til itt ordspråk och fabel ibland all folck. 1 Kon. 9: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: ett ordspråk och en visa, Luther: ein Sprichwort vnd Fabel sein, Vulg.: erit .. in proverbium et in fabulam). (Vi tillåta ej) at vårt hus blir giordt till en Fabel. Lagerström Westph. 51 (1737). Betsy och Flora voro en fabel öfver hela staden. Chenon Heywood 1: 41 (1772). Hon trodde sig redan vara almänhetens fable. Därs. 3: 192 (1773). Och Du, .. Religion! Huru länge skall du vara en Folkets Fabel? Thorild 2: 203 (1786). Göra sig till en fabel för hela staden. Dalin (1850). Wenström o. Harlock (1904).
2) [jfr motsv. anv. i ä. d., holl., t., eng., fr. o. lat.] (numera föga br.; jfr dock -DJUR 1, -LAND, -VÄRLD) berättelse med overkligt l. diktat innehåll; dikt, saga, sägen, legend, myt; i sg. best. äv. kollektivt om (i sht den klassiska) gudaläran l. mytologien. Tydhriks van Bern historia eller fabel. O. Petri Kr. 5 (c. 1540). I Mythologia äre .. Historiske Fabler och annat sådant. Sigfridi b 1 b (1619). Spegel Pass. 186 (c. 1680; om legenden om den hel. Veronikas svetteduk). Fabelns glömda dar af gull. Tegnér 1: 186 (1820). I Medeltidens tänkesätt hade hela historien förvandlat sig till en enda omätlig fabel. Geijer I. 1: 221 (1845). Alla fabelns gudar och gudinnor. Dalin (1850). Fabelns herrlighet gick igen / I kunglig sven, / Vid aderton år re'n en saga, ett under. Snoilsky 3: 13 (1883; med syftning på K. XII). — jfr GUDA-, HJÄLTE-, RELIGIONS-FABEL.
3) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] med klandrande l. nedsättande innebörd: hopdiktad l. overklig l. osannolik l. fantastisk l. osann l. lögnaktig osv. berättelse, uppdukad ”historia”, amsaga; löst l. löjligt l. osant prat l. påstående, tomt snack, nonsens; förr äv. ss. kollektiv sg. (Människorna) wardha wendandes theras öron frå sanningen, och wenda sigh till fabeler. 2 Tim. 4: 4 (NT 1526). Gick en sådana fabele vth om .. (konung Sverker), at han kunde slå sin näffua vthi en hårdan steen vp til almboghan. O. Petri Kr. 23 (c. 1540). (I inlagan) war icke annat än een hoop med fabel. Bidr. t. Åbo hist. I. 8: 190 (1636). Fara medh fabler. Brev i Ågerups arkiv 12 febr. 1717. Skulle .. alltsammans vara fabler? Rydberg Ath. 253 (1859; uppl. 1866: dikt). Fabeln om danskarnes många döda, hvilka blifvit kastade i strömmen för att dölja förlusten. Carlén Skuggsp. 1: 169 (1865). Wulff Petrarcabok 90 (1905; i pl. obest. ss. avvisande utrop). jfr KÄRING-FABEL. — konkretare: uppdiktad varelse l. sak; ”myt”. (Elefanten) förefaller mig beständigt som en Fabel. A. G. Silverstolpe Skald. 1: 233 (1801; lagt i björnens mun); jfr 4. En gång kommer den dag .., när Hellas är stoft blott, / .. Zeus är en fabel allen, en underlig saga i minnet. Tegnér 3: 44 (1840); jfr 2. Sturzen-Becker 6: 66 (1868).
4) (†) (ända till otrolighet) oförklarligt fenomen, under, ”gåta”. Det är för mig, som är poltron, / En fabel, hur man kan förena / I arm och mod så mycken sena, / Med denna nerf i styl och ton. Leopold 2: 446 (1792, 1815).
5) [jfr motsv. anv. i d., holl., t., eng., fr. o. lat.] benämning på en särskild diktart: allegorisk berättelse som åskådliggör en moralisk sats l. levnadsregel l. praktisk sanning o. d. och i vilken med mänsklig tanke- o. talförmåga utrustade djur, växter osv. (äv. människor) uppträda ss. handlande; jfr APOLOG. Den esopiska fabeln. Var. rer. 33 (1538). Itt ganska merkeligit fabell (av Esopus), Huruledes en gångh en Räff och en Örn gåffuo sigh tilhopa i stalbrödersskap. L. Petri Oec. 76 (1559). Hundrade Esopi Fabler. Balck (1603; boktitel). Bælter Jesu hist. 4: 295 (1757; om Natans tal till David i 2 Sam. 12: 1 ff.). Menenius Agrippa lugnade Roms upproriska menighet med den bekanta fabeln om magen och lemmarna. NF (1881). Wrangel Dikten 129 (1912). — särsk. i uttr. (komma som) vargen i fabeln, se under VARG.
6) [jfr motsv. anv. i d., t., eng., fr. o. lat. Bet. är väsentl. föranledd därav att de äldsta gr. tragöderna togo sina ämnen ur sagan o. myten (jfr 2)] estet. om innehållet l. handlingen, berättelsetråden l. handlingsförloppet i en episk l. dramatisk dikt. (Knappt ngn enda) förmådde följa pjesens fabel och aktionen i sin gång. Polyfem I. 2: 3 (1810). Sjelfva fabeln (i dikten ”Bröllopet på Gulleråsen” har) ej .. något särdeles nytt. C. A. Hagberg i SKN 1841, s. 103. (Runeberg har i regel) själf uppfunnit de änkla fablerna till sina dikter. Sylwan Sv. lit. 272 (1903).
Ssgr: A: FABEL-AKTIG.
1) (numera föga br.) som hör till l. hör hemma i dikten l. sagan l. myten, sago-, mytisk, legendarisk, ohistorisk; uppdiktad; jfr FABEL 2 o. FABULÖS 1. (Det som Abdias skriver om aposteln Matteus) kan man tagha vppå, at thet är Fabelachtigt, wijskepeligit, och vpdichtat. Schroderus Osiander 1: 27 (1635); jfr 2. Det ena (”skiftet” i historien) innefattar den fabelaktiga, det andra den egentligen historiska tiden. Geijer I. 5: 147 (1811) [jfr gr. οἱ μυϑικοὶ χρόνοι]. Fabelaktiga Konungar. Ekelund 1 Fäd. hist. 1: 24 (1833). (Fornaldarsagorna spela) någon gång i det fabelaktiga Nordfinland. Schück (o. Warburg) 2 Litt.-h. 1: 141 (1911).
2) (†) om person (l. historisk källa o. d.): som stöder sig l. sin framställning på l. anför myter, sagor o. d.; ovederhäftig, otillförlitlig; äv.: som pratar i vädret, som dukar upp historier; jfr FABEL 2 o. 3 samt FABULÖS 2. Then Fabelachtige Skribenten (Hermann Gigas). Schroderus Osiander 1: 457 (1635). En fabelaktig karl, ein Fabel-Hans. Lind (1749). (Ericus Olai) är (som historieskrivare) .. för äldre tider opålitlig och fabelaktig. Geijer I. 1: 232 (1845).
3) som liknar l. erinrar om en fabel (fabler) l. saga (sagor), som låter uppdiktad, sagolik, som går utöver det naturliga o. sannolika, orimlig, otrolig, vidunderlig, högeligen märkvärdig; stundom svårt att skilja från 4; jfr FABEL 3 samt FABULÖS 3. Det är fabelaktigt, med hvilken lätthet .. (Stagnelius) behandlar de mest olika .. lyriska former. Sturzen-Becker 1: 78 (1861; 1845: i hög grad frappant). Hans långa och snabba fotresor höra nästan till det fabelaktiga. H. Lilljebjörn Hågk. 2: 95 (1867). En fabelaktig, drifhusmessig fruktbarhet. C. Cavallin i SDS 1902, nr 305, s. 4.
4) [jfr motsv. anv. av holl. fabelachtig o. t. fabelhaft] ofattlig(t stor), oerhörd, kolossal, enorm; jfr FABULÖS 4. Svederus Dumas Gr. af Monte-Christo 242 (1846). Fabelaktiga pris l. kostnader. Cavallin (1875). Det rent af fabelaktiga uppsving, som Kalifornien vunnit under de senaste fyra årtiondena. C. Rosenberg i Ekon. samh. 1: 209 (1891). En vätska, som luktar så fabelaktigt illa, att det icke kan betecknas med ord. GHT 1898, nr 115 B, s. 3. —
-AKTIGHET~200 l. —10~2. —
-BERÄTTARE. i sht till 5. —
-BOK. i sht till 5. —
-DIKTNING. i sht till 5. —
-DJUR.
1) till 2: djur som (bl.) förekommer i gamla tiders sagor l. myter, diktat (i sht vidunderligt) djur (ss. grip, enhörning o. d.). Atterbom Minnen 368 (1818). (Romdahl o.) Roosval Sv. konsth. 107 (1913).
(2) -GUD. (numera knappast br.) om gud tillhörande den gamla (klassiska) mytologien. Wallin Vitt. 1: 214 (1816). Runeberg 3: 57 (1843). —
(2) -HISTORIA. (numera knappast br.) särsk. i sg. best. om den mytiska tidens l. sagotidens historia; äv. = -LÄRA. Holmberg (1795; under fable). Ljunggren i SAH 29: 69 (1856). —
(2) -HJÄLTE. (numera föga br.) hjälte i myt l. saga. Adlerbeth Ant. 2: 121 (c. 1792; Anderssons uppl.). Geijer Häfd. 465 (1825). —
(2) -HÄST. (tillf.) Övergiven av sin fabelhäst / på gråstensgatan stapplar en poet. Österling Idyll. b. 53 (1917; om Pegasus). —
(2) -KONUNG. (numera föga br.) ohistorisk konung, sagokonung. G. Djurklou i Sv. tidskr. 1875, s. 342. Schück (o. Warburg) Litt.-h. 1: 262 (1896). —
(2, 3) -LAND. diktat land, sagoland, underland. J. H. Wallman i Iduna 9: 62 (1822). Schück (o. Warburg) Litt.-h. 1: 255 (1896). —
(2) -LÄRA. (numera knappast br.) mytologi; i sht i sg. best.; jfr MYT-LÄRA. Browallius Præs. i VetA 1747, s. 16. Ordbok i Fabelläran eller Allmän Mythologi. Deleen (1831; boktitel). Dalin (1850). —
-LÄRARE. (†) särsk. till 2, om person (i forntiden) som är kunnig i myterna o. sagorna, mytolog. Möller (1782; under fabellehrer). Greklands vise fabellärare. Brunius Resa 1838 247 (1839). —
-SAMLING. i sht till 5. —
-SKALD. (numera knappast br.) i sht till 5; jfr FABULIST 1. Wikforss (1804; under fabeldichter). Weste (1807). —
-SKRIBENT. (numera knappast br.) i sht till 5; jfr FABULIST 1. Schroderus Osiander 1: 40 (1635; till 2 l. 3). —
-SKRIVARE. särsk.
1) (†) till 2: skildrare av den mytiska tiden l. sagotiden. J. Murberg i VittAH 4: 317 (1795).
(2) -TID(EN). (numera föga br.) om den mytiska tiden l. sagotiden. Rabbe Præs. i VetA 1770, s. 106. Palmblad Fornk. 1: 104 (1843). —
-VERK.
1) [jfr ä. d. fabelverk, t. fabelwerk] (†) = FABEL 3. Phrygius Likpr. ö. Malin Rosengren A 3 b (1608). (Svanesången är) blott en vpdichtad lögn, ja ett Fabelvärck. Bliberg Acerra 189 (1737). Wallerius Hydrol. 46 (1748).
(2, 5) -VIS, sbst. o. adv. (fable- Balck) (†)
1) sbst., i förb. (ut)i fabelvis, under form(en) av en fabel (fabler) l. saga (sagor). (Esopus lät) vthi Fablewijs .. Diwren vthtala Sanningena. Balck Esop. 57 (1603).
(2) -VÄRLD. (i poesi o. vitter framställning). Stagnelius (SVS) 1: 199 (1815). Den grekiska olympens glada fabelverld. Eichhorn Konst. hist. 142 (1881). —
(2) -ÅLDER(N). (numera föga br.) = -TID. Weste (1807). (Lidners) ungdom liknar fabelåldern, som saknar en säker chronologi. V. F. Palmblad i Biogr. lex. 8: 110 (1842). —
(2) -Ö. (tillf.) diktad ö, sagoö. Börjesson C. XII 95 (1858). Portolaner från 14:de och 15:de seklen .. (upptaga) åtskilliga fabelöar i Atlantiska oceanen. Nordenskiöld Periplus 164 (1897).
B (†): FABLE-VIS, se A.
Spoiler title
Spoiler content