FABLA fa3bla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se d. o.).
Etymologi
[avl. av FABEL; jfr sv. dial. fabla, fabbla, uppdikta, ljuga, prata (dumheter), pladdra (Hälsingl., Finl.), fabbel, n., tanklöst, vårdslöst prat, gyckel (Södermanl.), dan. o. nor. fable, berätta fabler, dikta, ljuga, prata strunt, fantisera, t. fabeln, holl. fabelen o. eng. fable i samma bet. Jfr FABULERA]
fantisera, ”dikta” (se DIKTA, v.1 4 a β), prata tok l. i vädret, ”dilla” (om ngt); i sht med prep. om; jfr FABEL (2 o.) 3 samt FABULERA 2. GHT 1896, nr 289 A, s. 4 (efter en norsk tidning). Min vers vill fabla, när min vers behagar, / och tala sanning, när min vers det lyster. Fröding Nytt o. gam. 35 (1897). GHT 1898, nr 276 A, s. 2 (efter en dansk tidning). Jag trodde, .. att jag drömde, då jag hörde mannen fabla om åkrar och byar och slikt. J. Paulson i Ver sacrum 16 (1902).
