SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FRÄMMANDE främ3ande2, adj.; n. o. adv. =; i bet. 5 äv. sbst., i bet. 5 b m.||ig., i bet. 5 c n. (jfr: mycken f. Weste); best. -en, ss. n. -et; pl. = ((†) -er o. -en Schiller SvSpr. 38 (1855; äv. =)); äv. (numera bl. i Finl., vard.) FRÄMMAN(D), adj. o. sbst.
Ordformer
(framm- Visb. 1: 104 (c. 1620). främ- (frem-, fræm-) 15261772. främm- (fremm-) 1523 osv. fröm- 15471556. -and 15911886 (: till främmands). -end 1543. -endt, adj. n. sg. 1624. -an(d)t, adj. n. sg. c. 16301858. -an 16581894 (: till främmans). -anda, nom. sg. 1566. -ander, nom. sg., adj. o. sbst. 16401689)
Etymologi
[y. fsv. främmand(h)e, främ(m)ende, främand(h)a, frömande m. fl. former, motsv. nor. fremmend, ä. d. fræmen, nyisl. framandi; ombildat av FRÄMMAD i anslutning till p. pr.-ändelsen -ande]
1) som är från l. tillhör ett annat land l. folk, utländsk; motsatt: inhemsk, infödd; såväl om person som om sak. Ett nesligt beroende av främmande makter. Främmande sändebud, mynt, härsmakt. Främmande seder. Atth ingenn aff Fremmande lanndh eller nation skall tilstädies att kiöpe eller sälie .. her vdhi richet wthann allene ... GR 1: 84 (1523). Gifftamål med nogon fremmande forstinne. Därs. 4: 213 (1527). Mäste deelen aff Krijgzfolcket både Inländskt och Fremmandt. Girs E14 111 (c. 1630). Draga ut på ett halfft åhr til någon fremmande Academia. Rudbeck Bref 47 (1668). På latin eller annat främmande språk. Biurman Brefst. 27 (1729). Öfversättningar eller bearbetningar af främmande original. Cederschiöld Skriftspr. 296 (1897). (Sv.) Främmande växter, (eng.) exotic plants. WoH (1904). — särsk.
a) (†) som icke har infödingsrätt, som är en främling l. utböling; äv.: landsflyktig. Mat. 27: 7 (NT 1526). Hans säädh skulle wardha fremmandhe vthi fremmande land. Apg. 7: 6 (Därs.). Hertigen är af blodet, upföd här i Riket, ock kan intet så anses för främmande. 2RARP 4: 257 (1726).
b) (†) sjöt. i uttr. främmande styrman. Främmande Styrman kallas den som utom Östersjön åtager sig Styrmans ansvar och derföre undfår aparte tractamente. Dalman 21 (1765).
d) i uttr. främmande ord, ord som lånats från ngt annat språk, lånord. Prästerne, så väl som andre .. inmenge och blande Danske, Tydzske, Latin och andre fremende ordh (i sitt tal). Johan iii (1584) i HSH 19: 191. Förklaringar öfver 60,000 främmande ord och namn .. i svenska språket. Ekbohrn (1904; boktitel).
2) (†; se dock slutet) i substantivisk anv. till 1: utlänning; i n. sg.: det utländska. Thetta konunga rike (har) af the främmande välleligen bekrigat och öfverdragit .. blifvit. RA 1: 338 (1544). Vi achte thett främende mere än vårt eigit. Därs. 2: 122 (1565). Konungens eget Regemente bestående af femtusen man, tretusen Svenske och tvåtusen främmande. Hallenberg Hist. 3: 10 (1793). — särsk. (numera bl. vard.) i uttr. vildt (förr ofta vild) främmande (jfr 4, 10). RP 6: 371 (1636). Effter then 47 punct uthi regeringzformen (bliver) mången vildt fremmande .. (upptagande på Riddarhuset) icke .. förvägrat. RARP 9: 278 (1664).
3) som är från l. tillhör l. hör hemma på en annan ort l. ett annat ställe; om person o. sak; om ort l. ställe o. d.: annan än ens egen (jfr 6); om person äv. (med övergång till 9): icke lokaliserad (på ett ställe), obekant med förhållandena (på ett ställe). En part aff Borgerne her i Stocholm plega mygit bruga fremmande Skreddere. GR 11: 214 (1536). Hon moste .. (i) Bethlehem på fremmande ort födha. Lælius Jungf. E 3 b (1591). Den främmande spanmål, som .. Österdals-allmogen äfven i goda år behöfver. Järta Kopparb. 59 (1823). Jag är främmande här; vill ni låta mig gå i land med eder? InternSignalb. (1886).
4) som tillhör en annan stam l. släkt l. familj l. ett annat hus o. d.; om person o. sak; äv. i substantivisk anv.; ofta: oskyld, icke anhörig, som icke hör till huset, motsatt: anhörig, husets folk l. dyl.; mera tillfälligt om djur: som tillhör ett annat släkte. Gå i främmande tjänst, lämna sitt hem o. taga tjänst hos oskylda. Egendomen har kommit i främmande händer. Aff hwem tagha werldenes konungar skatt, aff theres barn eller aff the fremmande. Mat. 17: 25 (NT 1526). Fremande göre mer än the skyldige (dvs. de skylde). SvOrds. A 6 b (1604). Näppeligen Husfolcket, mycket mindre en främmande menniskia tordes röra vid mig (så att hunden såg det). Humbla Landcr. 11 (1740). (Gök-)Honan lägger sitt ägg i en fremmande fogels näste. Nilsson Fauna II. 2. 1: 25 (1828). Hemmet var upplöst och han i främmande, men vänlig vård. Rydberg Varia 283 (1890, 1894). Till täflan mellan syskonen uppmanades aldrig, men främmande barn framställdes ofta till exempel för efterföljd. De Geer Minn. 1: 8 (1892). — särsk. (numera bl. vard.) i det förstärkta uttr. vildt (förr ofta vild) främmande (jfr 2, 10). (Barnen) synas och kunna hafva bättre huldskap af sin farbroder, än af någon will främmandhe. VDAkt. 1708, nr 56. Gosselman Sjöm. 1: 171 (1839).
5) om person: som icke har hemma på ett ställe l. i ett hem, utan mera tillfälligt kommit dit ss. besökande; stundom närmande sig bet.: resande, gäst.
a) i adjektivisk anv. Gå in och hälsa på den främmande herrn! Jemwel the ther fremande wore och komme til .. (munkarna) behöffuandes theras vnsetning, the worde och deelachtige medh them. OPetri Clost. A 3 a (1528). Widegren 892 (1788).
b) substantiverat samt ss. sbst. m.||ig.: besökande; särsk.: gäst; jfr FRÄMLING. Har främmanden rest ännu? Så ären j icke nw gäster och fremmande, vtan helgha mannas medhborghare. Ef. 2: 19 (NT 1526). När Kongl. Taffelen var anrättadt, gick Hans Maj:t med sina Främmande in i Matsalen. Nordberg C12 1: 756 (1740). Det var en söndag. Då var främmande bjudna till middagen, nämligen .. Dahlgren 2Ransäter 154 (cit. fr. 1842). När han (dvs. O. Rudbeck) för de höga främmandena från Stockholm .. visade ... OoB 1897, s. 54. Främmanden kan komma i vad stund som helst. Lagerlöf Troll 2: 40 (1921).
c) (i sht vard.) sbst. n.; koll.: personer som äro l. komma på besök, besökande; ofta: (inbjudna) gäster; äv. i fråga om en enda person; i vissa uttr. närmande sig l. övergående i bet.: bjudning, kalas; äv. bildl. Har ert främmande rest? Ha l. se främmande (hos sig), i sht förr äv. taga emot främmande, ofta liktydigt med: ha bjudning l. kalas. Leka främmande [jfr d. lege fremmed, komme fremmed], leka att komma på besök (bland barn, särsk. småflickor ofta förekommande lek). EkenäsDomb. 1: 216 (1657). Leka fremmand', laga rätter / .. / Det är Flickors proprium. IHolmström (c. 1700) i 2Saml. 2: 94. Kanske .. (ryssen) wäntar fremande (dvs. ett fientligt anfall) på Turkiske sijdan. ÅgerupArk. Brev 26/8 1713. Serenius (1741). Syster! syster! vi ska ha främmande (dvs. här skall bli kalas); den som skrifvit Menniskans anlete, är här. MNorberg (1796) hos Ljunggren SVH 2: 377. Här hos Siréns har dessa tider varit mycket resande fremmand (dvs. gäster från annan ort). Lagus Pojk. 200 (i handl. fr. 1837; vard. i Finl.). Katten tvättar sig. Nu få vi främmande. Topelius Lb. 1: 20 (1856). Der hade man lagt beslag på främmandet för flere dagar. Lilljebjörn Minn. 73 (1874). En karl .. hade gått omkring i bygden .. för att bjuda främmande till sig på kvällen. Lagerlöf Troll 2: 37 (1921). — jfr AFTON-, FRUNTIMMERS-, KARL-, KVINNO-, KÖKS-, KVÄLLS-, MIDDAGS-, STOR-FRÄMMANDE. — särsk. (i Finl.) i uttr. vara (komma) till främman(d)s, vara (komma) på besök, särsk. på bjudning l. kalas, gå till främman(d)s, gå på besök. Inte går det an att vara till främmands, utan att taga sig en liten klunk. Hertzberg Päivärinta 3: 55 (1886). FoU 15: 45 (1902).
6) annan än ens (sakens) egen l. än den (l. det) som man själv (ifrågavarande sak) egentligen tillhör, åstadkommer osv., annan, annans (andras), annorstädes ifrån kommande l. dyl. En främmande religion, trosbekännelse. Ett främmande religionssamfund. Tjänstgöring vid främmande regementen. Uppträda under främmande namn. Reda sig utan främmande hjälp. Affären drives till stor del med främmande kapital (dvs. som tillskjutits av andra än affärens innehavare). Förhopandes .. ath wij effter wåra reghlo wilie widhare komma .., och icke beröma oss åff thet genom fremmande reghlo tilreedt är. 2Kor. 10: 16 (NT 1526). Thu skal ecke haffwa fremmande gudhar. OPetri MenFall. B 2 a (1526). På främmandhe Barn och Hundhar (sägher man) Ödes Brödh förgeffues. Balck Es. 74 (1603). Åhörare .. af fremmande Lära, som boo i Sochnen. Kyrkol. 24: 7 (1686). (Den gudfruktige) behöfver icke söka sällheten på främmande (dvs. andra än Herrens) vägar. Hagberg Pred. 4: 148 (1818). På hvad sätt .. (gökhonan) transporterar sitt ägg i det främmande nästet, känner man icke rätt. Nilsson Fauna II. 2. 1: 29 (1828). Det sinliga medvetandet fattar det Objektiva omedelbart såsom ett Yttre och Fremmande. Trana Psych. 2: 3 (1847). Främmande mat smakar alltid bäst. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk.
a) oeg., i uttr. främmande trosbekännare o. d., person som bekänner en främmande tro. Giftermåhl med fremmande Religions Förwanter, måste flijtigt afrådas. Kyrkol. 15: 8 (1686).
b) av annat ursprung, heterogen. Spiritus salis, som här til brukas, måste wara reen: det är, af blotta Salt vthan fremmande tilsats destilleradt. Hiärne Förb. 28 (1706). I allmänhet äro de äldre bergarterna mindre orenade af främmande ämnen, än de yngre. Hisinger Ant. 5: 136 (1831).
7) okänd, obekant.
a) i allm.; om person o. sak; äv. i substantivisk anv. Ett främmande ansikte. Ett främmande fartyg. Fåren fölia .. (sin herde) effter, För ty the kenna hans röst, men then främande wardha the icke effter föliande. Joh. 10: 5 (NT 1526). Hunden .. skäller på them fremmande. Schroderus Comenius 186 (1639). (Dessa ting äro) för .. andre Folck i Werlden heel fremmande. Rudbeck Atl. 2: 256 (1689). (Filosofien) är ett för mängden främmande språk. Leopold 3: 100 (1802, 1816). Ett halft dussin spioner, för hvarannan fullkomligt fremmande. Beskow Vandr. 2: 19 (1820, 1834). (Jag) inlät mig ogärna i strid eller dispyter med främmande men alltför gärna med vänner. De Geer Minn. 1: 28 (1892).
b) i fråga om umgänget mellan människor, med tanke på det beteende som står i samband med bristen på förtrolighet l. sympati dem emellan; ofta närmande sig l. övergående i bet.: kall, kylig, likgiltig. Ställa sig främmande mot ngn, låtsa som man icke känner ngn, visa sig kyligt tillbakadragen gent emot ngn. Mine kende wener äro migh fremmande wordne. Job 19: 13 (Bib. 1541). Man .. såg på hvarannan mycket varsamt och främmande, utan til at tala. Dalin Arg. 1: 218 (1733, 1754). (Hon) frågade mig derpå med en främmande och kylig röst. Nyblom Hum. 98 (1874). De båda makarne förblefvo utan öppen misshällighet främmande för hvarandra. Odhner G3 1: 407 (1885). — i numera obr. l. knappast br. förb. (Josef) sågh vppå .. (sina bröder), och kende them, och låtz wara fremmande emoot them. 1Mos. 42: 7 (Bib. 1541). Så lenge som i intet ångren edart lefwerne, .. så håller Gud sig fremmande emot osz. Swedberg SabbRo 1654 (1689, 1712). Icke långt der effter har drängen begynt att wijssa sigh myckit främmande och kallsinnig för henne. VDAkt. 1692, nr 261.
8) ovanlig, förvånande, överraskande, besynnerlig, egendomlig, sällsam, underlig; numera bl. ngn gg då anslutning till bet. 6, 7 är möjlig. Sådane velske skelme stycker .. ähr fast fremmande och sielsyndt här i vårt rijke. GR 23: 328 (1552). Alt främmande, och nytt är wällkommet. SvOrds. A 2 a (1604). Dedh kommer oss fremmendt före, att (osv.). AOxenstierna 2: 618 (1624). Thetta .. (Simeon stylitens) sälsamme och fast fremmande Wäsende. Schroderus Os. 1: 717 (1635). En främmande längtan fattar mitt bröst. (Elgström o.) Ingelgren 289 (c. 1810). Det är mig så fremmande allt som sker, .. är jag här stående, eller är jag annorstädes? Strindberg SRidd. 133 (1908).
9) om person (l. ngt därmed jämförligt): okunnig l. oerfaren (i ngt), obekant (med ngt); i ngt utvidgad anv.: som icke har att skaffa (med ngt), icke delaktig (i ngt) l. dyl.; ngn gg övergående i bet.: likgiltig (för ngt); äv.: som icke fått pröva på l. erfara ngt; med avs. på känsla l. egenskap: utan spår av ngt; med prep. för l. (mindre br.) i l. (föga br.) till l. (†) med. Så är ingen ibland eder j Skrifftenne så främande, som ju haffwer lärdt, att (osv.). Phrygius Föret. 30 (1620). Kellgren (SVS) 6: 55 (1776). Jag .. är (icke) främmande för ömma förluster. Lehnberg Pred. 1: 168 (c. 1800). Så länge presten .. är främmande för något som ingår i den allmänna bildningen. Tegnér (WB) 5: 508 (1825). I förtviflad belägenhet, och förut ej främmande för sjelfmordstankar. Lysander Almqvist 385 (1878). Jag bemyndigade honom att .. säga .., att jag var alldeles främmande för hvad som förehades. De Geer Minn. 2: 143 (1892). Alla dessa, som stå främmande för kristendomen. Rudin OrdUngd. 3: 27 (1903). — jfr LIVS-, VÄRKLIGHETS-, VÄRLDS-FRÄMMANDE.
10) om sak: som man icke sett l. icke haft erfarenhet av, som man aldrig idkar l. tager (har tagit) befattning med, som icke är att finna (hos ngn l. ngt l. ngnstädes) osv.; om handling o. d.: som man aldrig gör; om känsla l. egenskap: som man icke har l. hyser; med indirekt obj. l. med prep. för. Schultze Ordb. 1318 (c. 1755). En nedslagenhet och tungsinthet som fordom varit mig främmande. Tegnér (WB) 7: 205 (1831). Ett sådant syftemål är oss främmande för det närvarande. Englund Ged. 8 (1853). Politiken (har) ingalunda varit främmande för deras samtal. Odhner G3 1: 5 (1885). — (vard.) i det förstärkta uttr. vildt främmande (jfr 2, 4). En konstruktion, som .. för talspråket är vildt främmande. VL 1895, nr 108, s. 3.
11) om sak: som icke tillhör l. har beröring med l. överensstämmer med det som är i fråga; ovidkommande; förr stundom närmande sig bet.: oriktig, obehörig, opassande; numera nästan bl. med bestämning (indirekt obj. l. adverbial med prep. för), uttryckande den (det) för vilken (för vilket) ngt är främmande. Intet mänskligt är mig främmande o. d. [ytterst efter lat. (Terentius) homo sum; humani nil a me alienum puto]. Att .. the Danske .. sich .. medt så monge främende vmsorger vm oss och tette Rijke förnimme lathe. GR 16: 493 ((1544). Illyricus .. framstälte någre fåå Lutheri Språåk, .. them han vthi en falsk och fremmande Meening wrängde. Schroderus Os. III. 2: 174 (1635). Intet båter thet at tu kommer i kyrkion, och sitter i fremmande tanckar. Swedberg Cat. 47 (1709). Under et ganska främmande namn fick jag från Edinburg en egen förändring (av Sorbus Aria). VetAH 1798, s. 54. En förening, som, i sig sjelf naturlig, genom tiderna blifvit fremmande. Strinnholm Vas. 1: 4 (1819; om Kalmarunionen). Andra, så väl för ackordet främmande, som detsamma tillhörande toner. Fröberg Harm. 1: 184 (1878). — särsk.
a) (†) med prep. med: oförenlig med; om sak. Ehuru främmande detta ämne synes vara med odödlighetens målning, är det likväl med denna i nära samband. Lantingshausen Young 1: 171 (1787). Heikel Filol. 257 (efter handl. fr. 1804).
b) [jfr 12] (numera knappast br.) med prep. från l. (e)mot: avvikande (från); stridig (mot); om sak. Vptenckia een fremmand mening emoot Bookstaffuen. Lælius Jungf. D 2 b (1591). Schroderus Os. III. 2: 104 (1635). (Ett) något pojkaktigt, käckt uttryck, alldeles främmande mot det änglalika, hon ett par dagar förut visat. Strindberg Hafsb. 117 (1890).
c) (†) med prep. till: utan relation till; om sak. Höpken 1: 249 (1771). Sådant (har) skett af orsaker helt främmande till all philosophi. Leopold 3: 105 (1797, 1816).
12) (†) avlägsnad l. avskild l. avsöndrad l. borta l. frånvarande; om person o. sak; vanl. med prep. av l. från; ngn gg i substantivisk anv. J .. woren vthan Christum, fremmande håldne frå Jsraels vmgängelse. Ef. 2: 12 (NT 1526). (Mysteriefirande) böör aff Christne Menniskior aldeles wara fremmande. Schroderus Os. 2: 375 (1635). Gör han här emot, så skal han achtas för en Fremmande ifrån Församlingen. Därs. 1: 349. Där är sårgelig låth där will jag hälst wara främmand. BrölBesv. 363 (c. 1670). Swedberg Schibb. 249 (1716).
Ssgr: A (i Finl., ngt bygdemålsfärgat; jfr dock -STUGA): FRÄMMAN(D)-ARTAD, se B.
(5 c) -KAMMARE. (främman(d)- 1877 osv. främmande- 1860) gästrum; i sht om förh. på landsbygden, särsk. i bondgårdar. CAGottlund (1860) i Hembygden 1910, s. 373. Från salen kom man åt vänster in i gästernas sofrum eller ”främmankammarn”. Aspelin Stenbäck 489 (1900).
(5 c) -RUM. = -KAMMARE. Franzén Skald. 3: 318 (1824, 1829). Lange Ödeb. 24 (1884).
(5 c) -SAMKVÄM. (†) bjudning, kalas. Itt Gästebodh eller fremmand Samqwem. Fosz 197 (1621).
(5 c) -STUGA. (främman(d)- Tersmeden Mem. 4: 203 (1764) osv. främmande- c. 1750) [ssgn anträffad äv. hos rikssv. författare] = -KAMMARE. FinKyrkohSP 1: 84 (c. 1750). Tersmeden Mem. 4: 203 (1764). Söderhjelm Aho PrästHustru 249 (1893).
B: (1, 6, 8) FRÄMMANDE-ARTAD. (främmand- 18521903. främmande- 1838 osv.) (föga br.) som har utländsk prägel; olikartad; egendomlig. Hwasser VSkr. 3: 62 (1838). Australiens fågelvärld är .. icke så främmandartad som dess däggdjur. Reuter DjurgSkildr. 116 (1903).
-KAMMARE, -RUM, -STUGA, se A.
Avledn.: FRÄMMANDESKAP, n. (främmand- 1795. främmande- 1868 osv.) (föga br.) egenskapen l. förhållandet att ngn är l. känner sig ss. främmande. Agrell Maroco 2: 6 (1795, 1807). Mensklighetens andeliga dödstillstånd och främmandeskap för Gud. Rudin 1Evigh. 1: 603 (1868, 1878). Främmandeskap på den vetenskapliga Lutherforskningens gebit. KyrkohÅ 1910, MoA s. 311.
Spoiler title
Spoiler content