SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖREMÅL fö3re~må2l l. fœ3-, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr d. formaal; till FÖRE- I 1. — Jfr FÖR-MÅL]
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande) mål, ändamål; syfte, syftemål. Lind (1749). (Svenska) Academiens föremål är att uppodla språket och stadga smaken. Kellgren (SVS) 6: 151 (1786). Låt oss .. höra / Er sändnings föremål. Snoilsky 2: 65 (1881). — särsk. (†) i uttr. i föremål (att) o. d., i syfte (att). CGjörwell (1780) i 2Saml. 17: 184. Köpebref om Fastighet å Landet bör för Härads-Rätten, i föremål at derå vinna Lagfart, upvisas. AdP 1800, s. 190. BoupptVäxiö 1805.
2) om den l. det till l. mot vilken (vilket) en (omnämnd l. underförstådd) handling l. värksamhet l. känsla är riktad, den l. det som är utsatt för ngt, den l. det (på visst sätt) behandlade; objekt; jfr OFFER, SKOTT-TAVLA. Hon är föremål för allas uppmärksamhet, aktning, beundran, kärlek, lovord, avund, hat, klander, medlidande, förakt. Han har gjort sig till föremål för allmänt åtlöje. Göra ngt till föremål för en vetenskaplig undersökning. Föremålet för hans ömma låga var en fröken X. Lind (1749). Våra tankars käraste föremål. Nohrborg 470 (c. 1765). Dikten blef föremål för en högst lofordande artikel i ”Heimdall”. Wirsén i 3SAH 2: 557 (1887). Den föga vackra konsten att ”drifva” med folk (består) däri, att man talar i en ton, som ”föremålet” tar för allvar, men de andra åhörarna förstå vara ironisk. Cederschiöld Skriftspr. 99 (1897). — jfr BESKATTNINGS-, DYRKANS-, FEST-, SKATTE-FÖREMÅL m. fl. — särsk.
a) (†) språkv. objekt. Almqvist AllmSpr. 58 (1829). Lidén SvSpr. 76 (1848).
b) (†) ämne (som behandlas i muntlig l. skriftlig framställning). Höpken 1: 249 (1771). Alltid mästare af sitt föremål, behandlade han det med kännedom och lätthet. Wallin Rel. 3: 310 (1829). Vi talade mycket om Sverge, ett föremål för oss alla så dyrbart. Beskow Res. 424 (1861).
c) (i sht skämts.) i pregnant anv., om person (i sht kvinna) som ngn är förälskad i l. svärmar för l. ägnar sin hyllning o. d. Dalin (1852). (Han hade) svärmat för en .. flicka, ”förklarat sig” och vunnit föremålets bifall. Wirsén i 3SAH 2: 291 (1887). Fru Lia Vinge .. (är) en opålitlig natur, som än för det ena, än för det andra manliga föremålet sviker sin dugande och ståtlige make. PT 1908, nr 135 A, s. 3.
3) om ngt som är objekt för sinnenas värksamhet (som uppfattas medelst ngt av sinnena).
a) (†) om ngt abstr.: sak, ting. Björnståhl Resa 1: 301 (1771). Jag vet huru litet föremål det är, om en rimmare som jag bergas eller intet. Leopold (1791) i 2Saml. 4: 190. InstrCollMed. 1797, s. B 2 b.
b) konkret: sak, ting; tingest, pjäs. Alla de, som färdas en och samma väg, se nödvändigtvis samma föremål. Kellgren 3: 195 (1792). Med de införda främmande föremålen följa ofta .. deras namn. EHTegnér i Ydun 1870, s. 74. En plötslig stormil .. hvirflar tusen föremål i luften. Hallström Than. 36 (1900). — jfr BRONS-, FORN-, KONST-, KONSTSLÖJDS-, LÖSÖRE-, NATUR-, PRYDNADS-, UTSTÄLLNINGS-, VÄRDE-FÖREMÅL m. fl.
Ssgr (†, språkv.): (2 a) FÖREMÅLS-FALL. ackusativ. Schiller SvSpr. 24 (1855). Strömborg SvSprSkol. 41 (1857). —
(3) -ORD. substantiv, tingord; särsk. om konkret substantiv. AGSilverstolpe Språkl. 37 (1814). Strömborg SvSprSkol. 39 (1857). Thorelius SvSpr. 5 (1867). —
(2 a) -STÄLLNING. ackusativ. Almqvist AllmSpr. 28 (1829). Enberg SvSpr. 85 (1836).
Spoiler title
Spoiler content