SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1927  
FÖRKASTA förkas4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 ( förka´sta Weste; förkàssta Dalin), v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (numera bl. i bet. 2 o. 4, Helsingius L 2 b (1587) osv.), -NING (numera nästan bl. i bet. 7, Hamb. (1700; i bet. 1, 2, 4), SoS 1912, s. 258 (i bet. 4) osv.); -ARE (tillf., Wallius 2Likpr. 83 (1628; i bet. 4), Borg InstDöfst. 2 (1854; i bet. 4)).
Etymologi
[fsv. forkasta (i bet. 1); till FÖR- II (i bet. 1, 2, 4 till 1 a ε, i bet. 3 till 1 a γ, i bet. 5 till 1 a ζ o. 1 c γ, i bet. 6 o. 7 till B); jfr mnt. vorwerpen, t. verwerfen]
1) (†) kasta bort, kasta ut; äv. bildl., stundom övergående i bet.: förslösa. Så lagat att Rijchsens Peninger motte icke i nogon motte onytteligen förkastede blifwa. GR 18: 113 (1546). (Självspillingars) höghre hand plägher them affhuggas ..: Och kroppen förkastes på en oährligh platz. L. Paulinus Gothus Ratio 305 (1633). (De) taga .. nye nampn ..; förkastandes alla seder, som the tilförende brukat hafwa. Widekindi KrijgH 430 (1671). Dessa bref .. (hava) funnits bland förkastade skräppapper efter Lidbeckska bokauctionen. BL 16: 72 (1848).
2) (nästan bl. i religiöst spr.) förskjuta (ngn); fördöma (se d. o. 2); äv. i p. pf. i adjektivisk anv., stundom övergående i bet.: förtappad, eländig. OPetri Clost. C 4 a (1528). Om tu offuergiffuer honom, så förkastar han tigh til ewigh tijdh. 1Krön. 28: 9 (”29”) (Bib. 1541). En olycksalig och förkastad Menniskia. Humbla Landcr. 93 (1740). Har Gud förkastat det fallna menniskoslägtet? Kat. 1878, nr 100. WoH (1904). — särsk.
a) [efter t. verworfener tag] (†) i uttr. förkastad dag, olycklig l. olycksbringande dag. Alm. 1624, s. 3. De ställen i (almanackorna) .. hvar förmörkelsen, förkastade dagar .. och svåre prognostica beskrifvas. Kenorin Runbom 18 (1729). Afzelius Sag. 7: 131 (1853).
b) (†) i uttr. förkastad att göra (ngt), (av högre makter) dömd att göra ngt. Lundberg Paulson Erasmus 84 (1728). Som alla ha lika rätt och det icke finnas vissa klasser, som äro förkastade att arbeta åt oss, förmögnare och upplyste. Wetterbergh Selln. 229 (1853).
3) (†) slå ned (ngn l. ngt), tillintetgöra. Iach skall om intit göra the wijses wijszdom, och theras förstånd som förståndughe ära skall iach förkasta. 1Kor. 1: 19 (NT 1526; Bib. 1917: slå ned). GR 18: 245 (1547). Schroderus Os. III. 1: 253 (1635).
4) (numera företrädesvis i högre stil; se dock a) förklara för oduglig, underkänna, rata, kassera; stundom övergående i bet.: försmå, förakta. Then stenen som aff idher bygninges mennena förkastat är. Apg. 4: 11 (NT 1526). Rijkedom blijr fulle lastad, men aldrigh förkastad. Grubb 684 (1665). (Esséernas) böcker förkastades af Judarne samt äro de, som kallas apokryphiska. Agardh ThSkr. 1: 24 (1855). Den som .. med tvifvel förkastar dem (dvs. Jesus' löftesord). Kat. 1878, nr 264. — särsk.
a) (fullt br.) med avs. på förslag, argument, åsikt o. d.: icke antaga l. godkänna. GR 17: 341 (1545). Utskottens Förslag skola .. i Ståndens Plena framställas til antagande eller förkastande. RF 1809, § 56. Förkasta samtliga till pröfning föreliggande anbud. Döss o. Lannge 36 (1908).
b) (mindre br.) fördöma (se d. o. 4), starkt ogilla (ngn l. ngt); särsk. ss. vbalsbst. -else i konkretare anv.: ogillande, förkastelsedom. Ekblad 155 (1764). Horn uttalade i rådet en allmän förkastelse öfver hela subsidieväsendet. Malmström Hist. 5: 264 (1877). Jag förkastar ett sådant handlingssätt. Sundén (1885). WoH (1904).
5) spelt. kasta galet; kasta miste; numera bl. refl.; särsk. i kortspel: kasta oriktigt kort; kasta kort som man bort behålla. Nordforss (1805). Jag har förkastat en quint. Weste (1807). Dalin (1852; i fråga om dels kägelspel, dels kortspel). Tvinga en motspelare att förkasta sig, så att han ej håller på rätt kort och Ert osäkra kort kan gå hem. HandlednBridge 51 (1904).
6) (i fackspr., föga br.) refl. o. i pass. med intr. bet.: förskjuta sig; förr äv.: ”slå sig”, ”kasta sig”. Alla the Trää som neder blifwa slagne / I Marsmånat på the twå sidsta Fredagar / Thet blifwer fast och förkastar (remnar) sigh icke. Bondepract. B 1 b (1662). Lasten, som upptog fartyget nästan fullt upp under däck, förkastades och skonerten tog slagsida. SDS 1900, nr 26, s. 2.
7) geol. i fråga om rubbning vid en (vanl. lodrät l. brant lutande) spricka l. brottlinje i jordskorpan på sådant sätt att bärglagren på sprickans ena sida sjunkit i förh. till motsv. lager på den andra sidan; nästan bl. refl. o. i pass. med intr. bet.; äv. i uttr. förkastande sköl l. gång, sköl l. gång vid vilken en förkastning ägt rum; ss. vbalsbst. -ning äv. i konkret(are) anv.; jfr DISLOCERA 1 b, DISLOKATION 1 b. Lindström Lyell 60 (1857). Stenkolsflötserna .. äro litet emellan förkastade medelst genomskärande lossnor och påträffas sedan högre upp. JernkA 1863, s. 359. Flötser finnas .., som förkastat sig .. ända till tusen fot. UB 3: 180 (1873). En del af fyndigheten (har) blifvit .. invid förkastande skölar borttappad. Wetterdal Grufbr. 91 (1878). 2NF (1908). — jfr HORISONTAL-, LÄNGS-, SPRICK-, TVÄR-, VECK-FÖRKASTNING m. fl.
Särsk. förb.: FÖRKASTA IFRÅN SIG. (†) till 1: bildl. Emporagrius CPiper B 2 b (1650).
FÖRKASTA UT. (†) till 2. Förkasta migh icke vth jfrå tijn barn. Vish. 9: 4 (Bib. 1541; Bib. 1921: uteslut mig icke ur dina barns tal).
Ssgr: A: (4) FÖRKASTANS-VÄRD, adj. (föga br.) förkastlig, föraktlig. Tänk, att här i staden tycker man Tranérs versiculi icke äro så förkastansvärda. BrefNSkolH 259 (1811).
B: FÖRKASTELSE-DOM.
1) till 2.
a) (i religiöst spr.) dom varigm ngn av Gud dömes till evig osalighet; jfr FÖRDÖMELSE 3. De trogna lida äfven sjelfve i sin mån af verldsfurstens förkastelsedom. Thomander 1: 195 (1835). Melin Pred. 3: 58 (1852). Kindblad (1871).
b) kyrkoh. dom varigm ngn uteslutes ur kyrkans gemenskap; jfr BANNLYSNING. Hadrian IV dog år 1159, då han stod i begrepp att afkunna kyrkans förkastelsedom öfver Kejsaren. Strinnholm Hist. 3: 795 (1848). 2NF 16: 354 (1911).
2) (i sht i skriftspr.) till 4, särsk. 4 b: underkännande omdöme, (uttalat) ogillande. Det allmänna tänkesättets förkastelsedom. Oscar I Straff 146 (1840). Schlyter .. uttalade en allmän förkastelsedom öfver normaliserade upplagor af forntexter. Wisén i 3SAH 4: 246 (1889).
C (till 7, geol.): FÖRKASTNINGS-BRANT, r. l. m. Floderna störtade sig utför förkastningsbranterna. SvRike I. 1: 52 (1899).
-BRECCIA. NDA 1889, nr 57, s. 3. En breccia .. som .. är uppkommen genom de på ömse sidor om sprickan belägna partiernas rifning mot hvarandra, kallas förkastnings- eller rifningsbreccia. Nathorst JordH 277 (1890).
-DAL. om dal som uppstått gm förkastning. Fennia XIV. 7: 11 (1897).
-GRAV. jfr -DAL, ävensom GRAV-SÄNKA. Hedin GmAs. 1: 180 (1898). 2NF 33: 436 (1921).
-SPRICKA, r. l. f. NF 7: 1350 (1884). Längs Göta älfs vestra strand framgår en kraftig förkastningslinie ... Det är just i förkastningssprickan, som Göta älf förlagt sitt lopp. TT 1898, B. s. 42.
Avledn.: FÖRKASTLIG, adj. (-kast- 1757 osv. -kaste- c. 16301871) till 4: som bör l. är värd att förkastas; särsk. till 4 b: som bör ogillas l. klandras, (i hög grad) klandervärd, fördömlig. Wore altså ey alt gammalt gangneligit, och ey alt nytt förkasteligit. Girs G1 195 (c. 1630). Den moraliskt förkastliga grundsatsen, att ändamålet helgar medlen. Cornelius LbKyrkoh. 101 (1860). Allt vad Gud har skapat är gott, och intet är förkastligt, när det mottages med tacksägelse. 1Tim. 4: 4 (Bib. 1917). särsk. (mindre br.) i uttr. icke förkastlig o. d.: icke (värd) att försmå l. förakta, icke föraktlig, ganska värdefull. Humbla Landcr. 33 (1740). Geijer I. 5: 177 (1811). Gripsholm eger i assessor Nils Vestmans porträtt (1762) en ej förkastlig målning från konstnärens (dvs. Strengs) sista tid. NF 15: 739 (1891).
Avledn.: förkastlighet, r. l. f. Lindfors (1815).
Spoiler title
Spoiler content