SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1928  
FÖR- ssgr (forts.):
(II B) FÖR-TÄTNA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. (föga br.) intr.: förtätas, förtäta sig; bildl. Låt ej vreden / till hat förtätna. THedberg i VLitt. 3: 480 (1902).
-TÖGA, v.1, se FÖRTÖJA, v.1
-TÖGA, v.2, se FÖRTÖVA.
(II A) -TÖGRA, v. -ade; -ing (se d. o.) [liksom ä. d. fortøgre av mnt. vortogeren, till togeren, dröja, intensivum till togen (se TÅGA); jfr FÖRSÖGRA] (†) fördröja, uppehålla (ngn l. ngt). Stiernman Riksd. Bih. 211 (1568). OxBr. 11: 415 (1621; med avs. på person). Contraire winden förtöghrede Skepsflottan. Loenbom HistArch. 2: 18 (1621). OxBr. 11: 438 (1631).
-TÖGRING, f. (-tog- GR 7: 379 (1531). -täg- Girs G1 45 (c. 1630; trol. tryckfel). -tög- GR 7: 379 (1531), RA 1: 601 (1550). -töge- Tegel G1 2: 141 (i handl. fr. 1541)) [jfr ä. d. fortøgering, mnt. vertogeringe. Jfr FÖR-TÖVRING] (†) vbalsbst. till FÖR-TÖGRA: dröjsmål, uppskov; förhalning. GR 7: 379 (1531). Att alltt dedh vij om skrifvidt hafve uthan drögzmåhl och förtögringh beställtt blifver. OxBr. 1: 157 (1621). Girs G1 45 (c. 1630).
Spoiler title
Spoiler content