SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
GAN ga4n, sbst.1, r. l. f. l. n., äv. m. (f. Fosz 497 (1621), Weste (1807), Lundell (1893); n. Wahrman (1814)); best. -en, vard. utom i södra Sv. äv. =, ss. n. -et; pl. -ar (Marklin Illiger 126 (1818) osv.) l. -er (WoJ (1891)) l. -or (Lindhé Ledf. 94 (1903) osv.). Anm. Formen ganen är möjl. stundom att fatta ss. n. pl. best.
Etymologi
[sv. dial. gan, f., motsv. nor. gan, n., gälar, gan, f., gap, mun; till GANA, v.2, o. besläktat med GOM]
(i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter).
1) gap (på fisk), svalg. Soma fiskiare läggia en steen i ganen på gäddan och släppan så. Bureus Suml. 28 (c. 1600). Fosz 450 (1621; i fråga om en varg).
2) gom; äv.: överkäk (på fisk). I taket (av rummet) hänger gälet eller ganen, 1/2 aln lång af någon stor fisk. Tidström Resa 45 (1756). (Han) borde ha / En krok i ganen och en lax att dra. CVAStrandberg 5: 240 (1862). Tholander Ordl. (c. 1870).
3) gälar; äv.: gällock; nästan bl. i pl.; stundom om endera av gälarna l. ettdera av gällocken. Lind (1749). Marklin Illiger 126 (1818). Gällocken eller ganen. Berlin Lrb. 41 (1852). Lindhé Ledf. 94 (1903).
Spoiler title