GENVÄG je3n~vä2g l. (ngt vard. o. bygdemålsfärgat) GINVÄG ji3n~vä2g, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(gen- c. 1638 osv. gin- 1614—1919)
Etymologi
[jfr d. genvej, ävensom isl. gagnvegr; av GEN- 3 l. GEN, adj., o. VÄG]
(i sht obanad) väg l. stig som på kortare tid än den vanliga vägen (annan väg l. andra vägar) leder till ett visst ställe; äv. mer l. mindre bildl., särsk. (i sht förr) om till ngt visst mål ledande kortare l. enklare förfaringssätt l. metod. Vi ha gått en genväg. Ska vi fara genvägen genom skogen? Han fan intet rätta wägen tijt (dvs. till lägret), vthan han sökte en gijn wägh til (byn) Griska. Petreius Beskr. 2: 139(1614; möjl. två ord). Wi hålle bedröfwelse och motgång för en ginwäg til himmelen. Spegel Pass. 307(c. 1680). Genvägar äro offta senvägar. Ullenius Ro § 318(1730). Denna lilla Skrift .. innehåller först en enkel genväg att finna Söndags-Bokstafven, Skottår, Nymånad och Påsk. SvLitTidn. 1818, sp. 271. Isen slog genvägar öfver sjöar och kärr. SvH 3: 283(1903). En af ginvägarna till snabb befordran. FinBiogrHb. 1958(1903). — särsk. (†) om kortfattad, förenklad framställning; jfr KOMPENDIUM.Den bäste Genvägen Till Tyska Språket, För En Svänsk. Heldmann (1726; boktitel). Voltemat Gienväg(1741; i titeln). Miklin Marpurg Förord(1782).
