publicerad: 1929
GLIDA gli3da2, v. -er40, gled gle4d, gledo gle3-dω2, glidit gli3dit2, gliden gli3den2 ((†) pr. ind. sg. -ar Broman HelsB 269 (1736). ipf. glidde Schultze Ordb. 1543 (c. 1755)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[y. fsv. glidha, ”bära åstad”, gå (i sht i förb. lata glidha, begiva sig), sv. dial. glia, gli, gläidä (Gotl.), ”glida”, halka m. m.; liksom d. glide sannol. åtm. delvis lån av mnt. glīden, motsv. feng. glīdan, eng. glide, fht. glītan, t. gleiten, till en germ. stam glið-, ljus, glatt, hal, besläktad med det likbet. glað- i sv. dial. gladas, nor. glada, gå ned (eg.: glida ned), om solen, samt i GLAD, adj., GLADA m. m.]
Anm. Ordet har i nysv. tidigast anträffats i förb. glida undan (1588) o. glida utåt (1648), båda i oeg. l. bildl. bet. (se särsk. förb.).
1) förflytta sig l. föras (under jämn, i sht långsam, rörelse framåt l. fram o. tillbaka) över ett (jämnt) underlag, i sht en hal l. sluttande yta o. d.; stundom: ”asa”, ”åka”, ”rutscha”; stundom i mer l. mindre oeg. anv., utan skarp gräns övergående i 2; i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv. Skidorna glida lätt på den hårda skaren. Glidande rörelse. Glidande boll (i biljardspel; motsatt: rullande). Spegel GW 63 (1685). Under det olika delar af (kavitet-)hinnans insida glida emot hvarandra. Berzelius Kemi 6: 160 (1830). Båten gled utöfver böljans rygg. Böttiger 2: 120 (1857). Ett mässingsrör, som glider mellan de båda rullarna. 2UB 3: 145 (1897). Eder, ynglingar, som raskt på skidor glida. Forsslund Arb. 116 (1902). (Läkarens) starka händer gledo vant och varsamt öfver den blottade kroppen. Hallström El. 127 (1906). — särsk.
a) om (plötslig) ofrivillig l. icke avsedd rörelse: (på grund av otillräcklig friktion) rubbas från sin plats l. ur sitt läge, förskjuta sig; slinta; slira; om person: halka. Brickan gled ur händerna på henne. Råka, komma i glidning (i sht om bärg- l. jordmassa o. d.). Lind (1749). Han glidde på de hala stenarna. Schultze Ordb. 1543 (c. 1755). Svärdet gled (vid hugget o.) .. träffade Davids venstra hand. Rydberg Ath. 402 (1859). Jordmassorna (ha på vissa ställen vid Panamakanalen) börjat glida. NDA 1913, nr 147, s. 6.
b) mus. i fråga om fiolspelning: vid övergång från en ton till en annan föra fingret längs samma sträng utan att lyfta upp det. Envallsson MusLex. (1802). Hedlund Fiolsp. 68 (1899).
c) sjöt. ss. vbalsbst. -ning, konkretare, om skillnaden under en och samma tidsperiod mellan det vägstycke som ett ångfartygs propeller l. hjul skulle tillryggalägga, om vattnet icke i viss mån veke undan, o. det som fartyget värkligen går: ”slip”. Ekelöf Skeppsm. 194 (1881). Glidningen är i allmänhet positiv. NF (1882). 2NF (1908). Auerbach (1908).
d) [jfr fr. glisser] fäkt. om rörelse som består däri att fäktaren med stark känning för sin klinga längs efter motståndarens i hela dennas längd för att tvinga honom att parera o. blotta sig; särsk. ss. vbalsbst. -ning. 2NF 5: 790 (1906).
2) (ofta i vitter stil) i utvidgad anv.: förflytta sig (stundom: falla l. låta sig falla) med en lätt o. mjuk, jämn, lugn (o. ljudlös, ofta liksom omärklig) rörelse; skrida (ljudlöst), fara lätt (o. tyst); om fågel, moln o. d.: sväva; om vatten, vågor o. d.: (sakta) flyta l. rinna; om person (l. djur) l. gestalt o. d. ofta närmande sig bet.: smyga (sig); i p. pr. äv. i adjektivisk anv. En dunkel gestalt (en skugga) gled plötsligt över vägen. Hon hade en mjuk, glidande gång. Glidande flykt. Så snart som solen war in vnder jorden gliden. Spegel TPar. 139 (1705). Hvita, glidande strömoln / på en himmel, varm och blå. Hansson Nott. 95 (1885). Han hörde någon komma, och gled derför hastigt bakom ett träd. Benedictsson Folkl. 38 (1887). Vågorna glida med friskare fart. Bååth GrStig. 10 (1889). (Duvhöken) gled öfver kullen, flöt stilla runt i en krets. Forsslund Djur 72 (1900). Sångarn .. / bjöd ej utbredd famn / när hon gled från gångarn. Levertin Dikt. 27 (1901).
3) (ofta i vitter stil; se dock a samt b α o. β) i bildl. anv. (av 1 o. 2); särsk. om blick o. d.: (långsamt) flytta sig (från ett föremål till ett annat) l. fara (över ngt), om tid: (sakta) förrinna l. förflyta. Hennes blick gled (långsamt) från den ene till den andre. Låta tillfället, makten glida sig ur händerna. Styrelsen har glidit i edra händer. Cronholm Lig. 195 (1839); jfr GLIDA ÖVER. Mitt sinne skiftade och åren gledo. Snoilsky 5: 184 (1897). Pengarna glida så lätt genom hans fingrar. Auerbach (1908). Att fosterlandet under tiden gled mot en katastrof. Hedin TalUngdemokr. 53 (1914). — särsk.
a) [jfr fr. glisser] i sht mus. vid övergång från en ton till en annan (i sht i sång l. tal) låta tonhöjden stiga l. sjunka gradvis genom de mellanliggande tonlägena; ss. vbalsbst. -ning konkretare: portamento. Vogler Clavérsch. 43 (1798). Setterblad Mackenzie 97 (1887). Nedåt- eller uppåtgående glidningar (i talets melodi). Noreen Pros. 15 (1897).
b) i p. pr. i adjektivisk anv.; ofta: rörlig, föränderlig, utan stadga l. fast hållning o. d. Man skall (i politiken) bara hålla allt glidande, så flyter det så lätt ihop. NDA-VL 1910, nr 131, s. 4. Almquists hela uppträdande fick något glidande, insinuant och tvetydigt. SvLittH 2: 326 (1919). — särsk.
α) [jfr eng. sliding scale] (i fackspr.) icke fast fixerad, på visst sätt automatiskt föränderlig; i sht i fråga om tull(sats), lön, avgift för befordran å järnväg o. d.; särsk. i uttr. glidande skala. Agardh BlSkr. 2: 175 (1853). Prisreduktion på (järnvägs-)biljetter efter s. k. glidande skala. VL 1895, nr 235, s. 2. Den s. k. glidande löneskalan .. som fastställer ett visst förhållande mellan lönen och den färdiga produktens försäljningspris. 2NF 1: 1357 (1904). Den glidande tullskalan .. innebär, att tullens belopp höjes och sänkes i omvändt förhållande till spannmålspriset. Därs. 26: 533 (1917).
β) (i fackspr., föga br.) i uttr. glidande rim, trestavigt (daktyliskt, ”löpande”) rim. NF 13: 1195 (1889). Klint (1906).
1) i eg. bem. Björkman (1889). Ångaren .. blev .. stående (på grundet) .. i tre minuter, varefter den gled av och kantrade. SDS 1928, nr 51, s. 3.
2) (i sht i vitter stil) bildl. Alla herremansfasoner voro glidna af honom. Lagerlöf Länk. 11 (1894). Siwertz Sel. 2: 19 (1920). särsk. (†) om tid: förrinna. Bremer Brev 2: 454 (1845). Nu begynte äfven Mars månad glida af. Därs. 4: 383 (1865). —
GLIDA BORT10 4.
2) (i sht i vitter stil) bildl.: (småningom l. omärkligt) upphöra l. försvinna; om tid: förrinna. Hur hennes ömhet för mig sakta gled bort. Geijerstam Medus. 192 (1895). De närmaste veckorna gledo bort utan egentliga slitningar. Janson Ön 196 (1908). —
GLIDA FRAM10 4. jfr FRAMGLIDA.
1) i eg. bem. Sadelen gled fram på hästenacken. KKD 5: 323 (1712). Den vackra floden Oise, som stilla glider fram. Lindqvist Stigm. 34 (1906).
2) (i sht i vitter stil) bildl.; särsk. om tid: (sakta) förrinna. Stämman glider jemnt fram. Lidforss FrSpr. 26 (1867). Timmarna gledo isande kalla fram. Didring Malm 2: 14 (1915). —
GLIDA FRAMÅT10 40 l. 04, äv. 3~2. jfr GLIDA FRAM 1. Då och då hvilade han på årorna och lät båten glida framåt helt sakta. Lönnberg BlSkär. 15 (1876). Lagerlöf Holg. 1: 89 (1906). —
GLIDA FÖRBI10 04. äv. bildl. En båt gled förbi oss i mörkret. Hon såg mig ut som om alla verldens småheter gledo förbi henne oanmärkta. Bremer Strid 20 (1840). Lagerlöf Holg. 2: 316 (1907). —
GLIDA IN10 4.
1) i eg. bem. Tåget gled in på stationen. Guldskatten .. lät han åter glida in i dess gömma. Lysander Äfv. 122 (1872).
2) (i sht i vitter stil) bildl. Lagerlöf Länk. 210 (1894). Hr Valbruant, som alltmer gled in i ungkarlslifvets vanor. PT 1905, nr 59 A, s. 3. Så gled samtalet in på andra trafikfrågor. VL 1908, nr 239, s. 5. —
GLIDA ISÄR10 04. äv. bildl. Koch Arb. 254 (1912; bildl.). (Wegener antar) att oceanerna bildats därigenom, att kontinentalblocken .. glidit isär. 2NF 36: 1156 (1924). —
1) i eg. bem.; särsk. dels: (omärkligt l. sakta lossna o.) falla ned (i sht om del av dräkt, draperi o. d.), dels (om person): sänka sig ned (hoppa l. stiga ned) med en mjuk o. lätt rörelse. Schalen hade glidit ned över axlarna. Thomander 1: 666 (1839). (Pojken) kröp fram under vingen (på gåsen) och gled ner till marken. Lagerlöf Holg. 1: 93 (1906).
2) (i sht i vitter stil) bildl. Mitt lif är gammalt, ditt är ungt, / Min bana nedåt glider. Wirsén LifvVår 35 (1888). (Systrarna) hade alltid känt det som ett heligt arfs förpliktelse att icke .. glida ner bland sämre folk. Ottelin BSorl. 78 (1904). —
GLIDA TILLBAKA10 040 l. 032. äv. bildl. De vida ärmarna hade glidit tillbaka och blottade armarna ända till axeln. Hoppe (1892). Larsson Bildn. 39 (1908; bildl.). —
1) i eg. bem. Cavallin (1875). Efter några nödvändiga hälsningar och presentationer gled han undan i en vrå. Öberg Makt. 1: 39 (1906).
2) [jfr y. fsv. lata glidha] (†) i överförd anv., i uttr. låta glida undan, begiva sig bort, avlägsna sig. Svart Gensv. H 7 b (1558).
3) (i sht i vitter stil) bildl.; särsk. = GLIDA BORT 2. Thomander 1: 123 (1829). Allt hvad jag älskat glider undan mer och mer. VBenedictsson (1878) hos Lundegård Benedictsson 77. Vintern gled undan. Landsm. 1: 263 (1879). —
GLIDA UPP10 4 l. OPP4. särsk. om (del av) dräkt o. d.: råka att föras upp l. öppna sig o. d. (o. blotta ngn kroppsdel); om dörr o. d.: (sakta l. ljudlöst) öppna sig. TT 1878, s. 23. (Jag) känner .., hur dörren glider upp. Geijerstam KampKärlek 12 (1896). Laura .. drog om sig kimonon, som glidit upp. Siwertz Sel. 2: 165 (1920). jfr UPPGLIDA. —
GLIDA UR10 4. äv. bildl. Aftryckaretanden glider ur helspännet. Billmanson Vap. 94 (1880). VerdS 164: 27 (1909; bildl.). —
GLIDA UT10 4.
1) i eg. bem. Fartyget gled långsamt ut från hamnen. Hon lät den hala nyckeln sakta glida / allt längre ut på fingret — tills den föll. Heidenstam Vallf. 25 (1888).
2) (i sht i vitter stil) bildl. Detta stora, mörka, okända, .. hvari vi alla en gång måste glida ut. Roos Mar. 170 (1881). Österrike var i färd med att glida ut ur den neutralitet det ditintills iakttagit. SvH 5: 540 (1906). —
GLIDA UTFÖR10 40, äv. 3~2, äv. UTFÖRE400, äv. 032. äv. bildl. Båten gled sakta utför floden. Sverige kastades in på en olycksbana, der det i 30 år oupphörligt gled utföre Malmström Hist. 2: 64 (1863). PT 1903, nr 225, s. 3 (bildl.). —
GLIDA UTÅT10 40, äv. 3~2. äv. bildl. (†) En wäg .. / .. i fördärf; han glijder all makelig ut-åt. Stiernhielm Herc. 295 (1648, 1668). Ekelund Fys. 1: 87 (1838). —
GLIDA ÖVER10 40.
1) i eg. bem. Berndtson (1880). Sionssystrarna .. gledo öfver till andra sidan af gatan. Lagerlöf Jerus. 2: 72 (1902).
2) (i sht i vitter stil) bildl. Det leende, som gled öfver hennes ansigte. Heidenstam End. 29 (1889). Låta vi tanken glida öfver till skulptörerna, se vi (osv.). Söderhjelm ItRenäss. 144 (1907). särsk.: (sakta l. omärkligt) övergå (till ngn, till l. i ngt). Vår stämning, hittills dyster, / Glider öfver i en yster / Munterhet. Wennerberg 1: 254 (1881). Handeln gled alltjämt mera öfver till hanseaterna. NF 11: 1393 (1887). Lundegård DrMarg. 2: 166 (1906).
Ssgr (i allm. till 1):
-BANA, r. l. f. (i fackspr.) bana på vilken ngt glider. UB 6: 314 (1874). Rekylbana .. kallas vid artilleripjäser med eldrörsrekyl den glidbana, hvarpå eldröret rekylerar och åter framföres. 2NF 22: 1316 (1915). —
-BEN. veter. o. hippol. i fråga om häst, benämning på vartdera av två smärre ben vid övre bakre kanten av kotbenet över vilka fotens böjsena glider; kotseneben. Florman HästKänned. 97 (1794). Bohm Husdj. 213 (1902). —
-BÅT. (i fackspr.) motorbåt som vid stark fart delvis höjer sig över (o. glider på) vattnet; hydroplan. 2NF 11: 1466 (1909). —
(2) -FLYGNING. flygtekn. flygning med flygplan utan motor o. propeller; jfr -FLYKT 2. 2NF 35: 776 (1923). —
(2) -FLYKT.
2) flygtekn. flygning utan l. med frånslagen motor (varvid flygplanet uppburet av luftmotståndet mot vingarna glider framåt o. nedåt gm luften). LD 1908, nr 46, s. 4. Nedstigningen försiggick i glidflykt. Därs. 1910, nr 159, s. 2. —
-FRIKTION. (i fackspr.) friktion som uppkommer, då ett föremåls yta glider mot ett annats; motsatt: rullfriktion. WoH (1904). 2NF 27: 989 (1918). —
-KONTAKT. elektrotekn. kontakt bestående av en fjäder l. dyl. som glider mot en metallyta; rörlig kontakt, släpkontakt. TT 1891, s. 265. Erix EgRadio 59 (1923). —
-LAGER, n. tekn. lager i vilket den rörliga delen (med hela sin yta) glider mot den fasta; motsatt: rullager. TT 1872, s. 183. 2NF 38: 52 (1925). —
(3) -LJUD. språkv. kort o. föga distinkt ljud som förmedlar övergången till ett annat. GbgHÅ III. 9: 44 (1897). Noreen VS 1: 400 (1905). —
-PLAN, n.
1) tekn. jfr -BANA; särsk. om plan avsett att styra en rörlig maskindel o. d., gejd. TT 1873, s. 219. Därs. 1898, M. s. 108.
2) geol. till 1 a: plan utefter vilket rörelser i bärggrunden försiggått; jfr -YTA 2. På några ställen övertvärar forsen glidplan i berget. Ymer 1916, s. 232. —
(1 a) -SKYDD. anordning å automobilhjul avsedd att hindra vagnen från att slira. NTIdr. 1904, s. 123. SFS 1916, s. 847. —
-STYCKE. tekn. maskindel som glider mot en annan (l. i en ränna o. d.) o. reglerar rörelsen för en däri fäst arm l. hävstång o. d.; jfr -BACK, -KLOTS. TT 1872, s. 165. 2UB 2: 591 (1901). —
-STÅNG. (i sht i fackspr.) stång på vilken ngn l. ngt kan glida; särsk. om stång på vilken man kan glida ned från en våning till en annan l. till marken (i brandkasern l. fästning o. d.). 2UB 1: 570 (1898). Uppfästning (av dörrförhängen) i stora ringar på glidstång. SFS 1917, s. 1099. Utför kontereskarpmuren kan man komma med hjälp af glidstänger. 2NF 27: 232 (1917). —
-YTA.
1) (i fackspr., i sht tekn.) yta mot vilken ngt glider l. som glider mot ngt. TT 1872, s. 215. Skidans glidyta. Wilskman IdrFinl. 3: 103 (1906).
2) geol. till 1 a: bärgyta som blivit avslipad o. polerad genom rörelser i bärggrunden, slintyta; jfr -PLAN 2. Nathorst JordH 276 (1890). (Gnejsblocken) äro .. betäckta med glacialrepor eller hafva blanka glidytor. Hedin GmAs. 1: 254 (1898). Ymer 1906, s. 275.
-MOTSTÅND~20 l. ~02. tekn. motstånd mot förskjutning (av smådelarna i förhållande till varandra) inom ett material. TT 1896, Allm. s. 292. —
Spoiler title
Spoiler content