publicerad: 2011
UPP ssgr (forts.; jfr anm. sp. 392):
(1) UPP- GIGA, -ning. (numera mindre br.) jfr giga upp. Vet-AH 1780, s. 104. Röjlar å bramsegel va oppgigade å dä gällde att få dom fast. Engström Hemsp. 17 (1921). —
(10) -GILLRA, -ing.
1) gillra upp (fälla l. snara o. d.); jfr gillra upp 1. ÅngermDomb. 1641, fol. 167. Såsom man intet gerna fångar någon fogel, tå snaran vpgilras i thesz åsyn. Swedberg Ungd. 375 (1709).
2) (numera bl. tillf.) stapla l. lägga upp l. anordna (ngt) på provisoriskt l. ostadigt sätt; jfr gillra, v.1 2. Cederhielm PVetA 1740, s. 11. Torfven var korsvis glest uppstaplad eller uppgillrad. Bladh o. Hornstedt 47 (1799). Expressen 16/5 1993, Golf s. 23. —
(11) -GIVEN, p. adj. Anm. Beträffande här icke upptagna anv. av p. pf. uppgiven se -ge. [p. pf. av giva upp o. upp-ge] resignerad, modfälld; trött, utmattad, förbi; äv. närmande sig l. övergående i bet.: förtvivlad; förr äv. med bestämning inledd av prep. på: utled; jfr -ge 4 a. Reenhielm ThViik. 113 (1680). Lagerheims skryt voro vi oppgifna på. Bremer Brev 2: 114 (1841). Qvällen innan vi foro, var jag alldeles uppgifven, sedan jag hela dagen varit i rörelse. Roos ResAmer. 154 (1854). Alldeles uppgivna störtade de fram till kungapalatsets portar, kastade sina vapen på marken och bådo under tårar och jämmer sin konung om förlåtelse. Grimberg VärldH 3: 230 (1928). Domaren svarar med en uppgiven gest, det är inte mycket han kan göra åt saken nu. Flygt Verkan 185 (2004). jfr själv-uppgiven.
Avledn.: uppgivenhet, r. förhållandet l. tillståndet att vara uppgiven; jfr uppgivelse. En känsla av uppgivenhet smög sig över honom. Siwertz Sel. 1: 205 (1920). —
-GJORD, p. adj. Anm. Beträffande här icke upptagna anv. av p. pf. uppgjord se -göra. [p. pf. av göra upp o. upp-göra] som gjorts upp l. bestämts i förväg; arrangerad, ”fixad”. Leopold 5: 326 (c. 1804). Sverige och Danmark spelade propagandafotboll. Och det var verkligen ingen uppgjord match. Expressen 23/6 2004, s. 6. —
-GJUTA. (†)
1) till 10: gm gjutning tillverka (ngt). Huar och så wore, at clockoöronen ära synderbrutten, Teckes them än tå tagha them igen och lata vpgiuta them på nyth. G1R 7: 312 (1531). Fernow Värmel. 304 (1773).
2) till 11 a: i fråga om råvara o. d.: förbruka gm gjutning; särsk. i p. pf. GripshInvent. 26/5 1547. Jtem är opguttitt till 1120 waxlius Wax .. 1 skepp(un)d. GripshR 1549. G1R 26: 665 (1556). —
(10) -GLASAD, p. adj. om vägg l. fasad l. hus o. d.: (huvudsakligen) bestående av glas; jfr glasa 3. Exteriör av radhusvilla med den mot söder helt uppglasade fasaden. Form 1957, s. 102. —
(7 e α) -GLIMMA. (numera mindre br.) glimma upp. Lybecker 36 (c. 1715). Nu ser han ett glöd uppglimma framför honom ur gruvans aska. Moberg Rid 330 (1941). —
-GLÄNSA.
1) (numera mindre br.) till 7 e α: (plötsligt) börja glänsa, lysa upp; äv. bildl. Wallenberg (SVS) 2: 40 (1771; uppl. 1999). Ännu i (den arabiska poeten) Feisi uppglänser ett stort snille. Atterbom PoesH 1: 249 (1848). Gellerstedt Glänt. 133 (1909).
(7 e α) -GLÖDA.
1) (numera bl. tillf.) intr.: (börja) glöda; äv. bildl.; jfr -glödga 2. Wallner Kol. 32 (1746). En karl .. hvars ansigte hastigt upglöder. Elgström Frunt. 10 (1809). Krusenstjerna Fatt. 3: 402 (1937).
2) (†) i pass. övergående i dep.: (börja) glöda, tändas; äv. bildl.; jfr glöda II. (En stark vind) wphoff sigh .. ther aff kholen begÿnthe wpglödhas och fengde i halmen. LPetri Œc. 77 (1559). SvT 22/1 1852, s. 3. —
(7 e, 8) -GLÖDGA, -ning.
1) hetta upp (ngt) till glödning, glödga upp (se glödga upp 1); i sht oeg. l. bildl.; ngn gg äv. refl. Linc. Qqq 6 b (1640). När weden i första pipan är utkolad .. öpnas bemelte pipa så mycket at kolen kunna så småningom sig upglödga alt igenom. Wijnblad Tegelbr. 72 (1761). Strax efter middagen, då en brännande solhetta med fördublad häftighet, från den upglödgade sanden, på mig återstudsade .. qwaldes jag af en odrägelig törst. Ödmann MPark 182 (1800). Den ungdomliga entusiasmen var uppglödgad ända till kokpunkten. Svedelius Lif 461 (1887).
2) (numera bl. tillf.) intr.: glöda upp; jfr glödga upp 2. KKD 3: 237 (1711). Hennes kinder uppglödgade häftigt. Mellin Nov. 1: 569 (1832, 1865). —
-GRADERA, -ing.
1) [jfr eng. upgrade] till 7: höja graden av styrka l. status l. prestanda o. d. på l. hos (ngt); i sht med avs. på teknisk utrustning l. datorprogram o. d.; jfr gradera 4. Vår maskinpark uppgraderas inom kort till ett dualsystem .. med omfattande kringutrustning. DN 10/1 1977, s. 18.
2) (numera mindre br.) till 12 b, med avs. på skala l. (del av) mätinstrument o. d.: indela i skaldelar l. grader o. d., gradera (se d. o. 2); i sht i p. pf.; jfr gradera upp. På detta yttre metallrör är skalan uppgraderad. Fock 1Fys. 149 (1853). Vigten (på en brevvåg) afläses på den uppgraderade bågen. UB 2: 78 (1873). SvFlH 1: 395 (1942). —
(1 e) -GRO. (numera mindre br.) om växt: (få sin näring av ngt o.) växa upp; äv. om frö o. d.: gro (o. skjuta upp ur jorden); äv. bildl.; jfr gro upp 1, 2. Iordenn .. är it nyttigdt, frucktsampt och rickt Elemendt .. för så mångahanda wexter som af henne opgroo. Forsius Phys. 169 (1611). (Fröna) upgro innom et år. Fischerström 1: 29 (1779). Först uppgrodde en gyllene tid, som .. / .. var dygdig och rättvis. Adlerbeth Ov. 4 (1818). LFRääf hos Ahnfelt Rääf 171 (1860). —
(1, 10) -GRUMLA, -ing. grumla upp (ngt), göra grumligt; äv. bildl. Sahlstedt Hoffart. 40 (1720). Hertig Carl .. tog illa vid sig och fruktade uppgrumling af förhållandet till Danmark. 3SAH 1: 47 (1886). På ett ställe var vattnet uppgrumlat och rörde sig knappt märkbart. Fridegård Fäd. 59 (1947). —
(8) -GRUNDA, v.1 (†) fundera ut (ngt); jfr grunda, v.2 VDAkt. 1654, nr 33. SkrVSocLd 20: 118 (1692). —
(1) -GRUNDA, v.2, äv. -GRUNDAS, v. dep., -ning.
1) göra (ngt) grunt l. mindre djupt; fylla igen (med slam l. sand o. d.), särsk. med avs. på vattensamling l. vattendrag l. hamn o. d.; numera i sht dels i p. pf., dels ss. vbalsbst. -ning, särsk. konkret, om torrlagd sjöbotten o. d.; äv. i pass. övergående i dep., liktydigt med 2; jfr grunda upp 2, 3. GävleTb. 152 (1652). Upgrundningar och Sandbanckar uti större och mindre Sund. PH 8: 7357 (1766). Barlast eller andra ämnen som kunna .. uppgrunda hamnar och segelleder, förbjudes att utkasta i hamnar, å redder och segelleder. SPF 1812, s. 316. (Venedigs) ståtliga palatser falla i ruiner, desz kanaler uppgrundas. Dahm GeogrElSkol. 74 (1860). Numera är Galtabäckslagunen så uppgrundad, att endast småbåtar kunna gå in i dess yttersta del. TurÅ 1933, s. 129.
2) om vattensamling l. hamn l. vik o. d., intr., ngn gg äv. refl.: bli grundare l. fyllas upp; jfr 1 o. grunda upp 1. Til Torneå hafwer inloppet sig så upgrundat, at de på en half mil när icke kom(m)a in til Staden med Fartyg. König LärdÖfn. 6: 32 (1747). Denna jorden och sanden .. kastas af wädret på lågländta platser, besynnerligen uti kärr och måsar, hwilka åter derigenom tilwalla och upgrunda, at de år efter annat förlora sitt förra djup. Åhstrand Öl. 153 (1768). Då havsvågorna rullar in mot en uppgrundande botten minskas deras hastighet. TurÅ 1976, s. 254.
Ssg: uppgrundnings-jord. (numera mindre br.) till -grunda 1: jord erhållen gm uppgrundning, särsk. om torrlagd sjöbotten o. d. Englund Ged. 147 (1853). PT 1909, nr 2 B, s. 1. —
(1 b, 8) -GRY. (numera bl. tillf.) gry, särsk. i mer l. mindre bildl. anv.; jfr gry upp. Lybecker 4 (c. 1715). Fyrahundra år derefter, när dagningen för den ny-persiska litteraturen började uppgry, funnos ännu (osv.). Atterbom PoesH 1: 245 (1848). FoU 20: 20 (1906). —
(10, 12) -GRÄFTA, -ning. (†) hacka upp (jord l. mark o. d.) (med ”gräfta”), gräfta upp. RannsaknAntikv. I. 1: 299 (1674). Dessutom uppgräftades åker längre bort från byn av åbräddarna. Smeds Malaxb. 220 (1935). —
-GRÄVA, förr äv. -GRAVA, -ning. [fsv. upgrava]
1) till 1 (b): gräva upp (ngt), hämta upp (ur jorden); äv. mer l. mindre bildl.; förr äv. refl.: gräva sig upp (genom ngt); jfr gräva upp 3. Lät så vpgreffua her Steens dödha lekamen, som meer än itt halfft åår hadhe legat i jordenne. OPetri Kr. 332 (c. 1540). Golfwet i sacristigan är behörigen lagt och med 2ne fyrkantiga tjocka ståckar wid begge ändar fast dömlat at ingen kan sig derigenom upgrafwa. VDAkt. 1790, nr 524. (Arkivet) skulle för mig blifva den guldgrufva hvarur jag kunde uppgräfva vår Carolinas (dvs. Uppsala universitet) äldsta historia. Ahnfelt StudM 2: 113 (1857).
2) (numera bl. tillf.) till 3, 10, med avs. på hål l. brunn l. grav l. kanal o. d.: gm grävande åstadkomma l. iordningställa l. öppna; jfr gräva upp 1. Isaac .. lät vpgraffua igen the watubrunnar, som the j hans fadhers Abrahams tijdh graffuet hadhe. 1Mos. 26: 18 (Bib. 1541). De med oändlig möda uppgrävda, långsamt stigande tunnlarna. Högberg JesuBr. 2: 157 (1915).
3) till 3, 10: gm grävande bearbeta (jord l. mark o. d.) (inför sådd l. plattsättning o. d.); jfr gräva upp 2. Palmchron SundhSp. 82 (1642). Skaparens ändamål är at den ofruchtbara jorden skal upbrukas och upgrafwas samt giöras tienligit til örters emottagande. Linné Stenr. 7 (c. 1747). Just nu är Kyrkogatan uppgrävd för att få ny stenläggning. Sydsv. 24/4 2007, s. C10. —
(7 e, 8) -GRÖNSKA, -ning. (numera mindre br.) om växt l. träd o. d.: (snabbt) växa upp o. grönska; äv. om mark o. d.: bli grön av växtlighet; äv. mer l. mindre bildl.: frodas. Från .. (blommans) trådiga rot en skog uppgrönskar af stänglar. Adlerbeth Buc. 117 (1807). De brända fält, när regn Du falla låter, / Uppgrönska åter. Ingelman 226 (1828, 1843). För flit i dygd uppgrönskar nådens vår. Lovén Dante 2: 103 (1857). Knöppel SvRidd. 41 (1912). —
(1, 7 f) -GUMMAD, p. adj. [till gumma upp] om hår: uppkammad i knut l. valk i nacken l. på hjässan (jfr skurgumme-frisyr); äv. (o. i sht) om person med sådant hår. Hon hade uppgummat hår. En .. ung dam, uppgummad och elegant, står och biter sina naglar. SvD(B) 2/8 1945, s. 9. —
(1, 7 f) -GUMNING. [till gumma upp] konkret: uppgummad frisyr. Alexandra .. sträckte armarna över uppgumningen och gäspade så käkarna höllo på att hoppa ur led. SvD(B) 10/4 1943, s. 8. —
(10 b) -GYMNASTISERA, -ing. (numera mindre br.) öva upp (ngt l. ngn) gm gymnastik. För den, som särskildt behöfver uppgymnastisera ryggmusklerna, rekommenderas en promenad i Afrikas urskogar. Kongo 2: 291 (1888). Östergren (1964). —
-GÅ, förr äv. -GÅNGA, -gående, -gångning (†, Verelius Herv. 171 (1672: soluppgångningen)); jfr uppgång. [fsv. upganga]
1) till 1, 2: gå l. bege sig (i sht förr äv. transporteras l. skickas) upp (till högre belägen ort l. plats o. d.); flytta sig, röra sig upp l. uppåt, stiga; äv.: höja sig, öka i höjd; äv.: stiga upp (efter sängliggande o. d.); numera i sht i p. pr.; äv. oeg. l. bildl. Joh. 7: 10 (NT 1526). (I Pisa) såg jag klocktornet af marmor .. i hwilket man uppgår 294 steg. SvBrIt. 1: 11 (c. 1700). Med denna dagens post uppgår Consistorii utlåtande öf(ve)r Evangelii Boken som Faxe infordrat. Tegnér Brev 2: 235 (1823). Uppgången ur idet uppsöker björnen passande födoämnen. Nilsson Fauna 1: 202 (1847). Då denna jästdeg är lagom uppgången, är han färdig att bearbetas till olika slags bakverk. Grafström Kond. 208 (1892). Den uppgående stjärnan Arthur Engberg. Wigforss Minn. 2: 252 (1951). Det leende som kom över hennes läppar kunde mäta sig med den uppgående solen i styrka. Anderson Brev. 276 (2004). jfr ny-uppgående o. sol-uppgångning. särsk.
a) (†) om träd l. växt o. d.: komma upp; växa upp; äv. mer l. mindre bildl.; jfr gå upp 2. (Lat.) Planta (sv.) trää eller ört som planteres ell(e)r ny vpgår. VarRerV 56 (1538). Wij .. (har) vtaff Christi klare Ord .. bewijst at Ogräset (Kättare och kätterske Läror) vpwäxer .. i samma Åker vthi hwilken thet godha Hwetet vpgår. Schroderus Os. III. 2: 327 (1635). Agardh o. Ljungberg III. 1: 168 (1857).
b) (numera mindre br.) med sakligt subj.: sträcka sig uppåt l. upp (till ngt); äv. bildl. (med anslutning till upp 7 a), särsk., i sht i förb. med prep. till, i fråga om utsträckning bakåt i tiden; jfr gå upp 4. Lallerstedt Dygdel. 92 (1746). Thesevs’ fäderneätt uppgår till Erechtevs och de äldsta urinfödingarne. Emanuelsson Plut. 1: 151 (1842). Utsprång i form af halfkolonner uppgå (i den romanska kyrkan) till skilje- och gördelbågarna. Wrangel ByggnH 17 (1904). Å lägenheten, som utgöres af en från stranden vid Kallaxfjärden uppgående landremsa (berg) har tidtals bearbetats ett fältspatsbrott. PT 1910, nr 231 B, s. 1.
c) sjöt. fira ut l. släppa efter på halat tåg l. halad tross o. d.; ngn gg äv. tr.: låta (tåg l. gina o. d.) löpa ut, fira ut. Upgå i Speelet. SkepCommSkepzb. 1689, mom. 43. Skruftåg läggas om masterna, ginorna uppgås. Frick o. Trolle 119 (1872). SohlmanSjölex. (1955).
2) (†) till 3, om ngt stängt l. hopfogat l. sammanhängande, äv. om hål o. d.: öppna sig, öppnas; särsk. om is: brytas sönder (o. försvinna); äv. om isbelagd sjö o. d.: öppnas upp, förlora sitt istäcke; äv. (med subjektsväxling) om nyckel o. d.: öppna (lås o. d.); jfr gå upp 7. Att strömerne och beckarne äre opgångne så att omögligitt är öfver een vägh att forttkomme. OxBr. 5: 173 (1622). (Förruttnelsen) flytte .. sig .. opp i Handen, til des at .. många Hohl vthan och in vthi Handen vpgingo, och Armen swulnade och werckte. Kempe Graanen 96 (1675). Tillfrågades huru han kom in på lofftet, suaradhe att bryggehuus nyckelen upgick låffthuuslåsen. VRP 1693, s. 8. Knorring Torp. 1: 138 (1843).
3) till 7 b β, i sådana uttr. som uppgå till (så l. så mycket), belöpa sig till, utgöra (så l. så mycket); i sht förr äv. i uttr. uppgå (e)mot (ngt l. ngn), gå upp emot (se gå upp 8 b). UUKonsP 8: 186 (1668). Huruledes de waror, som inrikes tilwärkas .. af den godhet finnas, som emot de utlands tilwerkade swara och upgå. HC11H 8: 58 (1678). Behållningen i boet uppgick till omkring två millioner kronors värde. De Geer Minn. 1: 188 (1892).
4) till 8: uppstå, sätta(s) igång; framträda, bli synlig; äv. övergående i bet.: komma; äv. (särsk. om dag l. tidsepok o. d.): gry l. randas, ta sin början. Judit 14: 11 (Bib. 1541). Vppå thetta Åhret war een swåra Torka .. och vpgick på månge Ortar .. en häfftigh Wådheld vtaff sigh sielff. Schroderus Os. III. 1: 228 (1635). Medborgare! Sanningens Tidehvarf uppgår! Thorild (SVS) 2: 17 (1784). Fortfaren .. att .. med det uppgående slägtets Christeliga bildning, befrämja mensklighetens wäl. SPF 1817, s. 134. Många sådana högtider kunna för oss uppgå ur de flyende åren. Wallin Rel. 3: 88 (1831). jfr ny-uppgående o. o-uppgången. särsk. (†) bildl. (med anslutning till upp 1) i sådana uttr. som ngt uppgår (för) ngn, ett ljus uppgår (för) ngn l. ngns själ, ngn inser l. förstår plötsligt ngt; jfr gå upp 5 slutet. Them rettferdigha vpgår liws j mörkrena. Psalt. 112: 4 (öv. 1536). Mycket, som förut var mig dunkelt, har .. nu för mig uppgått i klarhet. Wikner Vitt. 53 (1869). Rudin 1Evigh. 2: 590 (1875, 1878).
5) till 9 b, i förb. med prep. i, förr äv. uti: (komma att) ingå i l. komma in i, bli en del av (större helhet o. d.); sammansmälta till (större helhet o. d.); äv.: hänge sig åt l. upptas l. uppslukas av, gå upp i. SionSång. 2: 59 (1745). Bränneridirektionen .. uppgick i en ny myndighet. Odhner G3 2: 520 (1896). En dekorativ verkan, i hvilken de tre konsterna uppgingo i en enhet. Hahr ArkitH 366 (1902). En stor hjälp i sitt församlingsarbete hade .. (prosten) i sin dotter, som med lif och själ uppgick i detta. MinnGPrästh. 1: 78 (1924). särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. uppgå jämnt (ut) i ngt, gå jämnt upp i ngt (se gå upp 8 a). När man jämförde de mindre måtten med detta större .. begynte man snart märka at de förre icke jämt upgingo uti det senare. Alm(Sthm) 1799, s. 39.
6) (i ä. fackspr.) till 10 b: gm gående bestämma (sträckningen av) l. märka ut (linje l. gräns l. rågång o. d.); i sht förr äv. allmännare: trampa upp (stig o. d.); dra upp l. åka upp (skidspår o. d.); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr gå upp 6. (En lantmätare måste) vara kunnig om .. huru rågångar, räta linjer och streck genom skogar och svåra marker böra uppgås. SvLantmät. 1: 93 (1694). Så pröfwe Wij nödigt .. at påbjuda, thet Rågångarne .. böra upgås, åtminstone hwart tredie år, och til sine Skiljemärken altid ricktige hållas. LandtmFörordn. 173 (1749). Carlén Bull. 1: 170 (1847; i bild). Endast i uppgångna, gamla hårda (skid)spår gick det väl att rusa nedför. SD(L) 1902, nr 91, s. 6. Här vid Modane vidtog den stora stråkväg .. som först uppgicks af Hannibal. Ramsay Barnaår 6: 17 (1905). JämtlHärjedH 1: 192 (1948). jfr o-uppgången.
7) (numera mindre br.) till 11 a: gå åt l. förbrukas; betalas ut, utgå; äv.: utplånas; jfr gå upp 9. RA I. 1: 307 (1542). Så att störste dehlen af den mechtige Keissarens armee är opgången och till inthet giordt. RARP 3: 141 (1640). Om man kan öfwertala dhem .. att föra sp(anne)m(å)ln så långt up, kiöpmännen tillhanda, att ingen foorlöön måtte dher på upgå, tå wore (osv.). UUKonsP 8: 7 (1667). På resan till Schiöndahl .. är .. uppgångit och consummerat 50 .. HweteBrön. HovförtärSthm 1726, s. 2714. Man .. (får) en slarfvig och torffull åker, då till torfhackning mycken tid uppgår. LBÄ 44–50: 264 (1801). Lindroth Gruvbrytn. 1: 266 (1955).
Spoiler title
Spoiler content