publicerad: 1929
GÄNGA jäŋ3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Nordholm Djurf. 48 (1749) osv.) ((†) -er Swedenborg Reg. 16 (1718), Strindberg SvÖ 2: 246 (1883)); förr äv. GÄNG, sbst.3, r. l. m.?; best. -en.
Ordformer
(gängia 1696. gängen, sg. best. 1718. Anm. I vissa ordböcker från o. med Sahlstedt (1773) till o. med SvTyHlex. (1851, 1872) angives ordet (i bet. 2) ss. förekommande bl. i pl.)
Etymologi
[jfr d. gænge, r., gång, skruvgänga, slädmed, vaggmed, gångjärn m. m. I bet. 2 är ordet säkerligen lånat (tidigast i pl.) från t. gänge, pl. av gang, gång, stig, spår; jfr t. schraubengang, skruvgänga (se SKRUVGÅNG). Ett inhemskt, nordiskt ord torde däremot föreligga i bet. 1; jfr nor. dial. gjengja, smal remsa ängsmark i skog, sannol. urspr. ’smal väg' l. dyl., avledn. av motsvarigheten till GÅNG]
1) (†) gångstig, stig. Snaror .. utsättas uti små af boskapen upptrampade stigar och gängor. Nordholm Djurf. 48 (1749).
2) i sht tekn. om den skåra som löper i spiral på en skruv o. d. l. i en mutter, ävensom om den upphöjning, balk, som begränsar denna skåra; dels om hela den vindling som skåran resp. upphöjningen bildar rundt skruven o. d. längs hela dess längd, dels om varje särskilt varv som skåran osv. gör rundt skruven osv.; äv., i fråga om skruv o. d. med två l. flera parallellt löpande skåror, om varje särskild skåra resp. upphöjning; utom i fackspr. oftast i pl. Trekantig, fyrkantig, flat, rund gänga, gänga med trekantig, fyrkantig osv. genomskärning. Skära upp gängor. Andersson Salberg 71 (cit. fr. 1696). I en skruf har sig kraften som skrufwens lengd til gengernas lengd. Swedenborg Reg. 16 (1718). En jernskruf .., hvars jängor gå ansöhls. König Mec. 168 (1752). Det avstånd, mätt efter cylinderns axel, som en punkt på gängan rört sig, då den beskrivit ett varv runt cylindern, benämnes gängans stigning. BonnierKL 5: 206 (1924). — jfr HÖGER-, MODER-, PLATT-, SKRUV-, SPIRAL-, TRÄ-, VÄNSTER-GÄNGA.
3) [sannol. utvidgad anv. av 2; dock möjl. med anslutning till 1] (numera föga br.) om det vari l. varpå ngt löper l. ledes l. rör sig; särsk. om tapp l. spår o. d. l. om gångjärnsled. (Sv.) Gänga: (lat.) cardo. Cavallin (1875). Derpå tar han qvasten .. och viskar af straffstocken. Sedan undersöker han dess gänger och lås. Strindberg SvÖ 2: 246 (1883). Bort rodde han .., så att vattnet forsade om båten, och de urgröpta årorna i sina nötta gängor gnälde och gnisslade. Geijerstam FattFolk 1: 62 (1884). Styret sättes åter i sina gängor, man eldar under pannorna, man gläder sig åt hoppet att kunna föra fartyget ur packisen. Hedin Pol 2: 526 (1911). — särsk.
a) (†) i lås: inrikte, villa, besättning (se d. o. II 1 b). (Fr.) râteau .. (sv.) Gänga eller bleck som går in i nyckel-axet. Holmberg (1795; under râteau).
b) (numera knappast br.) vaggmed; jfr GÄNGLA, sbst. 3. Hagberg Shaksp. 3: 311 (1848; i bild). CVAStrandberg 1: 259 (c. 1870).
4) [möjl. urspr. till 3; numera anslutet till 2; jfr d. gaa i den gamle gænge] bildl.; i sht i pl. Ngt går i de gamla gängorna, ngt går på det vanliga viset, ”i de gamla hjulspåren”. Ngn råkar ur gängorna, ngn kommer ur sin vanliga sinnesstämning l. sin vanliga sysselsättning o. d., ngn kommer ”ur led”; äv.: ngn råkar i misshumör. Någongång rycker han (dvs. P. Veronese) historien alldeles ur sina gänger, och flyttar henne rakt in i sin samtid. Rydqvist Resa 73 (1838). Mortimer hade återtagit sin tjänstgöring. Hans lif hade på nytt kommit in i sina gamla gängor. Söderberg Främl. 161 (1895, 1903). Fischer märkte väl att jag inte var i gängorna. Essén Vap. 255 (1917). Han (har) varit ur gängorna sedan i onsdags. SvD 1928, nr 337, s. 10. jfr VARDAGS-GÄNGA. — särsk. i numera mindre br. anv. Att också den nyare judiska ritualmusiken väsentligen rörde sig i grekiska gängor .. är ganska antagligt. Wegelius MusH 9 (1891). Han kunde ej komma i den gänga, han önskat. Geijerstam YttSkär. 52 (1898).
Ssgr (i allm. till 2, tekn. Anm. Flertalet av nedan anförda ssgr kunna äv. föras till GÄNGA, v.): A: (jfr anm. ovan) GÄNG-BACK, r. l. m. härdat stålstycke som utgör den skärande delen i en gängkloppa l. i vissa gängmaskiner; jfr BACK, sbst.3 3. AB 1845, nr 221, s. 1. SFS 1919, s. 235. —
(jfr anm. ovan) -BORR. borr som användes till uppskärande av gängor i muttrar o. d.; jfr -TAPP. Stål Byggn. 1: 151 (1834). Auerbach (1909). —
(jfr anm. ovan) -DON, n. värktyg för uppskärning av utvändiga gängor i trä. Eneberg Karmarsch 1: 161 (1858). BonnierKL (1924). —
-HÖJD. å skruv l. mutter, om det avstånd, mätt efter skruvens osv. axel, som en punkt på en gänga rört sig, då den beskrivit ett varv rundt skruven l. muttern. Eneberg Karmarsch 1: 165 (1858). Hector Husg. 100 (1904). —
(jfr anm. ovan) -KLOPPA, äv. -GLOPPA, r. l. f. värktyg för framställande av utvändiga gängor på metall- l. järnstänger, bestående av backar o. en dem sammanhållande ram; äv. om denna ram enbart. AB 1845, nr 221, s. 1. Didring Malm 2: 217 (1915). —
(jfr anm. ovan) -SKIVA, r. l. f. värktyg för framställande av gängor. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 52. —
(3) -STEN. (i vissa trakter) del av primitiv anordning för öppnande o. stängande av (dörr l.) grind, bestående av en sten med däri borrat hål i vilket en lodrät tapp i grinden osv. löper. RedNordM 1913, s. 9. —
(jfr anm. ovan) -STÅL. värktyg av stål varmed gängor uppskäras. Luttropp Svarfk. 256 (1839). 2NF 27: 848 (1918). —
(jfr anm. ovan) -TAPP. tapp för framställande av invändiga gängor. AB 1845, nr 221, s. 1. Hector Husg. 102 (1904). —
-TOLK, r. l. m. måttvärktyg av härdat gjutstål (för mätning av skruvgängor). TT 1899, Allm. s. 233. TLev. 1914, nr 10, s. 2. —
B (†): GÄNGER-HÅL, se A.
Avledn. (till 2, tekn.): GÄNGA, v., se d. o. —
Spoiler title
Spoiler content