publicerad: 1932
HONA hω3na2, i bet. 1 f.; i bet. 2, 3 o. 4 r. l. f.; best. -an; pl. -or (Celsius HushAlm. 1744, s. 6 a, osv.).
Ordformer
(hon- 1614 osv. honn- 1793. Anm. Den hos Lucidor (SVS) 430 (1674) o. Högström Lapm. 82 (1747) mötande pluralformen honar torde sannol. böra uppfattas som pl. till pron. HON användt ss. sbst. (se HAN II))
Etymologi
1) djur med endast kvinnliga könsorgan, djur av honkön; ss. första led i ssgr: honlig. Rondeletius 38 (1614). De (dvs. änderna) är' honar alla slätt. Lucidor (SVS) 430 (1674). En hann är tillräckelig för många honor (vid orr- o. tjäderlek). Biberg Linné Oec. 50 (1750). Rosenius SvFågl. 1: 3 (1913). — särsk. (vulgärt, föga br.) bildl., om kvinna. Friskens kutsk den war en hona. Runius Dud. 3: 74 (1712). Engström 5Bok 51 (1910). — jfr AP-, BI-, BJÖRN-, FISK-, FJÄRILS-, FÅGEL-, GALL-, GÖK-, HAR-, KRÄFT-, LEJON-, PÅFÅGEL-, REN-, RÄV-, TIGER-, VARG-HONA m. fl.
2) (utom i ssgr numera bl. ngn gg vard.) bot. växt l. blomma med endast honorgan, honväxt resp. honblomma; ss. första led i ssgr (fullt br.): honlig (med honorgan, med honblommor osv.). Växter, .. i hvilkas blomma allenast äro stifter, heta honor. Celsius HushAlm. 1744, s. 6 a. Hvarest .. hann- och hon-blommorna sitta särskildt och hvar för sig, där äro hann-blommorna merendels stälde ofvan före honorna. Biberg Linné Oec. 32 (1750). OrdbAllmogHels. 74 (1873). — jfr PALM-HONA.
3) (†) bot. benämning på det kvinnliga könsorganet i en blomma, pistill. Biberg Linné Oec. 30 (1750). Hartman Fl. XLII (1832).
4) [jfr HANNE, sbst.2 4] (förr) benämning på det underliggande (halvcirkelformiga) taktegel över vars fogar ”hannarna” lades. Bergman GotlSkildr. 112 (1882). MeddNerFmF 1: 11 (1896).
Ssgr (Anm. Jfr HAN ssgr B): (2) HON-AX. bot. blomax bestående uteslutande av honblommor. Linné Sk. 198 (1751). —
(2) -BLOMMA, r. l. f. bot. benämning på blomma (se BLOMMA, sbst. 1) som har pistill(er), men saknar (utvecklade) ståndare. Biberg Linné Oec. 30 (1750). Fries Växtr. 88 (1884). —
(2) -BLOMSTER. (numera knappast br.) bot. honblomma. Hiorter Alm. 1743, s. 22. LittT 1797, s. 172. —
(1 o. 2) -CELL. anat. o. bot. honlig könscell, äggcell. NF 1: 980 (1876). Svenson Sinnessj. 1 (1907). —
(3) -FÄSTE. (†) bot. om fruktfäste o. arkegoniets fäste hos fanerogamer resp. kryptogamer. Hartman Fl. XXXVII (1838). Fries SystBot. 288 (1897). —
(2) -GREN. bot. benämning på från stammen utgående, arkegoniebärande gren hos vissa kryptogamer. Fries SystBot. 284 (1897). —
(2) -HÄNGE. bot. hänge av honblommor. Berlin Farm. 1: 397 (1849). Fries BotUtfl. 3: 258 (1859, 1864). —
(2) -KNOPP. (†) om (avfallande) honhänge (med hårbärande frön). Hon-knopparne (av Salix, pil) orena omkringliggande åkrar och ängar. Aspelin Fl. 59 (1749). Fischerström 1: 47 (1779). —
(1 o. 2) -KÖN.
1) kvinnligt kön; vanl. konkretare, om den kategori av levande varelser l. av växter som är utrustad med honliga könsorgan. Möller (1790). Sundevall Zool. 9 (1835). 1Mos. 6: 19 (Bib. 1917).
(2) -KÖNAD, p. adj. (i sht i fackspr.) om växt: försedd med honorgan. —
(1) -LEM. (†) om honligt könsorgan (hos djur). Marklin Illiger 274 (1818). Billing Hipp. 230 (1836). —
(1 o. 2) -ORGAN. (i sht i fackspr.) honligt könsorgan (vanl. hos växter, men äv. hos djur); vanl. i pl. Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 44. Holmström Naturl. 1: 96 (1888). —
(2) -SPOR. bot. hos vissa kryptogamer, benämning på var o. en av de sporer (makrosporer) som utveckla honliga (arkegoniebärande) protallier. Areschoug LbBot. 338 (1863). VetAÅrsb. 1912, s. 312. —
(2) -STÅND. bot. individ (av en dioik art) med endast honblommor. CAlströmer (1762) hos Linné Bref I. 3: 59. BotN 1857, s. 125. —
(1) -VALP. —
Avledn.: HONLIG, adj. (i sht zool. o. bot.) till 1 o. 2: till honkönet hörande, av honkön; av honköns natur. Thorell Zool. 1: 289 (1860). VerdS 88—89: 25 (1900). Beträffande statspris (för tjur gäller), att minst .. tio honliga avkomlingar .. uppvisas (osv.). SFS 1922, s. 711.
Spoiler title
Spoiler content