publicerad: 1932
HÅLLNING hol3niŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. (föga br.) -ar (Linné Gothl. 300 (1745; i bet. 4), Norlander LingFäktsal 44 (1908; i bet. 2 c)).
Ordformer
(hold- 1635. holl- 1640—1818. hål- 1621. håld- 1546—1661. håll- 1745 osv. hålld- 1678)
Etymologi
[jfr d. holdning, t. haltung]
eg. vbalsbst. till HÅLLA, v.1
1) (numera bl. tillf.) ss. vbalsbst. till HÅLLA, v.1 (i olika bet.). Allt våld, hållning, bindning m. m. bör undvikas, och den sjuke lemnas helt och hållet åt sig sjelf. Hallin Hels. 2: 262 (1885); jfr HÅLLA, v.1 1 g. — jfr BANK-, BOK-, FORM-, FÄRG-, LÄNS-, MOT-, MÅTT-, ORDNINGS-, REN-, STRÅK-, STÅL-, VAKT-HÅLLNING m. fl. — särsk.
b) (†) till HÅLLA, v.1 23 c, 29: begående, firande (av ngt); hållande, förrättande (av ngt). Vthan någon Rikzdagz holdning och sammankallelsse. RARP 2: 193 (1635). Linc. M 3 b (1640). Schultze Ordb. 1773 (c. 1755). — jfr BÖN-, MÄSSE-HÅLLNING.
c) († utom i ssgr) till HÅLLA, v.1 24: hållande (av ngt); underhållande (av ngt); underhåll. Effter domkyrkionar skola blifva vidh macht, är betenkiandes, hvadh skal varda vederlagdt til håldning. RA I. 1: 462 (1546). Obestämda utgifter såsom hytteredskaps hållning, hyttefolkets städja .. o. d. NoraskogArk. 6: 143 (1850). — jfr APOTEKS-, BORD-, BRO-, FÄRJ(E)-, GÄST-, GÄSTGIVERI-, HUS-, HÄST-, KNEKT-, KROG-, LYS-, MAT-, SKJUTS-, VÄG-HÅLLNING m. fl.
2) [jfr HÅLLA, v.1 1 d] sätt att hålla l. föra kroppen, kroppsställning; ofta pregnant: god kroppshållning; vanl. om människa, stundom (jfr särsk. a) om djur; ngn gg bildl. Ha en god, rak, spänstig, militärisk, dålig, slapp, böjd hållning. Med ädel, värdig, stram, stolt hållning. Ledig, otvungen, tafatt hållning. Truppens hållning var utmärkt; jfr 5 b. Hon saknar hållning. Hvilken vördnadsbjudande hållning i denna krökta gubbes gestalt. Almqvist Col. 61 (1835). Ryttarens sits och hållning till häst bör vara ledig, men dock med en viss stadga. Balck Idr. 1: 222 (1886). Hennes hållning (var) något stel men utan en skymt af högdragenhet. De Geer Minn. 1: 68 (1892). Jag har sällan sett fåglar med så präktig hållning. Lagerlöf Holg. 2: 216 (1907). Med dina tankar möttes mina, / med samma hållning och med samma uppsyn. Bring Dante 110 (1913). jfr: Han har bra hållning på sina (sim-)hopp. TIdr. 1896, s. 453. — jfr KROPPS-HÅLLNING. — särsk.
a) ridk. form som hästen har under olika förhållanden, särsk. med tanke på huvudets o. halsens resning, ryggens välvning o. bakdelens underträdande. Gå l. stå i (en) god, dålig, ändamålsenlig hållning. Samlad hållning. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 39 (1836). RidI 1914, s. 109. Hamilton Ridn. 89 (1923).
b) mil. (o. gymn.) pregnant: god l. vårdad hållning, rak l. sträckt hållning; förr äv. i förb. sträckning och hållning l. hållning och sträckning. Står artillerist stilla och en person, på hvilken han skall helsa, passerar förbi, intages sträckning och hållning. Spak HbFältartill. 18 (1873). Att hållning och vid de beridna vapnen ordentlig sits i sadeln iakttagas. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 87 (1880). Laurin 2Minn. 54 (1930).
c) gymn., i sht sjukgymn. (rörelse bestående i) bibehållande av kroppen l. en lem någon kortare stund i samma ställning; äv. övergående i bet.: ställning. Framliggande hållning. Hartelius Sjukgymn. 41 (1870). Vågliggande hållning (”utliggning”) framåt, mellan två linor. Balck Idr. 3: 179 (1888). Norlander LingFäktsal 44 (1908).
3) [jfr HÅLLA, v.1 1 e] förhållande(t) att ngt håller sig l. hålles rakt l. styvt, bibehåller sin form o. d.; stadga, fasthet, styvhet. (Sv.) Hållning på en söm .. (fr.) Rentrage. Westee (1842). (Mellan kragen o. fodret) måste man lägga .. en skrå remsa af styft tyll, så att der blir mera hållning i kanten. Iduna 1864, s. 2. (Benen) gifva stadga och hållning åt mjukdelarna hos menniskan och vissa djur. NF 2: 195 (1877). Tenow Solidar 1: 90 (1905).
4) [jfr HÅLLA, v.1 1 k] (†) konkret: hulling, hake. Sielfva Pilk-järnet .. har 2:ne hakar eller Hållningar. Linné Gothl. 300 (1745). Strålenhielm Ymp. 19 (1751).
5) [sannol. väsentligen efter motsv. anv. i t.] i vissa bildl. anv.
a) (numera mindre br.; jfr dock α) stadga, fasthet; sammanhållning, konsekvens. Hvad genom en utomordentlig mans anda och kraft våldsamt sammanhölls, sönderföll, så snart den starka hand icke mera fanns, som gaf hållning åt det hela. Polyfem V. 1: 3 (1811). En Talare .. måste tänka sig granskande åhörare, som .. inse, om det han frambär, äger samband, styrka och hållning. Ödmann AnvSkrift. 61 (1822). Kärleken äfven ger hållning åt lifvet. Fahlcrantz 3: 217 (1864). Hans stil saknar hållning. Cavallin (1875). Lysander Almqvist 25 (1878). — särsk.
α) (fullt br.) i fråga om moraliska förh.: stadga o. fasthet i karaktären, fasthet i grundsatser o. handlingssätt, handlande efter fasta grundsatser; (moralisk) styrka, (moraliskt) mod. Vara utan, sakna (all) hållning. Lucidor .. Mördades 1674 på en källare i Stockholm sedan hans charakter förlorat all hållning. Wieselgren SvSkL 1: 204 (1833). Ingen klagan (hördes från den döende soldaten), hållning prydde / Veteranen i det sista. Runeberg 5: 69 (1856). Svedelius i 2SAH 51: 146 (1875).
β) (†) övergående i bet.: hållpunkt, fäste. En princip, utom hvilken all jemförelse (mellan de olika föreställningarna) .. vore utan hållning, och förgäfves. Leopold 5: 34 (1801). Boëthius Sedel. 16 (1807). Boström 3: 289 (1864).
b) sätt att tänka l. handla l. skicka sig; tänkesätt; beteende, uppträdande, uppförande; äv. övergående i bet.: ståndpunkt, ställning (som intages i en viss situation l. i en viss fråga o. d.); i sht förr äv. abs.: godt uppförande, värdigt beteende, levnadsvett, värdighet, behärskning, stundom i denna anv. närmande sig o. svårt att skilja från a α. God, dålig hållning. Intaga l. iakttaga en avvaktande, reserverad, fast, självständig, hotande, tvetydig hållning. Med manlig hållning. KrigVAH 1824, s. 23. (Presidenten) håller sig nära sin maka, han håller hennes schawl, han håller henne mycket kär, men allt med hållning. Bremer Nina 40 (1835). Den ädla anda och hållning, som förenade utgöra den sanna stämpeln af en för sitt yrke bildad krigare. Hamilton MilUnd. 76 (1842). Det mobiliserade nationalgardets klenmodiga hållning. Rappe Nordarm. 105 (1874). Teaterpublikens hållning under dessa föreställningar. Wirsén i 3SAH 2: 231 (1887). Det väsentliga i bildningen blir alltid en viss personlighetens hållning såväl i det yttre som i det inre. Larsson Bildn. 33 (1908). Kristians (dvs. Kristian IV:s) förändrade hållning kom till uttryck, när Götzen i början af april uppsökte honom i Wolfenbüttel. HT 1918, s. 94. — jfr LIVS-HÅLLNING.
c) (i sht i skriftspr.) beskaffenhet (i sht i fråga om det intryck som ngt gör i yttre, formellt hänseende), karaktär; form; i fråga om konstvärk, litterärt alster o. d. närmande sig bet.: stilkaraktär, stil. Giva en vetenskaplig hållning åt sin framställning. Biberg 2: 68 (c. 1820). (Lunds domkyrka) har en mycket enkel ehuru ädel hållning. Brunius SkK 89 (1850). Latinets fasta och slutna hållning. PedT 1876, s. 156. Scener af lättare, t. o. m. komisk hållning. Wegelius MusH 207 (1892). (Sagans) språk får genom upprepningar och paralleliseringar en rytmisk hållning. Wrangel Dikten 219 (1912). — särsk. [efter motsv. anv. i t.] mål. i fråga om målning l. teckning o. d.; dels: förhållande(t) att de olika delarna l. föremålen framträda i sina rätta plan, te sig plastiskt, stundom närmande sig bet.: (riktigt) perspektiv; dels o. numera vanl.: förhållande(t) att ljus o. skugga äro riktigt fördelade l. färgerna väl sammanstämda, sammanhållning av färgtoner o. valörer o. d. Bergklint MSam. 1: 204 (1781). Förnämsta förtjensten af hans (dvs. Pehr Hörbergs) målningar ligger i compositionen och hållningen. JournSvL 1798, s. 153. Hållning. Är en verkan af skuggningskonsten. Scheutz Ritk. 195 (1832). Ljunggren Est. 2: 307 (1860). Sundén (1885).
Ssgr: (2) HÅLLNINGS-GYMNASTIK. gymn. gymnastik som särsk. avser att förbättra kroppshållningen o. rätta felaktigheter i densamma. PT 1914, nr 28 A, s. 2. —
(5) -LÖS.
1) som saknar stadga l. enhet l. sammanhang l. konsekvens; äv.: som saknar självständig tanke o. d., osjälvständig. Hållningslös eklekticism. Estlander KonstH 370 (1867). Detta första (dikt-)häfte .. är ännu mycket omoget och hållningslöst. Castrén Creutz 36 (1917).
2) till 5 a o. b: som är utan fasthet l. stadga i sin karaktär l. sitt tänke- l. handlingssätt; vacklande, inkonsekvent; svag, ”utan ryggrad”; i sht förr äv.: som saknar behärskning l. värdighet i sitt beteende, obehärskad, besinningslös; äv. i överförd anv. om uppträdande, handling o. d. Der vi igenkänna vår hållningslöse politiker. Wieselgren SvSkL 4: 674 (1848). Ögonblicket derpå var .. (Lucidor) ett rof för häftiga samvetsqval och en hållningslös ånger. Ljunggren Bellm. 35 (1867). Hållningslös opportunism. Hagberg VärldB 183 (1927). —
-LÖSHET~20 l. —0~2.
2) till -LÖS 2. De dåvarande fransyske regenternes hållningslöshet. Bolin Statsl. 1: 313 (1870). Den utomstående (har) mycket svårt att fatta, att den moraliska hållningslösheten kan bero på sjukdom. 2NF 17: 769 (1912). —
(jfr 2 c) -RÖRELSE. gymn., i sht sjukgymn. Wretlind Läk. 2: 75 (1894). Hållning (eller ”hållningsrörelse”) är bibehållandet af hela kroppen eller en lem under en eller flera minuter i en och samma ställning. Därs. 3: 94 (1895). —
Spoiler title
Spoiler content