SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÄCK häk4, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -or Serenius EngÅkerm. 58 (1727)).
Etymologi
[fsv. hek, ss. hägnad l. infattning användt spjälvärk?, liksom d. hæk av mnt. heck, n., inhägnad m. m., varav nt. hekk, grind, vagnshäck m. m., motsv. holl. hek, feng. hæc (gen. sg. hæcce), grind m. m., varav eng. heck, hatch; trol. av germ. stammen hak i HAKE, sbst.2. — Jfr HÄCK, sbst.4]
benämning på olika föremål som (till sin väsentliga del) utgöras av spjälvärk l. gallervärk o. som ofta tjäna till att (ss. stängsel o. d.) avskilja visst rum; äv. i överförd anv. om medelst spjälvärk l. gallervärk (delvis) avskilt rum o. d. Schenberg (1739). Schultze Ordb. 1702 (c. 1755). — jfr SPOL-HÄCK. — särsk.
a) landt. i häck (i bet. b) ingående spjälgaller. Celsius HushAlm. 1740, s. 29. Får-huset var delt liksom i 3 rum medelst tvänne par häckar eller stegar, som öpnade sig upåt ab angulo acuto, emellan hvilka höet nedsläptes ifrån skullen. Linné Sk. 371 (1751). Ofvanför krubban (vid vilken hästen bindes) lägges höet innanför en häck af spjälar, foderhäck. 4GbgVSH V—VI. 4: 17 (1903). — jfr FODER-HÄCK.
b) landt. i kätte l. bås l. spilta o. d.: behållare l. avskilt rum för stråfoder, i allm. med en l. flera sidor av spjälgaller (jfr a ovan), varigenom djuren (djuret) i kätten osv. kunna (kan) taga till sig fodret; i sin enklaste form det utrymme som bildas, när ett spjälgaller under spetsig vinkel fastgöres vid vägg l. balk l. dyl. IErici Colerus 2: 276 (c. 1645). Swijker du Hästen i häcken, så lägger han digh i bäcken. Grubb 350 (1665). En Stall med 8 Spiltor, krubbar och Häckar. BoupptSthm Syneprot. 25/1 1673. Härtill (dvs. till att giva lammen hö uti) inrättas en liten låg häck, som kan upphängas på väggen. Tidén Bosk. 23 (1841). Häckarne (i ett stall) göras af trä- eller järnspjälor och fästas hälst 0,5 m. högre än krubborna, för att ej hästen må draga foder ned i spiltan. Juhlin-Dannfelt 167 (1886). 2NF 26: 950 (1917). — jfr FODER-, KRUBB-HÄCK.
c) landt. i häck (i bet. d) ingående sidostycke av spjälvärk, vagnstege; förr äv. om liknande sidostycke på likbår. BoupptVäxjö 1736. Liket .. lades .. på en simpel bår med häckar på sidorne. Agrell Maroco 1: 26 (1789, 1796). Drängen Pekka smorde arbetskärran på gården och fastsurrade dess höga häckar. Nygård Päivärinta Bild. 4: 56 bis (1887). Öfverredet på vagnen bestod än af spjälverk, hvari rörliga sidostycken, häckar, kunde fästas (osv.). Norlind AllmogL 77 (1912). — jfr LÅNG-, SIDO-HÄCK.
d) landt. mer l. mindre högt överrede på vissa (arbets)fordon (i sht för transport av hö, säd o. d.), urspr. o. eg. (o. alltjämt oftast) av spjälvärk; äv. (i sht ss. senare led i ssgr) om (arbets)fordon med dylikt överrede; äv. ss. måttsord, i sht i fråga om hö. VDAkt. 1676, nr 338. Häck, att införa hö och säd med. Crælius TunaL 366 (1774). Höfångsten räknas till 120 a 130 häckar godt hårdvallshö. VexiöBl. 1825, nr 8, s. 3. SFS 1829, s. 147. PT 1904, nr 279 B, s. 1. — jfr BAK-, HÖ-, HÖST-, KVARN-, SLÄD-, VAGNS-HÄCK m. fl.
e) mil. av spjälor l. galler avskilt, öppet utrymme å militärfordon (på de flesta av fältartilleriets pjäs- o. ammunitionsfordon inrättat bakom föreställarens ryggstöd o. avsett för medförande av kuskars o. åkande servismanskaps kappsäckar o. kokkärl). LbArtill. 49 (1883). Kappsäckar och kokkärl med rem, som tillhöra kuskarna och de åkande, föras alltid .. i häcken å vederbörligt fordon. UFältartill. 262 (1916).
f) (i vissa trakter) bur l. med spjälvärk avstängd plats för djur, i sht fåglar; jfr HÄCK, sbst.5 Spegel (1712). Kalkoner giödas såleds: De ställas i en häck eller bur, hvar för sig, så at de ei få huggas (osv.). Dahlman Reddej. 136 (1743). Sahlstedt (1773). En häck med ankor och höns. Mattsson VSkr. 7: 157 (1907). — jfr EKORR-, HÖNS-HÄCK.
g) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) inrättning av spjälvärk l. gallervärk för förvaring av bröd, kött o. d. (vid transport); jfr BUR, sbst.1 5, BÄNNE 4, HJÄLLE 2. Spegel 42 (1712). Med ångbåt och bantåg .. hitsändt kött saluföres vanligen i s. k. häckar med otäta väggar, hvarigenom smuts och dam intränger, ej minst på själfva torget. GHT 1896, nr 242 A, s. 3. — jfr OST-HÄCK.
h) (i vissa trakter) om olika inrättningar med galler l. hål för placering av cyklar, värktyg, tallrikar, ägg o. d. Klemming Blecksl. (1848). Hallstén o. Lilius (1896). Auerbach (1909). — jfr CYKEL-, SKED-, TALLRIKS-, ÄGG-HÄCK.
i) (†) om gallerformigt altarskrank. Wettersten Forssa 77 (c. 1750).
j) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ställning av spjälvärk varpå sädeskärvarna upphängas för torkning; jfr HÄSSJA, sbst., RIA, sbst. Ymer 1902, s. 392.
k) vävn. på varpa: inrättning som utgöres av tvenne från varandra åtskilda träramar, vari ett större l. mindre antal stålpinnar äro placerade och varmed man vid varpningen bildar ”skälet”. Ekenmark Hb. 6 (1820).
Ssgr: (jfr d) HÄCK-KÄRRA. (i sht förr) jfr -VAGN. Nygård Päivärinta Bild. 4: 56 (1887). PT 1902. nr 112, s. 4. Cannelin (1921).
(d) -STÅNG. i vagnshäck: var särskild av de stänger som på sidorna bilda häckens övre kant. VetAH 1759, s. 139. Lovén Folkl. 25 (1847).
-SÄNG. (i vissa trakter) inbyggd säng med lucka av gallervärk. Erixon Möbl. 1: XVII (1925).
(jfr d) -VAGN. vagn med häckar. BoupptVäxjö 1830. ArbB 274 (1887).
Spoiler title
Spoiler content