publicerad: 1932
HÄNGSLE häŋ3sle2, n.; best. -et; pl. -en ((†) = (SthmStadsord. 1: 111 (1654: Dörehengsle))); äv. (numera mindre br. utom i Finl.) HÄNGSEL häŋ4sel, n.; best. -slet; pl. =; i vissa trakter äv. HÄNGSLA häŋ3sla2, r. l. f.; best. -an; pl. -or. Anm. I pl. förekommer äv. (numera bl. bygdemålsfärgat) hängsler, dels (i ä. tid) till hängsle, dels ss. försvagning av hängslor (1Kon. 6: 34 (Bib. 1541), Bergman VSmSkr. 356 (1856)), ävensom (numera bl. vard. i Finl.) hängslar, sannol. urspr. till hängsel med mask. genus (SkeppsgR 1543 (: hengslana), Heinrich (1814: Dörrhängslarne; under hängsle); jfr Bergroth FinlSv. 62 (1916, 1928)).
Ordformer
(hängsel (hängsl, hengsel(l)) c. 1635—1891, 1928 (från Finl.). hängsle (hengsle) 1558 (: sölffhengzle) osv. hängsla (hengsla) 1541 (: dörahengslonar, pl. best.)—1910)
Etymologi
1) (†) om nedhängande föremål.
b) förhänge, draperi, gardin o. d. Hengsell af randigt tygh och fönster Gardiner. BoupptSthm 18/1 1684. Ett grönt och sorgligt hängsel / Kring Buren (med papegojan) fäldes ner. Bellman (BellmS) 3: 46 (c. 1770).
2) (numera utom i b o. c nästan bl. i fackspr., särsk. tekn.) inrättning l. anordning (band l. rem, kedja, länk o. d.) avsedd att hålla ngt i hängande ställning l. att uppbära (l. sammanhålla) ngt o. hindra det från att falla l. glida ned; förr äv.: bälte, gördel. BtÅboH I. 1: 46 (1588). Ett hängsle till klockan i nya capitlet. Därs. I. 11—12: 7 (1654). 3:ne st(ycken) eldsatser med 3:ne hängsel. BoupptToftnäs 1768. (Sv.) Hängsle .. (lat.) Gestandi cingulum. Sahlstedt (1773). Halmskakarne (i tröskvärket) äro parvis upphängda på af jerntråd flätade hängslen. TT 1874, s. 171. Zethelius Fältarb. 83 (1892). (Gårdfarihandlaren) satte armarna i hängslena (på kramsäcken), spände ett par remmar i kors öfver bröstet och reste på sig. Lagerlöf Herrg. 69 (1899). NDA 1912, nr 288, s. 1. — jfr BYX-, BÅR-, BÄR-, DÖRR-, JÄRN-, LÄDER-, STRUMP-HÄNGSLE m. fl. — särsk.
a) (†) axelgehäng, axelskärp, bantlär. BoupptSthm 19/7 1652. Hängslet (dvs. bössremmen) af taft, guldblandadt och grönt, är fästadt så hårdt som en sena. Bellman (BellmS) 2: 159 (1775, 1791). Sen skal du prägtigt med hängslor och snören / Bjuda oss faddrar. Dens. (SVS) 1: 189 (1790).
b) (fullt br., äv. vard.) byxhängsle; vanl. i pl. 2 pahr Hengsell åth sönerna. BoupptSthm 1675, s. 1647 a, Bil. Lind (1749). Den enda hängslan, som uppehöll hans permissioner, skar in i hans ena axel. SthmFig. 1845, s. 287. Fogelqvist ResRot 82 (1926).
c) (fullt br., äv. vard.) gångjärn; dörrjärn. Hwar dören war j twå delar som til hopa hengde på theras hengsler. 1Kon. 6: 34 (Bib. 1541). Ambrosiani DokumPprsbr. 332 (i handl. fr. 1839). Bekostande af hängslen och af för klaffens hållande i horisontalt läge nödiga beslag ingår icke i entreprenaden. PMHyllinrednUnivBiblLd 4 (1904). — (†) lås hos mussla. Retzius Djurr. 220 (1772). Marklin Illiger 2 (1818).
d) landt. om var särskild av de parvis sammanfogade störar l. spiror som läggas över takåsen på halmtak l. ryggen på hö- l. halmstack för att sammanhålla halmen l. av de (gren)vidjor som tjäna till att inifrån stödja en vedfamns ståndare. Hängslen på vedfamnar. Cnattingius (1875, 1894). Öfverst på toppen eller ryggen (av en hö-, halm- l. sädesstack) läggas sammanbundna hängslen af gärdsel för att sammanhålla stacken mot blåsten. Juhlin-Dannfelt 375 (1886). LB 2: 74 (1899).
Ssgr (till 2): A: (2 b) HÄNGSEL-BAND. (hängsel- 1880 osv. hängsle- 1880) om den del av hängslena som utgöres av ett över (vardera) axeln gående band. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 199, 215. —
-BOCK, r. l. m. (numera föga br.) mil. till stöd i fältbro använd, tvåbent bock med ett i järnkedjor l. tåg vid benens övre ändar upphängt huvud. KrigVAH 1843, s. 196. Zethelius Fältarb. 83 (1892). —
-JÄRN. (hängsel- 1788 osv. hängsle- c. 1615) i sht tekn. järn (äv. järnlänk, -kedja) format till o. tjänstgörande ss. hängsle. Döra och hengsle jern till en portt. BtÅboH I. 1: 81 (c. 1615). Alla skrufvar, bultar, vinkeljern, hängseljern, m. m. böra efter hand passas och genast fästas på deras behöriga ställen. Stål Byggn. 1: 294 (1834). Patent nr 34067, s. 1 (1912). —
-LED, r. l. m. (hängsel- 1836 osv. hängsle- c. 1611)
1) (†) länk i hängsle (av järn l. metall). jfr: Klåcko klemps hengsle ledher. BtÅboH I. 1: 71 (c. 1611).
(2 b) -SPÄNNE. (hängsel- 1833 osv. hängsle- 1871) spänne som fasthåller hängselstropparna o. medelst dessa byxorna i avsett läge. Læstadius 2Journ. 129 (1833). Strindberg TrOtr. 2: 114 (1884, 1890). —
(2 b) -STROPP. stropp å byxhängsle vilken trädes över knapp i byxlinningen (varigm byxorna fästas vid hängslena). PT 1895, nr 123, s. 1.
B (mindre br.) HÄNGSLE-BAND, -JÄRN, -LED, -SPÄNNE, se A.
Avledn.: HÄNGSLA, v.2 till 2, särsk. 2 b: fastgöra (ngt) medelst hängslen. Knorring Skizz. I. 2: 5 (1841). Han stod och hängslade byxorna. Oljelund GrRidd. 133 (1926).
Särsk. förb.: hängsla upp. (Trikåerna) äro något för långa i benen åt mig! — Då hängslar man upp dem så mycket mera! Hedberg 4År 75 (1857). Didring Malm 1: 220 (1914). —
HÄNGSLIG, adj. [jfr sv. dial. (Hall.) hängslig] (starkt bygdemålsfärgat) till 2 a, om hund: som är vit kring halsen o. på bröstet; jfr: En brunhängslig Jagthund. VexjöBl. 1842, nr 46, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content