HÄR, numera bl. ss. första led i ssgr hä3r~ l. hæ3r~, adv.2
Etymologi
[av t. her, hit, fht. hera, motsv. mnt. her, holl. her i samma bet.; av västgerm. hera, avledning av pron.-stammen hi- (jfr HÄR, adv.1)]
1) (†) i förbindelser med verb, bildade efter tyska sammansatta verb, ss. giva här [efter t. hergeben], giva hit, lämna fram, gå här [efter t. hergehen], gå till. Hör du, war snar, gif stolen här! Asteropherus 20 (1609). Komme vij ihoop med Borgemestare och Rådh, då lärer det gåå annorlunda här. RP 8: 739 (1641). — jfr HÅLLA HÄR.
2) ss. första led i (från t. lånade) ssgr, se HÄRAN, HÄRBRAGT, HÄRFLYTA, HÄRFÖR, adv.2, HÄRFÖRA, HÄRGÅ, HÄRHÅLLA, HÄRKOMMA, HÄRKOMST, HÄRLEDA, HÄRLEDNING, sbst.2, HÄRRÖRA, HÄRSKAFFA, HÄRSKRIVA, HÄRSPRINGA, HÄRSTAMMA, HÄRSTAMNING, HÄRSTÄLLA, HÄRUPP, adv.2
