[sv. dial. igel- i ssgn igeltänd; sannol. biform till GIGEL-]
i ssgr.
Ssgr (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): IGEL-TAND. tand som står snedt l. som är utskjutande i förhållande till övriga tänder. Wistrand Husmed. 197(1840). —
-TÄNDT, stundom -TÄND, p. adj. som har ”igeltänder”. Weste(1807; med hänv. till gigeltänd). Zeipel Set. 1: 38(1847).
