publicerad: 1934
JUDE jɯ3de2, i bet. 1—2 m., i bet. 3 r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Svart Gensv. I 7 a (1558), Dryselius Monarchsp. 164 (1691)).
Etymologi
[fsv. iuþe, iudhe; liksom isl. júði av mnt. jude (t. jude); i fsv. äv. med biformen iødhe, liksom d. jøde av mnt. jode, jöde; jfr eng. jew, fr. juif; ytterst av lat. judæus, gr. ἰουδαῖος, eg.: (person) av Juda stam, till gr. Ἰούδας (se JUDAS)]
1) manlig individ tillhörande det semitiska folk som enligt bibelns utsaga härstammar från patriarken Abraham o. vars äldre historia skildras i gamla testamentet; urspr. bl. om individ som tillhörde Juda stam l. rike, motsatt: israelit (se d. o. 1); äv.: manlig individ (oavsett härkomsten) som bekänner sig till den mosaiska religionen; i pl. om individer av judisk börd l. konfession utan hänsyn till kön; jfr HEBRÉ, ISRAELIT. Judhana haffua ingen handel medh the Samaritaner. Joh. 4: 9 (NT 1526). Om marcknasztijdh så går här (dvs. i Leipzig) iuder i longa suarta kiortler. Bolinus Dagb. 20 (1667). Judar, Turckar, Morianer och Hedningar, som här i Rijket inkomma, skola underwijsas om wår rätta Lära, och befordras til Doop och Christendom. Kyrkol. 3: 10 (1686). Judar ega rätt, sedan 1863, att ingå borgerligt äktenskap med medlem af svenska kyrkan. Aldén Medb. 1: 101 (1884; 2:dra uppl.). Vad som än händer här i världen, slutresultatet är ändå att judarna bli rikare. Siwertz Sel. 2: 12 (1920). Jesus var jude och kan ej tillfullo förstås annat än mot bakgrunden av judisk livssyn och judiskt tänkesätt. SvTeolKv. 1930, s. 116. — jfr HALV-, KORN-, PÄNNING-, REFORM-, SCHACKER-, SPANNMÅLS-JUDE m. fl. — särsk.
b) i anv. med klandrande innebörd; numera nästan alltid med tanke på vissa osympatiska egenskaper (ss. snikenhet, samvetslöshet i affärer o. d.) som ansetts l. anses känneteckna judarna ss. affärsmän; jfr 2 a. Icke som en Christen man, vtan värre än en Jude eller heide. G1R 14: 263 (1542; om Nils Dacke). I .. hafwen .. skällt honom för ingen ärlig man, jude och den der wärre är än en jude. Cavallin Herdam. 4: 349 (cit. fr. 1685). Var han jude till natur? / Har han lyckats pengar samla, / Efter edra smycken skramla? Topelius Läsn. 7: 196 (1891).
c) i uttr. den evige l. vandrande juden (jfr 3), om juden Ahasverus, som enligt folktron är dömd till evig vandring. Liffman Pückler-Muskau 5: 15 (1836). Den vandrande juden. HSchück i NSvTidskr. 1886, s. 114 (titel). NDA 1912, nr 294, s. 3.
2) i överförd anv.
a) (i sht vard.) om sniken l. girig person som beräknar oskälig vinst på sina affärer, knipslug affärsman, ockrare o. d.; jfr 1 b. Hr Briasson .. är .. den störste jude i bokhandeln här i Paris. JJBjörnståhl (1769) hos Linné Bref I. 3: 234. Carlén Rosen 539 (1842). Nog finn's de' andra judar än Israels barn. Hembygden(Hfors) 1912, s. 45 (ordstäv). jfr: Ostindiens Judar, Chineserna. SvMerc. 3: 1239 (1758).
3) i uttr. (den) vandrande jude(n) (jfr 1 c), äv. (vard.) enbart jude, krukväxt (ampelväxt) av släktet Tradescantia Lin. (särsk. arten T. zebrina Hort.), som breder ut sig med långa skott. Langlet Husm. 789 (1892). Norlind AllmogL 387 (1912).
Ssgr (i allm. till 1): A (numera bl. ngn gg vard.): JUD-APA(N), f. l. r. (†) zool. apan Pithecia satanas Hoffm., satansapan, som ansetts likna en starkt skäggig jude. 1Brehm 1: 63 (1874). Rebau NatH 1: 72 (1879). —
-BARN, -BECK, -FLICKA, se C. —
-FOLK, se B. —
-HUND, -KVARTER, -NÄSA, -POJKE, -SKOLA, -STAD, -STEN, -TÖRNE, -UR, se C. —
B (ålderdomligt l. arkaiserande): JUDA-BARN, se C. —
-FOLK. (jud- 1790. juda- 1773 (ss. två ord), 1784 osv.) [fsv. iudha folk (i bet. 1)]
2) (†) i pl.: judar. Halfnakna och förtviflade Judfolk, af alla åldrar och kön. Agrell Maroco 1: 263 (1790, 1796). —
-KONUNG(EN). [fsv. iudha konunger] (i sht i biblisk stil) särsk. om Jesus. Hwar är Judha konungen som nyfödder är? Mat. 2: 2 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). —
-LAG, se C. —
-STEN, -SYNAGOGA, se C.
C (Anm. Jfr JUDAS ssgr D): JUDE-BARN. (jud- 1803—1807. juda- 1851. jude- 1782 osv.) barn av judiska föräldrar (l. av judisk fader l. moder). Regl. 27/5 1782, s. 8. —
-BECK. (jud- 1807—1910. jude- 1698—1912. juden- 1740—1849) [liksom d. jødebeg, t. judenpech, efter mlat. bitumen judaicum. Namnet syftar på den rika förekomsten av asfalt vid Döda havet] (numera föga br.) naturlig asfalt (se d. o. 1), bärgbeck, jordbeck. ApotT 1698, s. 31. Linné Stenr. 52 (c. 1747). Åkerman KemTechn. 2: 260 (1832). Lindgren Läkem. 25 (1912). —
-BLOD. [jfr BLOD 5] Brask Pufendorf Hist. 102 (1680). Det är just i judeblodets synnerliga styrka gentemot det europeiska som vi sannolikt ha att söka roten och upphovet till antisemitismen. Nordenstreng EurMänRas. 294 (1917). —
-BRÖD. kok. ett slags (urspr. av judar bakat) småbröd; äv. om var särskild kaka av dylikt bröd. Hagdahl Kok. 932 (1879). Keyland Allmogekost 1: 88 (1919). —
-BÄR. (†)
2) växt av släktet Nicandra Adans.; särsk. i uttr. blå judebär, arten Nicandra physaloides (Lin.) Gärtn., bladklocka. Lilja FlOdlVext. 28 (1839). —
-EMANCIPATION. judarnas frigörelse från inskränkningen i deras samhälleliga rättigheter o. dyl. l. (i fråga om ä. tider) från mer l. mindre fullständig rättslöshet. AB 1838, nr 204, s. 2. SvH IX. 2: 22 (1908). —
-FRÅGA(N). fråga(n) rörande judarnas ställning i samhället o. d. AB 1838, nr 204, s. 2. I norden har man ingen judefråga. Henriksson Tyskl. 328 (1901). —
-HAT. mot judarna riktat hat. Cavallin Heman Judaf. 21 (1883). —
-HATARE. Judehatarne, hvilka dess bättre i vårt Sverige icke äro många. Strindberg NRik. 102 (1882). —
-HATT. (förr) ett slags kägelformig topphatt vilken judar i flera länder under medeltiden voro ålagda att bära. 2NF (1910). —
-HUND. (jud- 1851. jude- 1834 osv.) (starkt vard.) skymfande beteckning för jude. Almqvist DrJ 182 (1834). —
-KRISTEN. som är l. tillhör l. utmärker en kristen av judisk börd; äv. substantiverat, särsk. kyrkohist. om dem som under den kristna kyrkans äldsta tid övergingo från judendomen till kristendomen (o. som i religiöst hänseende mer l. mindre bibehöllo judiska särdrag); motsatt: hednakristen. Cornelius LbKyrkoh. 7 (1860). Den judekristna riktningen, som .. gjorde Petrus .. till sin sakförare mot hedningeaposteln (dvs. Paulus). Rydberg Sägn. 77 (1874). De judekristne (utstöttes) ur synagogorna. 2NF 9: 474 (1908). Ananias, en i Damaskus levande judekristen. 3NF 1: 903 (1923). —
-KRISTENDOM~102 l. ~200. särsk. kyrkohist. om judiskt färgad kristendom under kyrkans äldsta tid. Björnström Hagenbach 1: 118 (1871). —
-KVARTER. (jud- 1880. jude- 1686 osv.) stadskvarter l. stadsdel som bebos av judar; äv.: getto. OSPT 1686, nr 49, s. 4. Frankfurts judekvarter. Böök 4Sekl. 28 (1928). —
-KÖRS l. -KIRS. (jude- 1683 osv. juden- 1805—1872. -kers 1659—1698 (: Judekers Gräs). -kirs 1805 osv. -kirschen, pl. 1683—1745. -körs 1872 osv.) [jfr holl. jodenkers, t. judenkirsche; jfr -KÖRSBÄR] trädg. = -KÖRSBÄR 1. Franckenius Spec. D 3 b (1659). PrisförtAlnarpTrädg. 1902, s. 89.
-KÖRSBÄR~20, äv. ~02, förr äv. -KIRSBÄR. (jude- 1698 osv. juden- 1685—1738)
1) [liksom d. jødekirsebær efter t. judenkirsche (jfr KÖRSBÄR). Namnet syftar på att växtens bär med det vid fruktmognaden tillväxande, starkt orangefärgade fodret ansetts likna ett huvud med rödgul slöja, sådan som judinnorna förr brukade bära; jfr t. judendeckel, judenhütlein, judendocke ss. namn på samma växt] trädg. (bär av) växt av släktet Physalis Lin., särsk. arten Physalis Alkekengi Lin.; boberell. Rudbeck HortBot. 106 (1685). Svederus Hlex. 164 (1869). 3NF (1929).
2) (†) (bär av) busken o. trädet Arbutus unedo Lin., smultronträd. Möller (1790). Deleen 601 (1829).
Ssgr (till -KÖRSBÄR 1): judekörsbärs-gräs. (†) växten judekörsbär (se d. o. 1). ApotT 1698, s. 33. Därs. 1739, s. 34.
-LAG, r. l. m. (juda 1527 (ss. två ord)—1555 (ss. två ord). jude- 1750 osv.) [fsv. iudha lagh] (numera bl. tillf.) om den mosaiska lagen. OPetri PEliæ i 1 a (1527). Kolmodin QvSp. 2: 441 (1750). —
-MISSION. kristen mission bland judarna, israelsmission. MissionTIsrael 1874, s. 58. 2NF 18: 680 (1912). —
-MÄSSA, r. l. f. [jfr motsv. anv. av d. jødekirke o. jødeskole, t. judenschule; med syftning på den högljudda recitationen av vissa böner i judarnas synagogor o. skolor] (enst., †) bildl., om starkt stojande, då man ropar i munnen på varandra. Så snart förhör af lexorna inträffade samtidigt på båda ställena (dvs. skolsalarna), blef det en fullkomlig judemessa. Ahnfelt StudM 1: 43 (1857). —
-NÅL. (jude- 1747—1807. juden- 1788) [jfr t. judennadel; se för övr. -STEN] (†) paleont. förstenad tagg av ekinit. Wallerius Min. 383 (1747). Möller (1807). —
-NÄSA. (jud- 1888. jude- 1877 osv.) om näsa med den för judarna karakteristiska formen. Ingen skall åtminstone kunna säga, att du har en judenäsa. Wikner Vitt. 91 (1877). —
-PRÄST. [fsv. iudha präster] (numera i sht i folkligt spr.) om rabbin l. judisk religionslärare. Runemarck SthmVägv. 16 (1789). Östergren (1929). —
-REGLEMENTE. (förr) förordning rörande judarna; särsk. om den förordning av år 1782 som först gav judarna en rättsligt reglerad ställning i Sverge. AB 1838, nr 204, s. 2. Clemensson (o. Silverstolpe) HJHeyman 11 (1926). —
-SKOLA, r. l. f. (jud- 1704. jude- 1640 osv.) skola för judiska barn; förr äv.: synagoga. Linc. (1640; under synagoga). Jensen Mickiewicz 108 (1898). —
-SKÄGG.
1) om långt skägg, sådant som ofta bäres (o. i sht i ä. tid brukade bäras) av judarna. Atterbom Minn. 134 (1817).
2) ampelväxten Saxifraga sarmentosa Lin., med långa, nedhängande rankor, ”Arons skägg”. 2NF 24: 888 (1916). —
-STAD. (jud- 1790. jude- 1807 osv.) stad bebodd av judar; äv. om stadsdel bebodd av judar, judekvarter. Agrell Maroco 1: 96 (1790, 1796). Waldenström Österl. 267 (1896). Judestadens (i Prag) trånga gator. Hallström Skepn. 233 (1910). —
-STEN. (jud- 1795—1884. juda- 1578. jude- 1698—1889. juden- 1803—1846) [jfr d. jødesten, t. judenstein; ifrågavarande försteningar förekomma i stort antal i Palestina] (†) paleont. ekinit; jfr uttr. Davids slungsten (se DAVID 1 b) o. OLIVSTEN. BOlavi 76 a (1578). Wallerius Min. 383 (1747). Björkman (1889). —
-STYCKE. [trol. syftande på judarnas påstådda samvetslöshet] (†) om förfalskad medalj. En Skådepenning (i bly) eller ett så kalladt Judestycke, gjordt i senare tider. Hallenberg Myntcab. 156 (1804). —
-TÖRNE. (jud- 1851. jude- 1904 osv.) [namnet torde syfta på bärens rödgula färg; jfr -KÖRSBÄR; jfr liknande anv. av d. jødetorn, t. judendorn] bot. buske av släktet Zizyphus Gärtn.; i sht om arten Zizyphus vulgaris Lam.; jfr BRÖST-BÄR 1. Wikström ÅrsbVetA 1851, s. 44. 2NF 33: 807 (1922). —
-UR, n. (jud- 1893. jude- 1900) (vard., föga br.) om simplare ur (av det slag som judiska gårdfarihandlare förr brukade sälja); jfr KLOCK-JUDE. Hammarlund Fickur. 10 (1893). ST 1900, nr 3327 A, s. 2. —
D [av t. juden-]: (†) JUDEN-BECK, -KÖRS, -KÖRSBÄR, -NÅL, -STEN, se C.
JUDEISK, se d. o. —
JUDENDOM, r. l. m. (juda- LPetri Kyrkiost. 41 b (1566). jude- PJAngermannus PMagni B 2 a (1605). juden- Lind (1738) osv.) [jfr d. jødedom, t. judentum. Formen juden- är lånad från t. l. bildad efter HEDENDOM o. KRISTENDOM] sammanfattningen av judiskt väsen, judisk mentalitet, judiska bruk o. d.; i sht om judisk tro o. religion (ss. dessa gestaltat sig efter profetismens framträdande). LPetri Kyrkiost. 41 b (1566). Upplysningsvis bör nämnas, att Judendomen ligger icke ensamt i läran, utan hufvudsakligen uti härstamningen ifrån Patriarken Jacob eller Israel. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 153 (1856). I Warschaus ghetto förstår man mer af judendomen och judarna, än hvad alla böcker kunnat lära. Böök ResTyskl. 83 (1916). jfr SEN-JUDENDOM. —
JUDENHET, r. l. f. [jfr d. jødehed, t. judenheit; jfr KRISTENHET] (nytt ord) sammanfattningen av judarna. Böök ResTyskl. 82 (1916). Dens. ResJerus. 155 (1925). —
JUDERI, n.
1) [jfr d. jøderi, holl. joderij, t. juderei] (föga br.) föraktligt, om judiskt väsen: judendom; äv. konkret: samling av judar (äv. i bet. 2 av d. o.). SDS 1888, nr 218, s. 2 (konkret).
2) [jfr motsv. anv. av sp. juderia, av mlat. judæria, juderia] (†) getto. Agrell Maroco 1: 44 (1789, 1796). —
JUDINNA, JUDISK, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content