publicerad: 1935
KADMIUM kad4mium, stundom 302, n. (Almroth Kem. 556 (1834) osv.), ngn gg r. l. m. (m. Ahlman (1872); r. Nyblom Akvarellm. 27 (1910)); best. -miet l. -miumet, ss. r. l. m. -miumen; i best. anv. dock vanl. utan slutartikel.
Etymologi
[liksom eng. o. fr. cadmium av t. kadmium, bildat 1817 av den t. kemisten FStromeyer av lat. cadmia (se GALMEJA) med den i vissa metalliska grundämnens namn förekommande ändelsen -(i)um. Metallen har erhållit detta namn, emedan den först påträffats i galmeja]
1) kem. benämning på en silvervit, glänsande metall, hårdare än tenn, vilken i naturen i allm. förekommer i zinkmalmer. Berzelius Kemi 3: 464 (1818). Kadmium förekommer nästan uteslutande i sällskap med zink, hvarifrån den skiljes genom sin större flyktighet. Rosenberg OorgKemi 457 (1888). Neander Tuberk. 88 (1928). — jfr CYAN-, KLOR-, SVAVEL-KADMIUM m. fl.
2) i sht mål. kadmiumgult (se d. o. 1). Cadmium bildar höjdpunkten i skalan af alla gula färger, som finnes att tillgå. Nyblom Akvarellm. 29 (1910).
Ssgr (i allm. till 1; i sht kem.): KADMIUM-AMALGAM. jfr AMALGAM 1. NF 7: 1572 (1884). NoK 76: 105 (1927). —
-GRÖNT, n. i sht mål. grönt färgämne bestående av en blandning av ultramarin l. berlinblått o. kadmiumgult. Cleve KemHlex. 184 (1883). (Ekenberg o.) Landin (1892). —
-GUL. i sht mål. av samma gula färg som kadmiumgult. Strindberg Utop. 209 (1885). Boberg Ind. 16 (1928). —
-GULT, n. i sht mål.
1) färgämne bestående av en förening av kadmium o. svavel, svavelkadmium, briljantgult. Almström Handelsv. 176 (1845). 3NF (1929).
-LEGERING. —
Avledn.: KADMIERAD, p. adj. (i fackspr.) till 1: försedd med beläggning av kadmium. Orsaken till sjukdomen var mat, stekt i en vanlig gjutjärnspanna, men s. k. kadmierad för att förhindra rostbildning. DN(A) 1934, nr 247, s. 28.
Spoiler title
Spoiler content