publicerad: 1935
KARAKTÄR kar1aktä4r l. -æ4r, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(caractair(e) 1782—c. 1820. caracteer 1718. caractere (cha-) 1668—1834. caractère (cha-) 1761—1804 (: charactêren, sg. best.). caracteur 1748. carecter 1705—1708 (: Carecterer, pl.). carecteur c. 1710. caretör 1706. carracter 1710—1712 (: carracterer, pl.). karakter (ca-, cha-, -c(h)t-) 1617—1904. karaktär 1830 osv.)
Etymologi
[jfr d. karakter, t. charakter, eng. character, fr. caractère; ytterst av lat. character, av gr. χαρακτήρ, eg.: det inristade, inpräglade, till χαράσσειν, inrista. Det (nuvarande) sv. uttalet gör det sannolikt att ordet väsentligen är franskt lån]
1) (eg. inristat) tecken. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i mlat.] (†) om magiskt tecken. L. Paulinus Gothus Ratio 80 (1617). Een (bok) vid nampn Christopher Vagnerus Doctoris Fausti discipulus, .. bestående af åtskillige oloflige konster och många Caracterer, circler och figurer. Alopæus BorgåGymn. 250 (i handl. fr. 1656). Posten 1769, s. 1110.
b) om (skrivet resp. tryckt) tecken avsett för meddelande.
α) [väsentl. efter motsv. anv. i fr.] (numera nästan bl. i fackspr. i fråga om orientaliska spr.) om ideografiskt tecken l. om bokstav o. d. resp. trycktyp l. skriven bokstav av viss typ. De Chinenser som mäd deras monga charactérer afbilda alle ting. Columbus Ordesk. 50 (1678; uppl. 1908). RelCur. 375 (1682). Jonas Hambræus lät tryckia Swenska böker i Paris med Latinska Characterer. Swedberg Schibb. 34 (1716). Han skref sitt namn rätt väl med svenska caracterer. Livin Kyrk. 60 (1781). Ng .. betecknas i Lappskan .. af nyare Grammatici med blott en character. Suomi 1841, 2: 15. Karaktärerna i arabiska språket. Heikel Filol. 202 (1894). Karaktären Lung (drake) finnes bland de arkaiska (kinesiska) skrivtecken, som (osv.). Andersson GulJordB 86 (1932). jfr BOKSTAVS-, SKRIV-KARAKTÄR.
δ) (†) om tecken på karta. Städers, Byjars och Gårdars Namn sättes (på landtmäterikartan) wid sine wisze Characterer, som gifwa tilkänna utaf hwad natur Gårdar och Hemman äro. Rålamb 1: 93 (1690). ILandtmät. 1725, s. D 3 b.
c) (†) i utvidgad anv., om teckning l. figur på djurs hud o. d. Såsom något synnerligit hafver man märckt på .. (gräshoppornas) vingar med åtskillige carracterer som sablar, sedan bokstäfver. LKagg (1712) i HH 24: 194. Tårsken, som här (dvs. i Fredshög) fångades, var til färgen grönagtig, med mörka characterer målad. Linné Sk. 220 (1751). Oldendorp 1: 135 (1786).
2) om ngt som särskilt kännetecknar ngn l. ngt, kännetecken, särmärke, karakteristisk l. dominerande egenskap.
a) (†) i fråga om person, ngns själsliv, åskådning o. d.; äv.: (dominerande) drag. Widekindi KrijgH 620 (1671). (Professor Mohs) är en liten, mager, städad person, som har alla de karaktärer, hvarpå man vanligen utmärker gamla ungkarlar. Berzelius Res. 328 (1819). Den allmännaste characteren hos menniskan under hennes närvarande tidslif är verksam sjelfmedvetenhet eller sjelfmedveten verksamhet. Boström Propæd. 5 (c. 1865).
b) (numera bl. i naturvetenskapligt o. medicinskt fackspr.) i fråga om djur, växt, föremål l. företeelse o. d.; i sht om sådant kännetecken varpå ngt kan särskiljas från ngt annat närstående. Conjugationernes Characterer eller kennetekn. Scherping Nyck. 39 (1730, 1754). Den ethiska dygdens characterer äro (följande): .. Boström 2: 38 (1838). Såväl åsnan som de strimmiga hästarna visa flera karaktärer, varigenom de skilja sig från de äkta hästarna. Rosén Djurgeogr. 53 (1914). De kliniska karaktärerna (vid ulcus rodens). LbKir. 2: 162 (1922). — jfr ART-, FAMILJE-, FÖRÄLDRA-, GRUND-, KÖNS-, SLÄKT-KARAKTÄR m. fl.
3) om sammanfattningen av de egenskaper som utmärka l. känneteckna l. särprägla en person l. sak. — jfr GRUND-, HUVUD-, SÄR-KARAKTÄR.
a) om en persons (l. ett folks o. d.) psykiska egenart: skaplynne, kynne, själsläggning; i sht sammanfattningen av en människas själsegenskaper i deras konstanta, av anlag, uppfostran o. livsintryck bestämda inriktning åt ngt visst håll, särsk. beträffande hennes handlande i moraliskt avseende. En svag, stark, god, dålig karaktär. Oelreich 222 (1755). Skrymtan vid Religions ärender .. skulle varit stridande emot hela .. (konung K. IX:s) caractere. Schönberg Bref 1: 315 (1778). Den nationella karakteren. Rosenstein 2: 215 (1789). (Att hava kraft o. ihärdighet) är alltid nog att bilda en karakter; det beror sedan på rigtningen om den blir god eller ond. Wetterbergh Selln. 67 (1853). Hur en människas karaktär utformas och med karaktären hennes öde, därom vet man bra litet. Bergman JoH 5 (1926). — jfr FOLK-, MÄNNISKO-, NATIONAL-, SLÄKT-, STATSMANNA-KARAKTÄR m. fl. — särsk.
α) teol. om den särprägel som enligt de romersk-katolska o. ortodoxa kyrkornas läror kommer ngn till del gm åtnjutandet av vissa sakrament; nästan bl. i uttr. outplånlig karaktär [efter lat. character indelebilis]. Schroderus Os. III. 1: 287 (1635). Ahnfelt o. Bergqvist 126 (1895). (Dopet) verkar en outplånlig karaktär .. jämte förlåtelse för arvsynd. Fehrman OrientK 97 (1920; enl. den romersk-katolska kyrkans uppfattning).
β) övergående i bet.: person med (sådan l. sådan) karaktär; jfr γ slutet. Luther var .. en af de sällsynta verldshistoriska caracterer, som alltid .. outplånligt inprägla sig i minnet. Tegnér (WB) 3: 142 (1817). v. Döbeln, .. en i hög grad originell karakter. Svedelius Lif 620 (1887). För stora karaktärer lämpar sig icke skvaller. Bergman LBrenn. 165 (1928).
γ) i pregnant anv.: karaktär som utmärker sig gm särskild fasthet l. konsekvens l. självständighet. Det är en man med karaktär. Visa prov på karaktär. Han är utan karaktär. CAEhrensvärd Brev 1: 73 (1782). En karakter .. röjer sig, der den finnes, i hvarje del af ens personlighet. Topelius Vint. I. 1: 245 (1859, 1880). Duglig som militär .. saknade Boulanger hvarje spår af karaktär; .. han nedlät sig att stjäla ur krigsministeriets fonder. Laurin Våld 350 (1910). — särsk. övergående i bet.: person med (värklig) ”karaktär” (jfr β), äv.: utpräglad personlighet. En karakter var .. (F. F. Carlson) som få. Rundgren i 3SAH 2: 15 (1887). Schröderheim var .. knappt någon karaktär. SvH 8: 44 (1905). Gellerstedt blef en karaktär, en man för sig af icke så liten originalitet. Melin i 3SAH 26: 43 (1914).
b) (föga br.) i fråga om djur: skaplynne, egenart. Nötkreaturen samlas vid ängen, emedan deras karakterer fordra gräs; vargarne, deremot, vilja äta boskap. Almqvist Hind. 23 (1833). Östergren (1929).
c) i fråga om sak: skaplynne; art, beskaffenhet; prägel. Posten 1769, s. 502. Här (vid Älvsborgs fästning) vidgar sig utsigten och får en hel annan caracter. Geijer Brev 20 (1809). Hela karaktären i arbetet (dvs. ett broderi) tyder på franskt ursprung. 1MinnNordM II. 2: 4 (1881). Det engelska besöket har ej någon officiel karakter. PT 1904, nr 181 A, s. 3. Wallins tavlor fängsla genom sin sobra, ärliga, starkt personliga karaktär och säkra teknik. SvD(A) 1929, nr 98, s. 10. — jfr ALP-, ART-, FÄRG-, KLANG-, KÖNS-, PUPP-, SJUKDOMS-, SLOTTS-, STIL-, STÄPP-, TIDS-, UPPENBARELSE-, URBÄRGS-, VEGETATIONS-KARAKTÄR m. fl. — särsk. i pregnant anv.: utpräglad o. egenartad karaktär. CAEhrensvärd Brev 1: 199 (1789). Det var .. karaktär i allt hvad .. (Cygnæus) skref. ASScF 12: Minnestal 1: 12 (1881). Redan vid Dufed och Ånn blir allt stränghet och karakter. Heidenstam Tank. 221 (1899).
d) om de dominerande egenskaperna hos ngn l. ngt ss. tillhörande viss kategori av personer resp. visst slag av föremål, företeelser o. d.; prägel; i sht i uttr. (hava l. få) karaktären av ngn l. ngt. Atterbom Minn. 97 (1817). Snabbhet i uppfattning, hastighet i rörelser, kraft i anfallet, se der trenne utmärkande drag i .. (Karl XII:s) karakter som krigare. Oscar II 3: 320 (1868, 1889). Ju mera hertigen erhöll karakteren af undersåte, desto mera liknade han en man af den högre adeln. Svedelius i 2SAH 46: 75 (1870). Hela söndagens sammanträde hade .. givits karaktären av jubileumsfirande. SvD(A) 1929, nr 162, s. 6. (†) Hon begärte .. at jag ville skrifva henne en vers, under caracter af prydnad i hennes bok. Posten 1768, s. 356.
4) (numera i sht i fackspr.) om person l. figur i skådespel, roman o. d. som har egenskaper vilka känneteckna en viss typ l. klass av människor; skådespels- resp. romanfigur av mera utpräglad egenart; förr äv.: roll av viss typisk beskaffenhet. Stora Baletten, dansad af de förnämare af begge könen, klädde hvar och en efter den caractere som tilldelt var. Ehrenheim Tess. 292 (c. 1760; i fråga om en fest vid hovet 1700). Hufvudhjelten (i Nicanders ”Runesvärdet”) är en alldeles misslyckad caracter, som hvarken är christen eller hedning. Tegnér (WB) 3: 456 (1821). Almqvist DrJ 75 (1834). Hur skulle det nu gå för dem att lära sig sina karakterer, när de ingen tid fingo att bereda sig? Hallström GHist. 3 (1895). Aiskhylos hade skapat den dramatiska karaktären, men han förstod icke att visa oss en karaktärsutveckling. Schück VLittH 1: 154 (1899). — jfr HUVUD-KARAKTÄR.
5) [trol. efter motsv. anv. av fr. caractères, pl.] (†) beskrivning l. skildring av vad som särskilt kännetecknar ngn l. ngt.
a) i fråga om person: karaktärsteckning, karakteristik. SvMerc. 3: 1327 (1758). En ung Student bad et Fruntimmer, som skrifver muntert vers, at skrifva hans caracter ..: hon tog pennan och teknade straxt både hans habit och själ. Lenngren (SVS) 1: 66 (1774).
b) i fråga om föremål. Från Ægypten har jag inskickat till Danmark tryckfärdiga characterer på alla nya naturalier, jag till den tid funnit. PForsskål (1763) hos Linné Bref I. 6: 161.
6) [jfr motsv. anv. i t.] (†) betyg l. vitsord som tilldelas ngn i en examen; äv. allmännare: vitsord. Han säger, att denna grundpelare får för hög karakter, om han skulle kallas en halmpipa (dvs. ett halmrör) under den nationala vinsten. Chydenius 250 (1765; i fråga om en nationalekonomisk princip). (Förhållandet) att den som i första examen fått goda videtur .. vanligtvis föga bekymrar sig om hvad caracterer han erhåller i den senare. Tegnér (WB) 2: 331 (1815). BerRevElLärov. 1843, s. 16. Hoppe (1892). — jfr BETYGS-KARAKTÄR.
7) (numera bl. i fråga om äldre förh. samt i kanslispr.) titel; äv.: rang, värdighet; grad. Han hade fått character af gen.-major. Spegel Dagb. 6 (1680). Til nedrigare betienter (dvs. lägre tjänstemän) skrifver man merendels utan någon Characters tilsättiande. Biurman Brefst. 93 (1729). Skyldvakterne böra skyldra för alla Officerare af hvad Charactere de vara må. PH 5: 3149 (1751). Kongl. Maj:t har behagat .. tillägga Häradshöfdingen Carl von Numers .. Lagmans Caractere Heder och Rang. PT 1758, nr 2, s. 3. Namn och karaktär står det på mantalsförteckningen. Strindberg Kamm. 2: 64 (1907). Fullmakt å karaktär av ämbete eller tjänst. SFS 1914, s. 1191. Hallström G3 67 (1918). — jfr BORGMÄSTAR(E)-, PROST-, ÖVERSTE-KARAKTÄR m. fl. — särsk. (†) konkretare: stånd, klass. LKagg (1710) i HH 24: 164. Jag såg på hennes händer, .. hon hör icke till de bättre klasserna. .. På en maskrad intränga folk af alla karakterer. Almqvist DrJ 100 (1834).
Ssgr (i allm. till 3 a): A (mindre br.): (7) KARAKTÄR-BETJÄNT. (†) lägre tjänsteman (se BETJÄNT, sbst. 2 b α) med rätt att bära viss titel. Caracter Betiente, såsom Secreterare, Cammererare, Hofmästare &c. SthmStadsord. 2: 327 (1713). —
-BILD, -BILDNING, se B. —
-BOKSTAV, -FIGUR, -FULL, -LUSTSPEL, -LÖS, -MÅLNING, -PJÄS, -SKÅDESPEL, -STARK, -STYCKE, -SVAG, -TECKNING, -TRAGEDI, -VÄXT, se B.
B: KARAKTÄRS-ADEL. (i sht i högre stil) ädelhet i karaktären, själsadel. Bremer NVerld. 1: 262 (1853). Utan hvarje karaktärsadel. NordT 1892, s. 182. —
-ANLAG~02 l. ~20. anlag med avseende på karaktären. Reuterdahl SKH 1: 414 (1838). Wigert PsykSj. 1: 162 (1924). —
-ART. särsk. (i fackspr.) till 3 c, om växt- l. djurart som är karakteristisk för viss naturtyp. SkogsvT 1905, s. 2. En risstepp med Artemisia herba-alba .. som karaktärsart. Ymer 1925, s. 380. —
(3 a, c) -BETECKNANDE, p. adj. (föga br.) karakteristisk. Svedelius i 2SAH 51: 145 (1875). Dens. Lif 634 (1887). —
(3) -BILD. (karaktär- 1848. karaktärs- 1817 osv.) [jfr t. charakterbild] avbildning l. skildring (i ord l. toner) som avser att återge karaktären hos ngn l. ngt. Hammarsköld KonstH 10 (1817; i fråga om skulptur o. målning). Smärre karaktersbilder. Bauck 1MusH 274 (1862; i fråga om musik). Johannes Magni (hade) förmågan att av mycket torftiga notiser skapa utförliga karaktärsbilder (av historiska personer). Schück VittA 1: 25 (1932). —
-BILDANDE, p. adj. som skapar l. utvecklar karaktären. Wåhlin Skoltal 102 (c. 1885). 2NF 17: 698 (1912). —
-BILDNING. (karaktär- 1794. karaktärs- 1866 osv.) jfr -BILDANDE, p. adj. Ljunggren i 2SAH 41: 45 (1866). Det uppväxande barnets karaktärsbildning. Herrlin Minnet 311 (1909). särsk. (†) konkretare: karaktär. Ossian 2: 122 (1794). —
(2 b) -BOKSTAV. (karaktär- 1855—1859. karaktärs- 1837—1906) [jfr d. karakterbogstav, t. charakterbuchstabe] (†) språkv. om sista bokstaven (ljudet) i ett ords stam (vilken (vilket) ofta är betydelsefull(t) vid ordets böjning, avledning o. d.); jfr KÄNNE-BOKSTAV. Almqvist GrSpr. 93 (1837). Schiller SvSpr. 68 (1855). Klint (1906). —
(7) -BYGGNAD. [trol. med syftning på att de indelta boställena enligt lag måste äga manbyggnader avpassade efter innehavarnas olika grad] (i sht i fråga om ä. förh. l. om äldre byggnad) för ståndsperson avsedd huvudbyggnad l. manbyggnad (på en gård), kordelogi. ÅgerupArk. Syneprot. 1737. Rabenius Kam. § 230 (1825). Karaktärsbyggnaden (på Tavastila) .. är ett vitrappat stenhus i två våningar med högt mansardtak. Qvarnström Flem. 9 (1926). —
(7) -BYGGNING. [jfr -BYGGNAD] (i sht i fråga om ä. förh. l. om äldre byggnad) karaktärsbyggnad. LMil. 4: 1042 (1697). Sätherberg Lefn. 64 (1896). Östergren (1929). —
-DANANDE, p. adj. (i sht i ngt högre stil) karaktärsbildande. PedT 1890, s. 181. En karaktärsdanande uppfostran. Blomberg Uvd. 106 (1917). —
-DANING. (i sht i ngt högre stil) karaktärsbildning; äv. (föga br.) konkretare: karaktär. Efter olika temperament och karaktersdaningar. Ljunggren SmSkr. 2: 72 (1879). Moralisk karaktärsdaning. Segerstedt Händ. 13 (1920, 1926). —
(4) -DANS. dans. dans åsyftande en viss karakterisering av ett själstillstånd l. av en nationell l. social egenart o. d. Dalin (1852). Den serie karaktärsdanser, vilka sedermera kallats fransäs och kadrilj. 3NF 1: 996 (1923). —
(3 c) -DJUR. (i fackspr.) jfr -ART. Rådjuret är mera ett lundarnas .. än ett den egentliga skogens karaktärsdjur. SkogsvT 1904, s. 288. Quennerstedt StrSkr. 1: 31 (1919). —
(4) -DOCKA, r. l. f. docka som framställer viss människotyp. Den komiska karaktärsdockan på Englands marionettscener. Hirn Barnlek 255 (1916). SvD(A) 1921, nr 335, s. 7. —
-DRAG. drag (se d. o. 28) som ingår i ngns l. ngts karaktär.
a) till 3 a. Ett tilltalande karaktärsdrag. Hasselroth Campe 97 (1794). Tålighet .. är ett karaktersdrag hos (juden). Strindberg NRik. 113 (1882). Nilsson FestdVard. 33 (1925).
b) (†) till 3 a, konkretare, om skildring av ngt karaktärsdrag; karaktärsskildring. (Fru Lenngrens) skrifter äro mindre satirer, än hastiga och djupa karakters- och sededrag. Rosenstein 2: 124 (1819). Topelius Fält. 1: 16 (1853).
c) till 3 c. Kellgren (SVS) 6: 203 (1788). Närkesslättens mest framträdande karaktärsdrag. TurÅ 1930, s. 24. —
(3 a, 4) -DRAMA. estet. drama vari huvudvikten ligger på karaktärsskildringen; motsatt: intrigdrama. SvLitTidn. 1820, sp. 125 (oeg.). NF (1884). Schück Shaksp. 1: 99 (1916). —
(4) -DRÄKT. (numera föga br.) = -KOSTYM. Hedberg Sardou 57 (1866). Backman Dickens Pickw. 1: 236 (1871). —
-EGENSKAP~002, äv. ~200. Karakters- och förståndsegenskaper. Thorell Zool. 2: 85 (1861). Östergren (1929). —
-FAST, adj. som har en fast o. stadig karaktär. LoW (1862). Smädelser, hot, smicker verkade ingenting på den karaktersfaste mannen. Wirsén i 3SAH 2: 677 (1887). SvD(A) 1932, nr 193, s. 13. —
-FASTHET—0~2, äv. ~20. fasthet l. stadga i karaktären; karaktärsstyrka. HSH 3: 21 (c. 1800). Den oböjliga karaktersfasthet, som lika väl uthärdade alla lifvets vidrigheter och all lifvets fröjd. SvT 1852, nr 223, s. 2. Östergren (1929). —
-FEL, n. Leopold 6: 292 (1798). (Hans opraktiskhet) var dock mera ett naturfel än ett karaktersfel. Rudin i 3SAH 11: 107 (1896). —
(3 a, 4) -FIGUR. (karaktär- 1895. karaktärs- 1845 osv.) figur (se d. o. 4, 5) med starkt utpräglad l. typisk karaktär. AB 1845, nr 294, s. 2. Den ända sedan Plautus populära karaktärsfiguren ”Miles gloriosus”. 2NF 7: 1338 (1907). (Den belgiske målaren o. skulptören C. Meunier) har gifvit typen arbetaren i en rad karaktärsfigurer. Därs. 18: 337 (1912). —
(3 c) -FOSSIL. (i fackspr.) fossil som är karakteristiskt för visst fossilförande lager; jfr -ART. BotN 1894, s. 189. NoK 43: 121 (1925). —
(4) -FRAMSTÄLLARE~0200. framställare av sceniska karaktärer. Hellander Teat. 98 (1898). AB(A) 1922, nr 235, s. 7. —
-FULL. (karaktär- 1873—1901. karaktärs- c. 1800 osv.)
a) till 3 a γ: som har en fast l. utpräglad karaktär. HSH 7: 218 (c. 1800). Norges .. friska, karakterfulla folk. Samtiden 1873, s. 201. En karaktärsfull och medveten flicka. Berg Amer. 118 (1925).
b) till 3 c: som har l. vittnar om en utpräglad egenart, karakteristisk; om skildring, målning o. d.: som förmår att framställa det för ngn l. ngt karakteristiska. Ljunggren i 2SAH 41: 44 (1866). (Alb. Engströms) porträtt äro oftast beundransvärdt karaktärsfulla. OoB 1899, s. 54. De karaktärsfulla, hemtrefliga trähusen (i den gamla staden). Söderhjelm Brytn. 315 (1901). —
(7) -FULLMAKT~02 l. ~20. adm. av K. M:t utfärdad fullmakt på rättigheten att bära viss ämbetstitel, utan att därmed följer tjänstgöringsskyldighet l. avlöning. Den upprigtiga vördnad som en Caracters-fullmagt aldrig förskaffa kan. Ehrenheim Tess. 73 (i handl. fr. c. 1740). SFS 1894, nr 66, s. 8. 3NF (1929). —
(3 c) -FÅGEL. (i fackspr.) jfr -ART. Dessa högfjällens karaktersfåglar (dvs. riporna). TurÅ 1897, s. 119. Ymer 1922, s. 158. —
(7) -HUS. (i sht i fråga om ä. förh. l. om äldre hus, numera mindre br. utom i Finl.) jfr -BYGGNAD. 2RARP 5: 409 (1727). Följande åbyggnader finnas, nämligen karaktershus, flygelbyggnad, magasin och bodar. PT 1904, nr 99 A, s. 4. Karaktärshusen å arméns bostadsboställen. 2NF 18: 504 (1912; i fråga om ä. förh.). Hemmer ManSamv. 135 (1931). —
(3 c slutet) -HUVUD. huvud med särskilt utpräglad l. egenartad karaktär; särsk. konst. i fråga om målning l. skulptur. (Bröstbilden av Nero i Louvren) är ett så kalladt karaktershufvud, hvarmed en senare konstnär afsett snarare att träffa kejsaren sådan efterverlden förestälde sig honom än sådan han var. Rydberg RomD 88 (1877). Hans skarpt modellerade karaktärshufvud med den yfviga gråsprängda manen. Smith Rönnerkr. 58 (1912). Kjellin Troili 2: 178 (1917). —
(3 a, 4) -KOMEDI. estet. jfr -DRAMA; motsatt: intrigkomedi. Silverstolpe i 2SAH 2: 309 (1802). 3NF 11: 1011 (1929). —
(3 a, 4) -KOMIK. estet. komik som bygger på en viss persons karaktär l. på en viss karaktärstyp; motsatt: situationskomik. Laurin Skämtb. 319 (1908). (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 362 (1912). —
(4) -KOSTYM. (numera föga br.) teater- l. maskeradkostym som avser att återge klädseln hos en viss typ l. viss klass av människor, ”kostym”; motsatt: fantasikostym. DA 1824, nr 1, s. 7. Beskow Theat. 1832, Bil. 3, s. 1. Den, som infinner sig i den bästa karaktärskostymen på Carnevalsfesten å Mosebacke. SD 1892, nr 327, s. 8. —
-KRAFT. (i sht i ngt högre stil) karaktärsstyrka. Leopold 5: 335 (c. 1804). Svedelius Statsk. 4: 446 (1869). Thyrén 1AkadT 31 (1889, 1916). —
(3 a, 4) -LUSTSPEL~02 l. ~20. (karaktär- 1860. karaktärs- 1882 osv.) estet. = -KOMEDI; motsatt: intriglustspel. Ljunggren Est. 2: 402 (1860). NF 5: 1346 (1882). —
-LÄGGNING. Den amerikanske arbetarens karaktärsläggning och sinnesriktning. Jensen Carlé Amer. 60 (1920). —
-LÖS. (karaktär- 1810—1843. karaktärs- 1811 osv.) som saknar karaktär.
1) till 3 a γ: som är utan (moraliska) principer l. som saknar fast karaktär; hållningslös. Phosph. 1811, s. 28. Alcibiades skall alltid ihågkommas såsom typen för en lysande, men tillika karakterslös och följaktligen farlig medborgare i en republik. NF 1: 383 (1875). Ahlberg Världsåsk. 130 (1918).
2) till 3 c: uttryckslös. Törneros Brev 2: 102 (1827; uppl. 1925). De enformiga och karakterslösa husmassorna i våra städer. Frey 1850, s. 492. Moberg Rosell 347 (1932).
3) (tillf.) till 4: som saknar (dramatiska) karaktärer. De Gamlas Tragedier (voro) ej alltid .. Caracterlösa. JournLTh. 1810, Bih. nr 14, s. 2. —
-LÖSHET—0~2 l. ~20. särsk. till -LÖS 1. JournLTh. 1812, nr 297, s. 3. I skådespelet utvecklas hans slappa karaktärslöshet slutligen till direkt skurkaktighet. Castrén Schildt 340 (1927). —
(4) -MASK; pl. -er. mask (l. kostym) som framställer viss (historisk l. diktad) person l. betecknar bäraren ss. tillhörande viss samhällsklass l. viss tidsperiod; äv. om gm viss maskering framställd typ; äv. bildl.; jfr -KOSTYM. Tersmeden Mem. 6: 56 (1786). Vi öfverraskas genom den vexling af karaktersmasker, som Holländska statsmännen bära hemma och på underhandlingsorten. 2VittAH 26: 212 (1864, 1869). 2NF (1910). Vallentin London 201 (1912). —
-MÅLNING. (karaktär- 1796. karaktärs- 1811—1910) (numera mindre br.) karaktärsteckning, karaktärsskildring; i sht konkret. LittT 1796, s. 495. Till sin idé är äreminnet en idealiserad karaktersmålning. Geijer (1835) hos Ljunggren SAHist. 2: 81. Sylwan (o. Bing) 1: 406 (1910; konkret). —
(3 c) -MÄRKE. (numera föga br.) karakteristiskt kännemärke l. drag. NF 5: 1151 (1882). Animismens andra karaktersmärke, trolldomen. Rydberg Myt. 2: 177 (1889). Nyblom i 3SAH 13: 91 (1898). —
-PEDAGOGIK. [efter t. characterpädagogik (Fœrster)] lära(n) om karaktärsbildningen. Björkquist KyrklFolkhögsk. 4 (1908). I sin folkhögskoleverksamhet ifrar Björkquist för ökadt utrymme åt religionsundervisning och karaktärspedagogik. 2NF 34: 668 (1922). —
-PJÄS. (karaktär- 1788. karaktärs- 1788—1836)
1) (numera föga br.) estet. till 3 a, 4: karaktärsskådespel; förr äv. om skådespel som framhäver det karakteristiska för en viss tid, ett visst land osv.; jfr -DRAMA, -SKÅDESPEL, -STYCKE 1. Rosenstein (1788) i SAD 1: 505. Ett .. slag af karakterspjeser måla sin tids och sitt lands seder. AJourn. 1814, nr 256, s. 1. Geijer i SvLittFT 1836, sp. 354 (bildl.).
-PROV. prov vari styrkan o. d. av ngns karaktär visar sig. Svedelius Lif 166 (1887). Belfrage Runebg 39 (1917). —
(3 a, 4) -ROLL. i sht teat. roll i ett skådespel i vilken en persons karaktär får en genomförd, ofta individualiserad framställning; förr äv. om roll som av maskerad person spelas på maskerad o. d. DA 1824, nr 1, s. 2 (i fråga om maskeradbal). NF 4: 438 (1881). Den moderna franska komediens karaktärsroller. Lundegård Prins. 150 (1889). Östergren (1929). —
-ROMAN. estet. roman där huvudvikten ligger på karaktärsskildringen, psykologisk roman. PoetK 1818, 2: 196. ”Grannarne”, Fredrika Bremers bästa karaktärsroman. 2NF 4: 96 (1905). —
-SKILDRARE. Fielding .. höjer sig i jämbredd med Addison som karaktärsskildrare. Sylwan (o. Bing) 1: 422 (1910). —
-SKILDRING. äv. konkret, särsk. (i sht förr) om biografi o. d. SvLitTidn. 1813, sp. 151. Herr Lorenz Stark. En Karakters-skildring. Erikson Engel (1824; boktitel). (Komedien under 1600-talet) vill .. giva sede- och karaktärsskildringar ur verkligheten. Sylwan (o. Bing) 1: 343 (1910). —
(3) -SKILLNAD. särsk. till 3 c. AB 1845, nr 53, s. 3. Karaktersskillnaden emellan kamrarna (i riksdagen). De Geer Minn. 2: 267 (1892). SvGeogrÅb. 1928, s. 31. —
(3 a, 4) -SKÅDESPEL~002 l. ~200. (karaktär- 1871. karaktärs- 1886 osv.) estet. skådespel vari huvudvikten ligger på skildringen av personernas karaktärer; jfr -PJÄS 1. SvTidskr. 1871, s. 259. —
(3 a, 4) -SKÅDESPELARE~00200. teat. skådespelare som utför karaktärsroller. Dalin (1871). Emil Hillberg, vårt lands förnämste karaktärsskådespelare. Fyris 1894, nr 148, s. 2. Bergman JoH 74 (1926). —
-STARK. (karaktär- 1853. karaktärs- 1859 osv.) som har en stark karaktär; äv. om egenskap, utseende o. d.: som vittnar om en stark karaktär. En högväxt gammal man, med blekt, karakterstarkt ansigte. Bremer NVerld. 1: 174 (1853). Östergren (1929). —
(3 a, 4) -STUDIE. i sht estet. studie som framställer ngns karaktär; särsk. om litterär framställning, tavla o. d. Svea 1870, s. 118. En egendomlig art af karaktärsstudier äro .. (den flamländske målaren Quinten Matsys') s. k. växlarbilder. 2NF 17: 1265 (1912). I några av de stora komedierna har .. (Molière) givit ypperliga karaktärsstudier. Wrangel Dikten 269 (1912). —
-STYCKE. (karaktär- 1835. karaktärs- 1791 osv.)
1) (numera föga br.) estet. till 3 a, 4: karaktärsskådespel; motsatt: intrigstycke. Leopold 5: 452 (1799). Molieres förnämsta Piecer äro Karaktersstycken, t. ex. L'Avare, Le Misanthrope, Tartuffe o. s. v. Grubbe EstetOrdl. (c. 1845). Berndtson (1880).
2) mus. till 3 c: mindre, musikalisk komposition (l. del av större sådan) som avser att framställa ngt för en viss stämning l. ett visst intryck karakteristiskt. IT 1791, nr 35, s. 4. Karaktärsstycken för piano. 2NF 32: 965 (1921). —
-SVAG. (karaktär- 1863. karaktärs- 1842 osv.) som har en svag karaktär. Dalin FrSvLex. 1: 446 (1842). Den genom ålder och utsväfningar altmer och mer karaktersvaga konung Fredrik. Malmström Hist. 2: 254 (1863). Grimberg VärldH 4: 98 (1930). —
-TECKNARE. jfr -SKILDRARE. Lysander Almqvist 59 (1878). Störst är .. (Chaucer) såsom personskildrare och karaktärstecknare. Björkman Chaucer 220 (1906). —
-TECKNING. (karaktär- 1810. karaktärs- 1811 osv.) jfr -SKILDRING. Phosph. 1810, s. 381. Den skarpt och orubbligt individualiserande karaktersteckningen. AB 1845, nr 294, s. 2. 2NF 36: 337 (1924). —
(3 a, 4) -TOLKNING. (Skådespelerskan G. L. har) äfven inom det borgerliga skådespelet åstadkommit äkta och innerliga karaktärstolkningar. 2NF 16: 1397 (1912). —
(3 a, 4) -TRAGEDI. (karaktär- 1810. karaktärs- 1813 osv.) estet. jfr -DRAMA. Lyceum I. 2: 49 (1810). Wrangel Dikten 250 (1912). —
(3 c) -TRÄD. bot. jfr -VÄXT. NF 2: 798 (1877). Eken är löfhagens karaktärsträd. HeimdFolkskr. 75: 52 (1902). Jönsson Gagnv. 26 (1910). —
-UTVECKLING~020. Hammarsköld SvVitt. 2: 97 (1819). Vistelsen ute i verlden i en främmande familj måste blifva nyttig för karaktersutvecklingen. Svedelius Lif 113 (1887). Hallström LevDikt 239 (1914). —
(3 c) -VÄXT. (karaktär- 1868—1929. karaktärs- 1891 osv.) bot. växt som är karakteristisk för viss naturtyp l. som utgör det mest karakteristiska inslaget i viss vegetationstyp; jfr -ART. BotN 1868, s. 155. Hallands traditionella karaktärsväxter, Genistaarterna. Fatab. 1932, s. 61.
Avledn.: KARAKTERISERA, KARAKTERISM, KARAKTERISTIK, KARAKTERISTIKA, KARAKTERISTIKON, KARAKTERISTISK, se d. o. —
KARAKTÄRAD, p. adj. (-ter-) (†) till 1 a: försedd med magiska tecken. VDAkt. 1716, nr 119 (1715). Characterade Brödstycken till att fördrifwa tandewärk med. Därs. 1716, nr 187. —
KARAKTÄRISK, adj. (†) (-terisk) [jfr t. charakterisch]
1) till 1 a: försedd l. skriven med magiska tecken. Caracteriske Breff. Fosz 539 (1621; nt. orig.: mith .. karactherischen Breven).
3) till 3 a: grundad i karaktären? Känner du icke mina charakteriska åsigter om ett löftes helgd. SthmFig. 1846, s. 323.
Spoiler title
Spoiler content