KAVAT kava4t, adj. -are; n. o. adv. =.
Etymologi
[sv. dial. kavat(er); trol. av det förstärkande adverbet KAV o. VAT(ER), duktig, rask]
(ngt vard.) morsk, karsk, kaxig; äv.: käck, rask, hurtig; om person l. om ngns uppträdande o. d. Leopold (SVS) II. 2: 286 (1795). Säger han något om mig, så skall jag ta honom i lufven, om han också vore tusen gånger kavatare än han är. Hagberg Shaksp. 10: 187 (1850). De kavata och raska om ock alt annat än sköna skärgårdsflickorna. Ahrenberg Hem. 155 (1887). Det är i alla fall bäst att hålla sig kavat. Man får inte ge sig i första rappet. Kerfstedt Eva 88 (1888). Gå så kavat och skryta / och pösa af själfbehag, / .. det har jag hört som oftast / skall vara manfolks-tag. Karlfeldt FlPom. 79 (1906). Han var av den gladlynta, kavata och avhållna typ, som man är förtjust att se i äventyrsfilmer. SvD(A) 1929, nr 269, s. 10.
