publicerad: 1935
KIS ɟi4s, sbst.1, äv. (i folkligt spr. i Bärgslagen o. Norrlands gruvdistrikt) KES ɟe4s, r. l. m. (G1R 23: 140 (1552) osv.) ((†) n. Hiärne 2Anl. 7 (1702), Dähnert (1784)); best. -en; pl. -er32 (SvMerc. 2: 533 (1757) osv.) ((†) -ar Bromell Berg. 68 (1730), Linné Sk. 121 (1751)).
Ordformer
(kes (keesz) 1552—1912. kies(s) 1684—1843. kjes 1697—1824. kis (kjs) 1685 osv. kiss 1730 (: kissbållar). kääs 1552 (: kääsmalm))
Etymologi
1) bärgv. o. miner. benämning på metallglänsande, vanl. ljusa (gula, rödaktiga, vita l. ljusgrå) mineral som utgöra föreningar av svavel, arsenik l. antimon med ngn av järngruppens metaller (i sht järn, kobolt l. nickel) l. koppar; utan närmare bestämning numera vanl.: svavelkis (l. förening i vilken svavelkisen starkt överväger). G1R 23: 140 (1552). HC11H 12: 41 (1697). Malmerne i Falu grufva äro idel kies (lat.) Pyrites. VetAH 1743, s. 68. Mispickel eller Arsenikalisk Kes. Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 427 (1768). Svafvel förefinnes dels fritt .., dels bundet vid metall i s. k. kiser, glanser och blenden t. ex. svafvelkis, blyglans, zinkblende, dels bundet vid syre och metall (osv.). Rosenberg OorgKemi 225 (1887). Gertz o. Grönwall Min. 30 (1923). — jfr ARSENIK-, BRAND-, FYR-, GIFT-, GRÖN-, GULD-, HÅR-, KOBOLT-, KOPPAR-, LEVER-, MAGNET-, NICKEL-, SILVER-, SVAVEL-, TENN-, VATTEN-, VIT-KIS m. fl.
2) (†) bärgv. fjällig grafit som utskiljer sig ur grått, kiselrikt, smält tackjärn, när temperaturen sänkes mot stelning (förr oriktigt uppfattad ss. en förening av kol o. järn); jfr FJÄLL, sbst.2 2 d slutet, GLIMMER, sbst.2 2, GLITTER 2 b. Rinman 1: 634 (1788). Denna förening mellan kol och jern, som man kallar koljern eller blyerts, men som af Masmästare kallas kis, fjell, glimmer, glitter, är svart, metalliskt glänsande, sotar eller svärtar papper. JernkA 1827, s. 374.
3) (†) (stenblandat) grus, grov sand. Schultze Ordb. 2266 (c. 1755). Genom (jutska) halföns norra del går en landtås, som dock ej består af berg utan af kis och sand. (Stenhammar o.) Palmblad II. 2: 231 (1827).
Ssgr (nästan alltid till 1; i flertalet fall bärgv. o. miner.): KIS-ARTAD, p. adj. Rinman 1: 37 (1788). Kisartade malmer. JernkA 1820, s. 4. WoJ (1891). —
-BLANDAD, p. adj. om bärgart: som innehåller svavelkis. Rinman 2: 92 (1789). Johansson Noraskog 3: 396 (1884). —
-BOLL. boll- l. äggformig anhopning av svavelkiskristaller, vanl. med koncentriskt strålig struktur; jfr BÄRG-ÄGG. Bromell Berg. 13 (1730). VetAH 1802, s. 95. Schulthess (1885). —
-BRAND. [jfr t. kiesabbrand] tekn. återstod som erhålles vid rostning av svavelkis o. andra kismalmer; nästan bl. i pl. TT 1885, s. 53. Återstoden från rostningen (av svavelkis), de s. k. kisbränderna, förarbetas vidare till rödfärg, järnvitriol m. m. Gertz o. Grönwall Min. 97 (1923). —
-BRÄNNARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.
-FÖREKOMST~002 l. ~200. ofta konkret. HeimdFolkskr. 47—48: 17 (1897). De stora kisförekomsterna vid Kristineberg. HimHavJord 1: 167 (1925). —
-GNISTA, r. l. f. (numera knappast br.) i bärgart insprängt kiskorn. Rinman JärnH 726 (1782). SD(L) 1894, nr 306, s. 3. —
-HALTIG. som innehåller (svavel)kis. Wallerius Min. 370 (1747). Kies- eller svafvelhaltige malmer. Rinman 2: 455 (1789). Dalin (1852). —
-KÖRTEL. i bärgart insprängd större l. mindre klump av (svavel)kis. Rinman 2: 397 (1789). JernkA 1880, s. 28. —
-MALM. svavelrik kopparmalm, kopparkismalm; äv., vid järngruva: frånskrädd malm som är förorenad av svavelkis o. andra kiser; äv. (numera föga br.): blötmalm. G1R 23: 140 (1552). Wetterdal Grufbr. 327 (1878). Malmen sorterades (förr vid Falun) i hårdmalm .. och blötmalm eller kismalm, innehållande öfvervägande kopparkishaltig svafvelkis. 2UB 5: 460 (1902). —
-MINERAL. JernkA 1894, s. 176. (Svavelkisen) är det vanligaste af kismineralen. SvRike I. 1: 139 (1899). —
-NJURE. (mer l. mindre) njurformig boll av (svavel)kis. Bromell Berg. 69 (1730). Weste FörslSAOB (1823). —
-STOCK. malmkropp av svavelkis med inblandad kopparkis; i Falu gruva: blötmalm. JernkA 1875, s. 249. I gruftekniskt hänseende delas malmerna (i Falu gruva) i hårdmalmer, kisstockarne, skölmalmer och guldmalmer. Därs. 1897, s. 51. 3NF 7: 88 (1927). —
-UGN. metall. o. kem. ugn för rostning av kismalmer (kopparmalmer) l. vari svavelkis förbrännes för bildning av svavelsyrlighet vid framställning av sulfitcellulosamassa ur ved. Rosenberg OorgKemi 467 (1888). HbSkogstekn. 573 (1922). Starck Kemi 41 (1931). —
-VANDLAD, p. adj. (†) omvandlad i svavelkis. Kjesvandlade (växter). Bergman Jordkl. 144 (1766). Retzius Min. 369 (1795). —
-VANDLING. (†) konkret: fossil l. petrifikat vari den organiska substansen ersatts med ett svavelmineral, vanl. svavelkis. Brander NatH 141 (1785). Weste FörslSAOB (1823). —
-ÅDER l. -ÅDRA, r. l. f. Möller 2: 52 (1785). En kristallinisk kalkstensformation, som är genomdragen af talrika ädelstenshaltiga kisådror. PT 1906, nr 75 A, s. 3.
Avledn. (till 1; bärgv. o. miner.): KISAKTIG, adj.1 (adj.2 se sp. 982) (†) kisartad; kishaltig. Hiärne 2Anl. 9 (1702). VetAH 1780, s. 295. Björkman (1889). —
KISIG, adj.1 (adj.2 se sp. 982) (kisig 1768 osv. kiesig 1687—1788. kesig 1762) om malm, i sht med svavelkis (äv. magnet- l. kopparkis) förorenad järnmalm: som innehåller kis, kishaltig. Kopparmalmen som i wåra Länder mäst all igenom Kiesig och Swafwelaktig är. Hiärne Berghl. 456 (1687). 2NF 33: 351 (1921).
Spoiler title
Spoiler content