publicerad: 1936
KLÄNGA kläŋ4a2, v.1 -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(klängia (klengia) 1582—1660. klänga (klenga) 1618 osv.)
Etymologi
[jfr nor. klænge, klänga sig fast vid, nor. dial. klengja, klänga sig fast vid, klättra, isl. klengjask, tränga sig inpå (ngn); av germ. klangian, eg. kausativ till feng. clingan, dra ihop sig, krympa ihop, motsv. eng. cling, klänga sig fast (jfr P. Persson i NordSt. 54 f. (1904)) o. rotbesläktat med KLÄMMA, v. — Jfr KLUNGA, sbst., KLÄNGE]
I. refl.
1) (i sht i vitter stil) klamra sig fast (vid l. på l. om ngn l. ngt), hårdt gripa tag (om ngn l. ngt); äv. bildl. (Kameleonten) säyes klenga sig wid Mos-bewuxne Steenar. Spegel GW 237 (1685). Här på denna väldiga sockel af granit och på dess afsatser (dvs. Södermalm o. ”Södra bärgen” i Sthm) .. klängde sig fordom armodets boningar. Lundegård Prom. 1: 8 (1893). Hur tung, / du klänger dig om min hals! Ekelund Eleg. 49 (1903). (Ulysses) sig klängde vid fartygets köl. Lagerlöf HomOd. 236 (1908). — särsk.
a) (i sht i Finl., föga br.) med bestämning inledd av prep. i: gripa fatt i, haka sig fast i (ngt); äv. med saksubj. Tjockan .. klängde sig .. i tallarnes kronor. Topelius Vint. II. 1: 199 (1881). Medan sköterskan vände sig om, klängde sig gossen i fönstret och föll ut. Därs. III. 2: 176 (1897); jfr 2.
b) (i vitter stil) bildl., i uttr. klänga sig till ngt, ivrigt gripa efter l. hålla sig till ngt. Hon klängde sig krampaktigt till penningen, för vilken hon offrat allt. Siwertz Sel. 2: 197 (1920).
2) med tillhjälp av extremiteterna hasande l. glidande förflytta sig (uppåt l. nedåt) utefter ett föremål (uppför l. nedför en bärgvägg, ett träd o. d.); (krypande) klättra; nästan bl. med adverbiell bestämning angivande riktningen; äv. i bildl. anv. Rudbeckius KonReg. 236 (1615). Haman klängde sig med mycken häftighet upföre äregirighetens berg. Hoffmann Förnöjs. 304 (1752). På det sättet klängde .. (björnen) sig vidare trädet utföre fot för fot. DeFoë RobCr. 119 (1752). Löpa ej några Barn jollrande mot sin Far / och klänga sig upför hans knän. LBÄ 14—15: 2 (1798). Östergren (1930). — särsk. (†) bildl., i uttr. klänga sig högt i världen, arbeta sig högt upp på samhällsstegen o. d. Rudbeckius KonReg. 385 (1618).
3) = III 3. Hvar .. (murgrönan) får tilfälle at komma åt någon Trädstam, klänger den sig ända up til spetsen. Retzius FlVirg. 52 (1809). LoW (1862).
III. intr.
1) klamra sig fast (vid l. på ngn l. ngt), hänga sig på (ngn l. ngt); särsk. i uttr. klänga på ngn l. ngt, om barn som (lekfullt) klamra sig fast vid ngn l. ngt (stundom utan skarp gräns övergående i 2); äv. mer l. mindre bildl.; jfr I 1. Weibull LundLundag. 267 (1890; bildl.). Kläng inte på ledstången och nöt hål på strumporna sina! Siwertz Sel. 1: 9 (1920). Husläkaren .. som ungarna klängde på och de äldre betraktade som en vän. GHT 1934, nr 144, s. 9.
2) = I 2. Där en Steenbock högst, i bergeskreefwan klängde. Columbus BiblW A 2 a (1674). (Jag står) försagd at icke min Konung få följa, / Följa det folk som pryder hans köl, bland båtsmänner klänga i tågen. Bellman (BellmS) 2: 154 (1775, 1791). Men uppför branten ser du klänga / En välbebyggd och folkrik stad. Sander Dikt. 41 (1870). Snoilsky 2: 110 (1881). (Kräftan) började .. klättra upp på buren. Flera följde henne; .. tvärsäkert klängde de uppför spjälorna. Forsslund Djur 191 (1900). Gossarna klängde i oxlarna och bärgade deras håvor. Suneson GGrund 26 (1926). — jfr UPP-KLÄNGA. — särsk. om fågel: med tillhjälp av näbb o. klor (o. vingar) förflytta sig l. långsamt röra sig i ett träd, en buske l. annat föremål. NF 2: 738 (1877). I kardborrar och tistlar vid vägkanterna klänga prydliga steglitsor. Uppl. 1: 133 (1902). (Korsnäbben) klänger bland grenarna som en liten papegoja. UNT 1928, nr 4388 B, s. 5.
3) om växt: fatta tag om ett föremål för att få stöd o. hålla sig upprätt; klamra sig fast (omkring l. på ngt); äv. (i sht i förb. med prep. angivande riktningen): (slingrande l. med tillhjälp av griporgan o. d.) krypa l. klättra. Vinrankan klänger omkring trädet. Meurman (1846). Gråa murar / Öfver hvilka rosor klängde. Wennerberg 1: 200 (1881). Murgrönan, som klänger uppför trädstammarna och nästan tyckes vilja kväfva dem. NordT 1886, s. 346. Tuvan med klängande kråkvicker klädd. Thunman OlSång. 38 (1927). — särsk.
a) bot. om växt l. växtdel, för att ange det för växtarten l. växtdelen karakteristiska; i sht i p. pr. i adjektivisk anv. Dahlman Humleg. 48 (1748). Kryddgårdsärterna äro, liksom andra ärter, refviga och klängande. Berlin Lsb. 203 (1852). Klängande vexter. Agardh LinnéArt. 56 (1885). Holzhausen VäxtInomh. 472 (1924).
b) i överförd l. bildl. anv., om ngn l. ngt som (likt en klängväxt o. d.) stöder sig mot l. griper om l. klamrar sig fast vid ngn l. ngt. Wallengren Mann. 148 (1895). Strävpelare som i grova former klängde mot murarne (på Lunds domkyrka). Weibull LdDomk. 46 (1906).
Särsk. förb.: KLÄNGA FAST10 4.
1) refl., till I 1: gripa tag (i ngn l. ngt) o. hålla sig fast, klamra sig fast (om l. vid l. på ngn l. ngt), haka sig fast (i ngt). En späd rönn, som klängt sig fast i en remna. Wetterbergh Sign. 58 (1843). (Ekorren) klängde sig fast om sockerbiten med alla fyra och gnagde och gnagde. Beskow Greta 86 (1901). Rönnberg Bredbolstad 140 (1907). Andersson Antol. 198 (1909). särsk. bildl. Känslan och reflexionen klänga sig gerna fast vid ett empiriskt ämne. SvLittFT 1837, sp. 387. Herrlin Snille 90 (1903). Han klängde sig fast vid övervunna och passerade begrepp. Moberg Rosell 325 (1932).
2) (ngt vard.) intr., till III 1: klamra sig fast (vid ngt); äv. bildl. Hallström Händ. 250 (1927; bildl.). Klänga fast vid hoppet om en parlamentarisk lösning. SvD(A) 1932, nr 305, s. 13. Därs. 1934, nr 312, s. 19. —
KLÄNGA IN10 4.
1) refl., till I 2: (med besvär) klättra l. krypa in (ngnstädes), ta sig in (ngnstädes); förr äv. bildl.: (lyckas) krångla sig in (i ett företag o. d.). Then som olagligen klänger och tränger sigh in i något Embete. Rudbeckius KonReg. 365 (1618). Vi klängde oss dit in (dvs. in i Kajaneborgs gamla fängelsevalv). Porthan BrefCalonius 127 (1794). Klint (1906).
2) (vard., mindre br.) intr. till III 2: klättra in, krypa in (i ngt). Mins du, hvem det var som hjelpte dig att klänga in i Åby kyrka? Kullberg Domaren 67 (1842). —
KLÄNGA NED10 4, äv. NER4.
2) (ngt vard.) intr., till III 2: klättra ned, hasa sig ned. ÖoL (1852). Thomas och Jost klängde ner ur trä'na. Strindberg SvÖ 2: 267 (1883). —
KLÄNGA UPP10 4, äv. OPP4.
1) refl.
a) till I 2: klättra upp, kravla sig upp, ta sig upp; äv. i mer l. mindre bildl. anv. The ther medh sina tanckar wilia klengia sigh vp til Gudh j himmelen. PErici Musæus 2: 40 b (1582). Stenborg Jäg. 36 (1780). (Ekorren) klängde sig upp på .. (Gretas) klädning. Beskow Greta 86 (1901). Klänga sig upp ur fattigdomens värld. Koch Arb. 165 (1912).
2) intr.
a) (ngt vard.) till III 2: klättra upp, ta sig upp; äv. i mer l. mindre bildl. l. oeg. anv. Nordenflycht QT 1748—50, s. 108. Infanteristen bör kunna .. klänga upp i trän. Ling Regl. 7 (1836). Beckman Påfv. 139 (1880; bildl.). Adam Klase .. hoppade ned i vallgrafven, klängde upp på andra sidan. Rydberg Vap. 277 (1891). Bergman LBrenn. 88 (1928).
b) till III 3. Rankor af doftande Caprifolium klängde upp omkring .. (förstugukvistens) prydliga grönmålade gallerverk. Bremer Hertha 202 (1856). Böök ResSv. 50 (1924). —
KLÄNGA ÖVER10 40.
1) refl., till I 2: klättrande ta sig över (till en plats). Jag räddade mig sjelf genom att klänga mig öfver till ”Ebro” medan fartygen voro i kontakt. SDS 1897, nr 453, s. 2.
Ssgr: (III 3) KLÄNG-BÖNA, r. l. f. (i sht i fackspr.) om klängande bönväxt; i sht i pl. Juhlin-Dannfelt 412 (1886). —
(III 3) -LIN. bot. benämning på en klängande varietet av Linum usitatissimum Lin. LAHT 1899, s. 22. Därs. 1921, s. 388. —
(III 3) -ROS. i sht trädg. prydnadsros med klättrande grenar l. skott. HbTrädg. 8: 39 (1884). Abelin VTr. 87 (1903). PT 1910, nr 3 A, s. 3. —
-VÄXT, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content