SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1970  
SKENA ʃe3na2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (VaruhusR 1539, s. 5 a (: Hiwlskienor), osv.) ((†) -er ArkliR 1558, avd. 5, SthmSlH 1: 251 (i handl. fr. 1643)).
Ordformer
(skeen- 15441712. sken- (skien-, skjen-) 1528 osv. skenn- 15471594. skin- i ssg 1674 (: Skinbeenen)1823 (: Skinbens-knölen). skinn- i ssg 1823 (: Skinnbenet)1864 (: Skinnben))
Etymologi
[fsv. skena (i bet. 1 o. 3 a α), skina (i ssgn skinuben, möjl. äv. skinben, skenben), sv. dial. (Gotl.) skine, skinå (i bet. 1 c), (Estl.) skina (kortstavigt), liebrynsten; jfr dels nor. dial. skina, dels fsax. scina (mlt. schene, schenne), fht. scina (mht. schin, schine, t. schiene), feng. scinu (eng. shin), dels (med avljud) nor. dial. skeina; till den rot som föreligger i mht. schīe, gärdsgårdsstör, feng. scīa, skenben, lat. scire, veta (jfr SCIENTIA), o. i SKENA, v.3, SKED, sbst.1, SKIDA, klyva; i sv. är ordet (åtm. delvis) sannol. (liksom fd. skene, d. skinne) lån från mlt. l. t. — Jfr BESKENAD, SKEN, sbst.4]
1) långsmalt, tämligen tunt o. jämnbrett stycke (stång l. ribba l. ten l. dyl.) av metall, äv. (numera i sht i a) av trä l. ben l. dyl., i sht avsett ss. skydd l. stöd l. fäste; förr möjl. äv. om tistelstång. En liten skena. BtFinlH 3: 482 (1532; nämnd i testamente bland föremål av silver). Skenornas anslående på de Estandarer jag hafwer arbetat. KlädkamRSthm 1676 A, s. 330. (Sv.) skena, (lat.) temo. Swedberg Ordab. (1722). Råstålet uträckes till tunna Skenor eller Ribbor. Rinman JärnH 908 (1782). Hos guldarbetarne benämnes .. (ringtången) Skentång, emedan de smala tenarne, eller skenorna, till fingerringar dermed böjas. Almroth Karmarsch 322 (1839). Flyttbara hyllor mellan två skenor, som skruvas fast i väggen. Form 1950, s. 21. — jfr BEN-, BIND-, DRIV-, JÄRN-, KLACK-, KONTAKT-, KOPPAR-, LED-, MOT-, PALL-, PLATT-, RIKT-, RING-, ROR-, RULL-, RYGG-, RÅ-, SADEL-, SCHAKT-, SKALKNINGS-, SLIT-, STYR-, STÅL-, STÖD-, TRÄ-, YTTER-SKENA m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i lt., mht. o. t.] korgm. om var o. en av de (två l. flera) tunna delar vari ett spö av vide l. pil l. dyl. kluvits på längden för att användas ss. material för flätade arbeten. Eneberg Karmarsch 1: 253 (1858). Medelgrova (spön till korgflätning) skola för vissa ändamål klyvas till 3 eller 4 skenor, vilket utföres med ett litet verktyg av hårt trä med motsvarande antal skarpa kilar i eggen, den s. k. klyvaren. Denna delning kan även ske på maskin. SvSkog. 1270 (1928). — jfr ROTTING-SKENA o. KORGPIL-, PIL-SKENOR.
b) (förr) i fråga om rustning: till skydd för en kroppsdel mot skott o. stötar o. d. avsett långsmalt stycke av tunn metall (med konkav genomskärning); jfr 3 c. Harnisk medh långe skener. ArkliR 1558, avd. 5. De små skenorna .. som (på en rustning från 1300-talet) voro anbragta ofvanför harneskets sidpartier till skydd för armhålorna, medgåfvo armens fria svängande. UB 6: 113 (1874). — jfr ARM-, BEN-, KNÄ-, NÄS-, RYGG-SKENA m. fl.
c) om hjulskena (se d. o. 1); äv. om fälg på hjul med gummiring (jfr HJUL-SKENA 2); i sht förr äv. i utvidgad anv., dels om däck (särsk. i ssgn SLIT-SKENA), dels om en förr stundom utanpå däcks slitbana anbringad remsa av gummi med nabbar avsedda att skydda mot glidning. Spegel 416 (1712). Vid afsvalningen krymper skenan å nyo och sammanpressar då med väldig kraft alla hjulets delar. ArbB 272 (1887). Nerén HbAut. 1: 121 (1911; om remsa med nabbar). Därs. 139 (om däck). För fasthållande av gummiringen (på äldre bilhjul) utbildades hjulringen till en rännformig skena eller fälg. AutB 631 (1947).
d) platt o. tunt metallbeslag anbragt under med på kälke l. släde o. d. för att skydda mot nötning o. minska friktionen. Weste FörslSAOB (c. 1815). Kälkarnes medar och skenor skola vara olika, allt efter som de äro afsedda att begagnas för snö eller is. Balck Idr. 3: 96 (1888). Hedenstierna Svenssons 104 (1903). — jfr KÄLK-, SLIT-, SLÄD-, TRÄ-SKENA.
e) ss. underlag för ngt som glider l. rullar (särsk. hjulfordon) använt styrande, långsmalt stycke av metall (förr äv. av trä); företrädesvis om var o. en av de (numera vanl. av stål tillverkade) balkar l. stänger med för flänshjul lämplig profil vilka tillsammans bilda en järnväg l. spårväg l. dyl., räl; äv. dels om var o. en av de av sådana balkar osv. bestående rälssträngar som tillsammans utgöra en järnväg osv., dels (i pl., stundom äv. i sg.) sammanfattande, om par av sådana rälssträngar (stundom med inbegrepp av deras underlag), övergående till en beteckning för det spår l. den bana som bildas av dem. Skenor till jernvägar tillverkas .. nu mera nästan uteslutande medelst valsning. Almroth Karmarsch 211 (1838). Grofva stockar bilda skenorna, på hvilka klumpiga .. (transportvagnar) löpa (i en gruva). 2UB 9: 157 (1905). Därs. 10: 208 (1906; i pl., om långsmala metallstycken avsedda till underlag för den rörliga delen av en tryckpress vid dess rörelse fram o. åter). Akta dej, skenorna ä isbelagda! Östergren (1939). Förgarnet uppställes (vid spinning på selfaktor) på spolar, varifrån det genom valsar föres till spindlarna. Dessa stå i snett läge på en vagn, som löper på skenor och föres fram och åter. Fröberg Skrädd. 31 (1941). — jfr GLID-, JÄRNVÄGS-, KRAN-, LÖP-, PLATT-, PRESS-, RULL-, RÄLS-, SADEL-, SPÅR-, SPÅRVÄGS-, TRÄ-SKENA m. fl. — särsk.
α) [jfr t. dritte schiene] i uttr. tredje skena, om kontaktskena (se d. o. 1). (Vid likströmsjärnvägar) använder man .. till kontaktledning en vanlig järnvägsskena, s. k. tredje skena. 2NF 7: 243 (1907). HufvudkatalSonesson 1920, 7: 49.
β) i mer l. mindre bildl. anv. Topelius Ljung 130 (1882, 1889). Sigurd Hoel startade direkt på den Freudska skenan. ”Syndare i sommarsol” och hans nya bok nu i år löpa på en och samma skena, bara med ombyte av passagerare. SvD(A) 1932, nr 64, s. 13.
f) i sht med. ss. stöd vid läkning av benbrott o. d. använt långsmalt stycke av styvt material (l. framställt av modellerbart, hårdnande ämne). Linc. (1640; under canalis). Stödjeförbandets stadga vinnes med tillhjälp av skenor av styvt material eller ett modellerbart, hårdnande ämne, varmed den ifrågavarande kroppsdelen omgives. LbKir. 1: 555 (1920). NordMedT 1940, s. 525. — jfr ARM-, RYGG-SKENA.
g) i utvidgad anv. (jfr c), om bälte sammansatt av l. beslaget med långsmala stycken av metall; ss. senare led i ssgn SILVER-SKENA.
2) [efter motsv. anv. i t.] keram. = SKEN, sbst.4 Bland buntarna av skenor, vilka garnera fönsterkarmen och alla ha olika profilering, väljer krukmakaren ut en stor halvmånformig krukskena. Med den trycker han ut krukväggen. Kulturen 1951, s. 44. jfr GripshR 1594, s. 81 (: Krukeskennor).
3) om del av människas l. djurs kropp l. del av växt.
a) (numera bl. i β) skenben.
α) (†) = SKEN-BEN a. Sij, o fader .., huru rödh är .. (Jesu) sijda .., huru hängia hans starcke och wälskapade skenor (på korset). Schroderus Kegel 153 (1617). Dens. Os. 1: 701 (1635). Skena .. (dvs.) Benpipa, Skenben. Schultze Ordb. 4212 (c. 1755); jfr β. jfr: (Den tyske ordboksförfattaren) Adelung citeras (av V. F. Palmblad, som använt ordet högtbeskenade) för att bewisa, det skena äfwen i dagligt tal betyder skenben. JournLTh. 1810, s. 884; jfr BESKENAD. särsk. [jfr fsv. sla for skenona, överge, lämna i sticket, lt. vor de schene slaan, löna illa, vålla hjärtesorg; jfr äv. SKEN-BEN a slutet] bildl., i uttr. slå ngt för skena(n), icke bry sig om l. fästa avseende vid l. rätta sig efter ngt, lämna ngt utan avseende, ”ge ngt på båten” l. ”strunta i ngt”. Ey .. at iach wil at .. (munkarna) skola så til pricka halla theres reglor, vtan iach wille mykit heller ath the platt skulle slåå theres reglor for skenona och låta them fara. OPetri 1: 516 (1528). Skal tu .. henne (dvs. hustrun) ey städia til sådan Makt klifwa, / At hon alt Huushållet skall styra allena / Och tu skall thet samma slå aldels för skena. Törnewall A 7 b (1694).
β) (i fackspr.) i fråga om hov- o. klövbärande husdjur: den del av var o. en av extremiteterna som sträcker sig från framknä resp. hasled till kotled; förr äv. om skelettpartiet i sådan del; jfr 4 o. SKEN-BEN c. Den nedra pipan i Oxars och Hästars Been (kallas) Skenan, så och på Menniskian. Rudbeck Atl. 3: 305 (1698); jfr α. Skenbensmåttet tages med band nedom framknäet på skenans smalaste ställe. Hästen 72 (1938). Bengtsson ABCHäst. 146 (1961).
b) om (vanl. sklerotiserat) kroppssegment hos leddjur; ss. senare led i ssgrna RYGG- o. SID-SKENA.
c) [jfr 1 b] om vart o. ett av de i tvärrader ordnade fjäll som skydda vissa ödlors buk o. stjärt; ss. förled i ssgn SKEN-ÖDLA.
d) (numera föga br.) om var o. en av de två delar som uppstå, då en skida l. balja öppnar sig vid mognad, valvel. Skidan öppnar sig, liksom hos alla Cardamine-arter, genom skenornas (valvlernas) plötsliga lösryckande och elastiska krökning utåt. Lindman NordFl. 3: 144 (1902). — jfr KAST-SKENA.
4) [jfr 3 a β] skridsko bestående av en vid skon fastbunden benpipa (vanl. skenben av häst), islägg; i fråga om nutida förh. bl. i utvidgad anv., dels (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om skridsko (vars på isen glidande del är) av metall, dels (i sht sport.) med anslutning till 1, om ett (på olika sätt utformat) på kant ställt, långt o. smalt (upptill vid en platta l. ett rör fäst) metallstycke på skridsko, varmed den glider på isen (i fråga om skridsko för barn äv. om vart o. ett av två sådana metallstycken). Schultze Ordb. 4212 (c. 1755; om islägg). Skenan var (på äldre skridskor) fästad vid en fotplatta af trä, vid klacken medelst en skruf och vid tån medelst en hake. Balck Idr. 3: 36 (1888). Flere unga karlar .. skyndade .. från hyttan ner till sjön, spände på sig ”skenorna” ock ilade sedan .. åt det håll, där vargen visat sig. Landsm. V. 7: 36 (1891). Skenorna på rörlöparna äro .. ytterst smala, vanligen en millimeter. Frostell IdrB 236 (1914). Till konståkning användas skridskor av härdat stål med lätt böjd, urholkad, c:a 5 mm bred skena med uppböjd framända. 2SvUppslB 26: 404 (1953). — jfr STÅL-SKENA.
Ssgr (i allm. till 1 e): A: SKEN-BANA. [jfr t. schienenbahn] av skenor bestående bana (se bana, sbst.1 2 b), spår. PT 1903, nr 166 A, s. 3.
-BAND. (mera tillf.) skensträng. TT 1902, M. s. 36.
-BELAGD, p. adj. (mera tillf.) om väg l. bana o. d.: belagd med skenor. SFS 1900, Bih. nr 8, s. 57 (i fråga om spårväg).
(3 a) -BEN. (sken- 1652 osv. skene- 15781739. skeno- 1538c. 1645) [fsv. skinuben (möjl. äv. skinben); jfr fd. skinæben (d. skinneben); av mlt. schene(n)bēn l. mht. schinebein (t. schienbein)] om del av extremitet hos människa l. djur.
a) benämning på den del av var o. en av de nedre extremiteterna hos människan som sträcker sig från knäleden till vristen: underben; äv. (o. i fackspr. numera bl.) i inskränktare anv., om den främre o. inre av de båda benpiporna i vartdera underbenet (vilken är kraftigare än den andra o. i tvärsnitt trekantig); jfr skena, sbst.2 3 a α. VarRerV 7 (1538). Stora Benpipan eller Skenebenet .. är lång, nästan trekantig, wid up- men smal ned-åt, iholig och märgfull. Rosenstein Comp. 79 (1736). En av dem .. gav mig ytterligare en spark på skenbenet. Hellström Malmros 177 (1931). Fagra flicka, kära syster, fall för friarn ej till föga, / fall ej för hans ordaflöde, inte för hans sköna skenben! Collinder Kalev. 290 (1948). särsk. (om ä. utländska förh.) i uttr. som beteckna bestraffning gm slag på skenbenen; särsk. i uttr. slå ngn på (förr äv. för) skenbenen. (Några svenskar blevo) 1648 af Woiwoden uti Pleskow .. slagne för Skenbenen, allena af den orsaken, at de inga denningar hade til tullens betalning. SvMerc. 6: 176 (i handl. fr. 1655). Palmquist ObsRyszl. 47 (1674: ). Setta fram Skin-Benen, och låta prygla sig ther vppå. Weise 265 (1697).
b) zool. om det ben hos fyrfota ryggradsdjur som motsvarar människans skenben (se a); äv. om motsvarande (med vadbenet sammanvuxna l. rudimentära) ben hos fladdermöss, fåglar, flygödlor o. stjärtlösa groddjur. Retzius Djurr. 132 (1772). 2SvUppslB (1953).
c) (i sht i fackspr.) hos hov- o. klövbärande husdjur: vart o. ett av de skelettpartier (med tillhörande senor) som sträcka sig från framknä resp. hasled till kotled (o. som hos människan motsvaras av tredje mellanhandsbenet resp. tredje mellanfotsbenet); äv. om den del av var o. en av extremiteterna som sträcker sig från framknä resp. hasled till kotled (o. innehåller ett sådant skelettparti); jfr skena, sbst.2 3 a β. (Om en häst har) Stött eller slagit sigh på Skenobenet. IErici Colerus 2: 344 (c. 1645; rubrik). LB V. 2: 168 (1909).
d) (numera föga br.) hos fågel: tars. Sundström Huxley 260 (1874).
e) entomol. i fråga om extremitet hos insekt: oledad del som förbinder lår o. fot. Marklin Illiger 297 (1818).
Ssgr: skenbens-, äv. skenben-artär. artär (invid skenben). a) anat. till -ben a, b. Främre, bakre skenbensartären. Müller LbAnat. 192 (1905). b) (i fackspr.) till -ben c. Wrangel HbHästv. 763 (1886).
-blodåder. (mera tillf.) till -ben c: större ven invid skenben. Bergman Hofbesl. 40 (1905).
-böjare. (numera bl. tillf.) till -ben c: böjmuskel fäst vid skenben. Hernquist Hästanat. 24 (1778). Wrangel HbHästv. 753 (1886).
-huvud. (numera bl. tillf.) till -ben c, om den övre ändan av skenbenet. Hernquist Hästanat. 11 (1778).
-kam. anat. till -ben a, om den främre kanten av det trekantiga skenbenet. Florman Anat. 1: 469 (1823).
-knota. (numera bl. tillf.) till -ben a—c. Lysander RomLittH 27 (1858).
-knöl. anat. till -ben a: utstående trekantig knöl på skenbenets övre ända. Florman Anat. 1: 466 (1823).
-muskel. [jfr t. schienbeinmuskel] vid skenben fäst muskel. a) anat. till -ben a, b. Sönnerberg Loder 207 (1799). b) (i fackspr.) till -ben c. Hernquist Hästanat. 28 (1778).
-mått. särsk. (i fackspr.) till -ben c: mått angivande vidd l. bredd av skenben (hos häst). LAHT 1929, s. 287.
-nerv. [jfr t. schienbeinnerv] nerv för överförande av rörelseimpulser till skenbensmusklerna; i sht i sg. best. a) anat. till -ben a, b. Müller LbAnat. 242 (1905). b) (i fackspr.) till -ben c.
-pipa. (numera bl. tillf.) till -ben a, b, om var o. en av underbenets två benpipor (skenbenet resp. vadbenet). Acrel Sår 81 (1745). De nedre benhufvudena af skenbenspiporna (tibia och fibula) hos .. djur. Berzelius Kemi 6: 548 (1830).
-pulsåder. a) anat. till -ben a, b, = -bens-artär a. Thorell Zool. 1: 77 (1860). b) (i fackspr.) till -ben c, = -bens-artär b. Bendz Hofbesl. 15 (1866).
-skydd. sport. till -ben a: benskydd för skenben. VårkatalNK 1925, s. 63.
-åder. (numera bl. tillf.) till -ben c: åder (särsk. ven) invid skenben. Hernquist Hästanat. 55 (1778).
(14) -BREDD. [jfr t. schienenbreite (i bet. a)] om skenas bredd; särsk.
a) till 1 e. Aminoff StPtbg 290 (1909).
b) (i fackspr.) till 3 a β; jfr -bens-mått. SDS 1894, nr 475, s. 2.
-BROTT. [jfr t. schienenbruch] i sht järnv. brott (se d. o. I 1, 2) på skena, rälsbrott. SDS 1899, nr 604, s. 2 (konkret). TT 1945, s. 606 (abstr.).
(1) -BYGEL. (sken- c. 1690 osv. skene- 1683) (förr) vid artilleri använd stigbygel vars yttre del bestod av en rak skena o. som användes på beriden vänsterhästs högra sida för att skydda ryttaren för tistelstång o. draglinor. Stiernman Com. 4: 541 (1683: Skeneböglar, pl.). Jakobsson ArtillK12Tid. 425 (1943).
-BÄRARE. särsk. (förr) om bärande underlag för skenor varpå det rörliga fundamentet i äldre tryckpress rörde sig. Nordin Boktr. 236 (1881).
-FOG, sbst.2 (sbst.1 se sp. 3741). rälsskarv. 2UB 9: 162 (1905).
-FOT, sbst.2 (sbst.1 se sp. 3741). [jfr t. schienenfuss] (numera mindre br.) rälsfot. TT 1879, s. 57. TeknOrdb. 1063 (1951).
-FRI. [jfr t. schienenfrei] (i fackspr.) om korsning mellan landsväg o. järnväg (spårväg l. dyl.): planskild; äv. om motortrafik: som icke löper på skenor. Upsala(A) 1923, nr 111, s. 1. TT 1940, Allm. s. 450 (om motortrafik).
(1 f) -FÖRBAND. med. förband varvid skena användes ss. stöd. Svenson Sinnessj. 72 (1907).
-FÖRBINDNING. [jfr t. schienenverbindung] (i fackspr.) jfr förbindning 4 a; abstr. o. konkret. TT 1903, Annonsbil. nr 21, s. 13 (konkret). HufvudkatalSonesson 1920, 7: 8 (abstr.).
-FÖRHÖJNING. [jfr t. schienenerhöhung] (numera mindre br.) förhöjning (se d. o. 1) av den yttre skenan i ett järnvägsspårs kurva, rälsförhöjning. TT 1894, Byggn. s. 66. Auerbach Tillägg (1918).
(1 b) -HARNESK. [jfr t. schienenharnisch] (förr) av skenor bestående harnesk. UB 6: 113 (1874).
-HUVUD. [jfr t. schienenkopf] (numera mindre br.) rälshuvud. TByggn. 1859, s. 102. TeknOrdb. 1063 (1951).
(1 a) -HYVEL. (i sht förr) hyvel för putsning av skenor. AHB 108: 6 (1881).
(1) -JÄRN. (sken- 1567 osv. skene- 15671614) [jfr t. schieneneisen] (numera i sht i skildring av ä. förh.) i form av skenor utsmitt l. utvalsat järn; särsk. till 1 c, e. ArkliR 1567, avd. 12. Sken- och Axeljärn kallas en sort ämnesjärn, som smides vid stångjärnshamrar för axlar, hjulskoning och (osv.). Rinman 2: 657 (1789). JernkA 1871, s. 44 (avsett till järnvägsskenor).
-KLOSS. (i sht förr) kloss placerad l. avsedd att placeras mellan syllen o. skenan på järnvägsspår. TLev. 1897, nr 8, s. 4.
-KONTAKT. [jfr t. schienenkontakt] (numera mindre br.) kontakt anbringad vid järnvägsskena (särsk. för att åstadkomma signal vid vägövergång, då ett tåg passerar), rälskontakt. 2UB 3: 468 (1897). TeknOrdb. 1063 (1951).
-LINJE. [jfr t. schienenlinie] (mera tillf.) järnvägslinje, järnvägsspår. 2UB 9: 311 (1905).
-LIV, sbst.2 (sbst.1 se sp. 3744). (numera mindre br.) rälsliv. JernkA 1876, s. 79. TeknOrdb. 1064 (1951).
-LÄGGA, -ning. (numera bl. mera tillf.) = räls-lägga. JernkA 1877, s. 412 (i p. pf.). Med skenläggningen (av Skåne-Smålands järnväg) har man hunnit i det närmaste fram till Fagerhult .., hvadan den sista milen ännu återstår att skenlägga. VL 1892, nr 265, s. 2. Fyra större plankbodar med skenläggningar och 4 skyddstak. ÅmålP 1892, nr 57, s. 1 (i annons).
-LÄGGARE. [jfr t. schienenleger] (numera bl. mera tillf.) rälsläggare. (Agardh o.) Ljungberg 4: 368 (1863).
-LÄNGD. rälslängd (äv. konkret); äv.: längd av rälslagd sträcka (av järnväg o. d.), banlängd. TByggn. 1859, s. 63 (konkret). Munkedals järnväg .. blef .. (gm ett större jordskred) på en sträcka af tre skenlängder utan underlag. GHT 1895, nr 244 A, s. 2. Hela sammanlagda skenlängden (på den stora sibiriska banan beräknades) till 6,445 1/3 verst. 2UB 9: 313 (1905).
-LÖS. som saknar skenor; särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. skenlös spårväg, om trådbusslinje. Östergren (cit. fr. 1921).
(1) -PAKET. [jfr t. schienenpaket] (förr) paket (se paket, sbst.1 2 b) av råskenor. TTekn. 1861, 2: 228.
-PROFIL. [jfr t. schienenprofil] (numera mindre br.) rälsprofil. JernkA 1872, s. 24. TySvOrdb. 2039 (1932).
(1 c) -RING. (i sht förr) i ett stycke förfärdigad ringformig hjulskena, hjulring. DA 1824, nr 14, s. 4.
-RULLE. rulle som rullar på skenor. NordBoktrK 1911, s. 288 (på tryckpress).
-SEKTION. (numera mindre br.) rälssektion. TT 1900, Byggn. s. 57. 2UB 9: 200 (1905).
-SKARV. rälsskarv (se d. o. 1); äv. om skarv mellan kasserade järnvägsskenor använda ss. byggnadsmaterial (jfr räls-skarv 2). TT 1879, s. 57 (i fråga om kasserade järnvägsskenor använda i gångbro). (Tågresenären lyssnade) på de melodier, som växte fram ur hjulens dunk mot skenskarvarna. Kernell UtfGrönGob. 20 (1942).
-SKARV-JÄRN. (numera mindre br.) rälsskarvjärn. Nyström NKina 1: 64 (1913). TySvOrdb. 2039 (1932).
-SKO. [jfr t. schienenschuh]
1) (förr) till 1 b: till rustning hörande sko av skenor. UB 6: 114 (1874).
2) (i sht förr) till 1 e: kring rälsfot fäst skenförbindning som äv. utgör underlag vid rälsskarven. SFS 1919, s. 234.
-SPIK. [jfr t. schienennagel]
1) (i sht förr) till 1 c: spik avsedd att fästa hjulskenor vid hjulkransar med. Törngren Artill. 2: 24 (1795).
2) (numera bl. mera tillf.) till 1 e: rälsspik. Jungberg (1873).
-SPÅR. (numera bl. mera tillf.) rälsspår. KrigVAH 1892, s. 231.
-STOL. [jfr t. schienenstuhl] (om utländska förh.) rälsstol. SFS 1865, nr 10, s. 21.
-STRÄNG. [jfr t. schienenstrang] rälssträng; stundom äv. sammanfattande, om båda rälssträngarna i ett järnvägsspår l. dyl. TT 1872, s. 264 (för ångdriven plog). 2NF 26: 844 (1917; i fråga om spårvagnslinje). TurÅ 1948, s. 300 (sammanfattande, i fråga om järnväg).
-STÅL. [jfr t. schienenstahl] (numera mindre br.) rälsstål. JernkA 1884, s. 116. BtRiksdP 1904, 6Hufvudtit. s. 212.
-STÖT, sbst.2 (sbst.1 se sp. 3746). (mera tillf.) om stöt som järnvägsvagn l. dyl. utsättes för vid skenskarv. 2NF 16: 1011 (1911).
-SÅG. [jfr t. schienensäge] (numera mindre br.) rälssåg. JernkA 1861, s. 93.
-TILLBEHÖR~002, äv. ~200. (numera mindre br.) rälstillbehör. TT 1891, s. 167. 2NF 13: 443 (1910).
-TRYCK. (mera tillf.) på skena utövat hjultryck. SJ 3: 227 (1906).
-TUNGA. (numera föga br.) växeltunga. JernkA 1862, 1: 314.
-TÅNG. [jfr t. schienenzange]
1) guldsm. till 1: ringtång (se d. o. 1) för böjning av ten (ringskena) utgörande ämne till fingerring. Almroth Karmarsch 322 (1839).
2) odont. till 1: för böjning av klamrar o. tråd o. d. använd tång vars ena käft är formad ss. en konkavt rännformig skena (under det att den andra är rundad). KatalDentalAB 1934, s. N 6.
3) (mindre br.) till 1 e: rälstång. TeknOrdb. 1064 (1951).
-VALS. [jfr t. schienenwalze] (numera mindre br.) rälsvals. JernkA 1861, s. 92.
-VALSNING. (numera mindre br.) rälsvalsning. JernkA 1871, s. 171.
-VALSVERK~02 l. ~20. [jfr t. schienenwalzwerk] (numera mindre br.)
-VANDRING. (numera mindre br.) om förhållandet att järnvägsskenor vid hög temperatur (framkallad gm solsken l. trafikens inverkan) utvidgas (så att öppningen i skenskarvarna icke räcker till o. skenorna krökas), rälsvandring. TT 1902, V. s. 54. TeknOrdb. 1064 (1951).
-VIKT. (i sht i fackspr.) rälsvikt. TT 1877, s. 183.
-VÄG. [jfr t. schienenweg] (numera bl. tillf.) med skenor ss. underlag försedd väg för fordon; särsk. om järnväg. UB 1: 393 (1873; om järnväg). I (vissa av) schakten .. (i Billesholms gruva) har transporten från början skett i större vagnar, som .. gå på lätta skenvägar. SvGeolU Ca 6: 246 (1915).
(4) -ÅKNING. (numera föga br.) skridskoåkning. Schröder 2Jagtm. 44 (1891; om förh. i Värml. 1868).
-ÄNDA, äv. -ÄNDE. [jfr t. schienenende] rälsända. SAOL (1900).
(3 c) -ÖDLA. [jfr t. schienen(eid)echsen, pl.] (numera mindre br.) ödla tillhörande (släktet Cnemidophorus Wagl. av) den i Amerika förekommande familjen Teiidæ (tejuödlor); i sht i pl., dels om nämnda släkte (äv. i uttr. egentliga skenödlor), springtejuer, dels om familjen Teiidæ. 2Brehm 3: 54 (1887; i pl., om familjen). De egentliga skenödlorna. 2SvUppslB 26: 206 (1953).
B (†): SKENE-BEN, -BYGEL, -JÄRN, se A.
C (†): SKENO-BEN, se A.
Avledn.: SKENA, v.1
1) (mindre br.) till 1 e: rälslägga. LoW (1911).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 4: åka skridskor; förr äv. i utvidgad anv. [möjl. dock utgående från skena, v.2 1]: åka kana. Pigorna voro .. på Dammen att skena. Hans Abr: och Drängarne proberade att gå skridskor. Reenstierna Årstadagb. 1: 365 (1807).
-SKENAD, p. adj. till 3 a β, ss. senare led i ssg betecknande egenskap hos häst i fråga om skenor l. hos (has i förhållande till) skena; se in-skenad.
-SKENIG, adj. till 1 e: som har (så l. så många) skenor; i ssgr, t. ex. en-, två-skenig.
-SKENING, r. l. f. till 3 a β, ss. senare led i ssg betecknande skenas läge i förhållande till framknä l. skenas sätt att övergå i has; se in-skening.
Spoiler title
Spoiler content