SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1937  
KOMMENDÖR kom1ändö4r l. -en-, l. 4r, m., i bet. 3 b m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet comm-. commandeur 1680. kommendör (comm-, -eur) 1635 osv.)
Etymologi
[jfr t. kommandeur; av fr. commandeur, vbalsbst. till commander (se KOMMENDERA)]
1) (†) person (ordensriddare) som förestod ett förvaltningsområde inom en andlig riddarorden l. innehade ett en andlig riddarorden tillhörigt gods i förläning l. för förvaltning; jfr KOMMENDERA II 3, ävensom KOMMENDANT 1. Schroderus Os. III. 2: 178 (1635). Dalin (1852). Ekbohrn (1868).
2) [utvecklat ur 1] titel för person som innehar den andra (i vissa utländska ordnar den tredje) l. (särsk. i uttr. kommendör med stora korset) den högsta graden i en världslig riddarorden. Kommendör med stora korset l. av första l. andra klassen av kungliga nordstjärneorden. FörordnRiddO 1748, s. B 2 a. SvStatskal. 1936, Bih. s. 10. — jfr STORKORS-KOMMENDÖR.
3) befälhavare; jfr KOMMENDERA II 3 b.
a) i fråga om krigsmakt i eg. mening; utom i viss ssg (se γ) numera bl. (i Finl.) om befälhavare för en större truppenhet (division, brigad, regemente, bataljon). LMil. 1: 486 (1685). Wår commendeur war sinnad att lembna fienden, och gå honom förbij. KKD 1: 15 (1703). Jag fölgde Dalregementet åt til Blackeskants vid Glommen; General Leutrum var vår commendeur. Därs. 3: 100 (c. 1740). Ahrenberg Haap. 30 (1893; om regementschef). — jfr BATALJONS-, REGEMENTS-, TRUPP-KOMMENDÖR. — särsk.
α) (†) i vissa uttr. som utgjort officiellt fastställda beteckningar för högre officerare (generalspersoner, överstar) i deras rangförhållande till varandra. LMil. 4: 1402 (1709). Uti Fält indelas efter Förordningen de förnämsta Generalspersoner efter deras Rang til de sex högsta Befälen af hwar särskilt Armée, nemligen: Den första til Öfwer-Commendeur af Arméen, den dernäst til andra Commendeur öfwer Arméen (osv.). Därs. 1600 (1717).
β) (†) befälhavare för en avdelning ”flankörer”. KrigsmSH 1804, s. 64. Hazelius Förel. 351 (1839).
γ) († utom i ssgn KANON-KOMMENDÖR) person som har befälet över en kanonservis; pjäsbefälhavare; jfr KOMMENDERA II 3 c β. ReglArméenFl. 1788, s. 89. Ramsten 57 (1866). Björkman (1889).
b) [titeln införd av J. Ögrim ss. ersättning för eng. commissioner; se Petri Ouchterlony 263 f. (1924)] i fråga om frälsningsarmén: officer som i rang står närmast under generalen (o. tjänstgör ss. ledare för ett nationellt högkvarter). Stridsropet 1887, nr 37, s. 2. Frälsningsarméns vägrödjare i Sverige .. f. d. kommendör Hanna Ouchterlony. Upsala(A) 1924, nr 50, s. 1.
4) eg.: person (officer) som för befälet över ett fartyg (l. en grupp av fartyg); sjöofficer med viss högre tjänsteställning; i fråga om sv. förh. sedan 1845 bl. (utom i ssgn KOMMENDÖR-KAPTEN) om sjöofficer som i rang står närmast under konteramiral (o. tjänstgör ss. eskaderchef, divisionschef för pansarbåtsdivision, flaggkapten, chef för kommandoexpedition, varvschef m. m.); jfr KOMMENDERA II 3 b. BoupptSthm 1676, s. 1306 a. Hende then olykkan, at thet stora skeeppet, som kallades Äplett, .. lopp på een klippa utj Dalarön genom förseende .. utaf Commandeuren Boije. Spegel Dagb. 17 (1680). PH 4: 2570 (1748). Commendeurer hafva befäl öfver en division Orlogs skepp, och föra standert. Dalman 11 (1765). SvStatskal. 1936, s. 364. — jfr SJÖ-, SKEPPS-KOMMENDÖR. — särsk. (†) om befälhavare på tulljakt. Stiernman Com. 4: 275 (1680).
Ssgr: A (i allm. till 4): KOMMENDÖR-KAPTEN. sjöofficer med viss högre tjänsteställning; i fråga om sv. förh. sedan 1866 bl. om sjöofficer, officiellt benämnd kommendörkapten av första resp. andra graden (urspr. av första resp. andra klassen), som innehar en av de båda graderna mellan kommendör o. kapten (o. i rang är likställd med överstelöjtnant resp. major vid armén). PH 4: 2570 (1748). Därs. 9: 772 (1771). SvStatskal. 1936, s. 365.
-KRASCHAN, se B.
-RULLA, se d. o. —
-SKEPP. (kommendör- 17341868. kommendörs- 1904) (†) sjömil. skepp varpå överbefälhavaren för en flotta l. eskader o. d. befinner sig. Tersmeden Mem. 2: 27 (1734). (Bladh o.) Hornstedt 88 (1783). Ekbohrn (1868; äv. i den postuma uppl. 1904).
(3 a) -STAV. (†) kommandostav. Stiernman Com. 3: 729 (1668). UpplFmT 20—22: 400 (1902).
B (i allm. till 2): KOMMENDÖRS-BAND. över axeln lagt resp. omkring halsen buret band vari kommendörsstjärna bäres; äv. symboliskt för: kommendörsvärdighet. Tersmeden Mem. 4: 44 (1748).
-DRÄKT. (förr) SvärdsOrdens Commendeursdrägt. SP 1792, nr 278, s. 4.
-GRAD.
1) till 2. Vasaordens kommendörsgrad. NDA 1863, nr 125, s. 2.
2) till 4. Gynther Förf. 4: 469 (1854).
-KORS. kommendörsstjärna; äv. symboliskt för: kommendörsvärdighet. Han bar ett stort kommendörskors om halsen. Leopold 5: 298 (c. 1804). Areen o. Lewenhaupt Ordn. 18 (1929).
-KRASCHAN. (kommendör- 1870. kommendörs- 1848 osv.) jfr -TECKEN. Blanche Band. 114 (1848). Areen o. Lewenhaupt Ordn. 14 (1929).
-RULLA, se KOMMENDÖRRULLA.
-SKEPP, se A.
-STJÄRNA. det kommendörstecken som fästes vid det över axeln lagda resp. omkring halsen burna bandet; äv. om kommendörskraschan; äv. symboliskt för: kommendörsvärdighet. GT 1788, nr 146, s. 3. Vasaordens kommendörsstjerna. Crusenstolpe Mor. 4: 126 (1841). StadgOrdn. 24/11 1902, § 10. —
-TECKEN. ordenstecken (stjärna, kraschan) för kommendör av en riddarorden. FörordnRiddO 1798, s. Q 2 b. Janson CostaN 2: 226 (1910).
-VÄRDIGHET~002 l. ~200. särsk. till 2. RiddarhO 1823, s. 7.
-ÄTT. var särskild av de svenska adelssläkter som härstamma från de kommendörer av svärds- o. nordstjärneordnarna som 17781809 upptogos på riddarhuset till förstärkande av adelns andra klass. RiddarhO 1823, s. 6. SvRAKal. 1936, s. 1318.
Spoiler title
Spoiler content